I Iduns novell ”Vid mötesvägen” tvingar mobiliseringen 94 samman bank-direktören 3:an med socialisten 29:an. Efter inledande ömsesidigt gruff och långvarig misstänksamhet kommer de båda vapenbröderna i slutraderna dock till insikt om vad som i dessa dagar är verkligt viktigt: ”Och när aflös-ningen kom, följdes de åt till ladan under kamratligt samspråk, och båda kände och förstodo, att hur mycket det än var som skilde, ett hade de likväl
gemensamt – Sverige.”46 Fosterlandets väl och värn överskuggar alla poli-tiska, ideologiska och sociala motsättningar och tidigare gränsdragningar. I krigets närhet stillnar de inre stridigheterna, skriver Hvar 8 Dag vid samma tid: ”Inför kanonernas åska tiga de små inbördes trätorna […] Från yttersta höger till yttersta vänster stå de svenske eniga i beslutet att häfda sitt lands neutralitet och försvara dess själfständighet”.47 I den svenska stacken hjälps man åt, alla drar sitt strå: veckotidningarna återger hur till och med prinses-sorna stickar yllestrumpor till landstormen.48
Här artikuleras en annan, ljusare och betydligt mer positiv berättelse om den svenska neutraliteten, en berättelse om klass- och könsöverbryg-gande enighet, samhörighet och gemenskap i krigets skugga, om den trygghetens beredskap som går under namnet Neutralitetsvakten. Kriget bilägger de gamla splittringarna kring försvaret och demokratin. Det är en svensk berättelse, men en berättelse som delvis påminner om de europeiska myterna om ”augusti 94” som ett heligt ögonblick av nationell samling och gemenskap, en allt överskridande Burgfrieden eller union sacrée.49
Precis som i den idylliska krigsberättelsen tonas paniken och hoten ned. Det gäller för svenskarna ”att söka uppträda och handla så sansadt och förståndigt som om intet ovanligt hade inträffat”, manar Allers50 och i
Hvar 8 Dag heter det:
Vårt eget land känner allt större säkerhet för möjligheten att bevara sin neutra-litet. […] Den värsta chocken är redan öfvervunnen. Sjöfarten har åter börjat komma i gång, industrien har hämtat nytt mod och den inre omsättningen är på väg tillbaka till normala gängor.51
Bristen på begeistring och hänförelse vänds till en fördel. Den svenska mo-biliseringen, skriver tidningen, präglas inte av andra länders lätt uppflam-mande men lika lätt förgångna entusiasm utan av en mer innerlig, självklar fosterlandskärlek, som är lugn och trygg i sig själv och utan åthävor.52 Svensk sans, måtta och balans ställs i den lillsvenska berättelsen mot ett europeiskt okontrollerat kaos. Skildringarna av den ansvarsfulla, städade och kontrol-lerade svenska mobiliseringen får ökat djup av jämförelserna med fransk, tysk, brittisk, rysk och österrikisk hysteri, upphetsning och berusning. I dessa länder sägs krigsutbrottet följas av lynchningar, spionage och vandalism.53
Mobiliseringsepisoderna från sommaren och hösten 94 handlar om hur svensk beredskap och idyll övervinner alla inre och yttre hot. De följer alla en viss narrativ mall från den somriga, sömniga idyllens brutala uppvaknande till kyrkklockornas olycksbådande klang, över de första dagarnas och veckornas ångest och förvirring fram till ordningens reetablerande i neutralitetsvaktens trygga gemenskap. Ett typiskt exempel är ”När kallelsen kom”:
Vecka efter vecka ha vi lefvat här nästan oberörda af det hotande bullret i stora världen. Vi ha knappt kunnat förmå oss att med allvar följa den jäktande striden, ej velat tro på verkligheten af ett annalkande elände. Då, på en gång remnar vår sommaridyll. Ljusa leende stämningar förbytas i vånda och ångest inför det hemska allvar, som obevekligt står vid vår dörr.54
Tung och dov stiger klockornas klang genom dalen, och förlamade samlas man på stationen. Stämningen är allvarlig och stilla, inga skämt eller skratt. Lugna och ansvarsfulla kliver de svenska gossarna ombord på mobiliserings-tågen. Tillförsikt, inte rädsla eller sorg, präglar också den gamla svenska moderns ansikte, när hon vinkar av sin Kalle:
Skulle ej han, hennes hurtige, bredaxlade son, som tagit så många friska tag där hemma för gammelfar och med sitt arbete värjt om det lilla hemmets själfständighet och bestånd, duga att värna sitt land med de tusentals små hemmen bland grönskande tegar och blommande ängar?55
När tågen rullar iväg stämmer alla upp ”Du gamla, du fria” med en sådan ”stormande hänförelse” att till och med en gammal kärv bonde måste stryka en tår ur ögonvrån. ”Ja, vi gifva dig rätt, gamle svensk. Det är folk, som duger, vi lita också till dem, ty vi se, att när det något gäller är mannamod, nu liksom fordomtid, till finnandes bland svenske män och de mäkta än idag allvar i leken.” Till och med den bortskämda, eleganta backfischen vars fästman farit iväg torkar tårarna och skyndar iväg att göra nytta. Mor-gonens förstämning är borta och förbytt i neutralitetsvaktens strävsamma gemenskap. Det är rentav så att ”solen aldrig sänkt sig öfver en sådan värld af skönhet som den dag kallelsen kom till vår bygd”.56
Ett annat, mer humoristiskt hållet exempel är författaren K.G. Ossian-nilssons skildringar av sina äventyr i landstormen, som börjar publiceras i Vecko-Journalen i augusti 94. Startpunkten i hans berättelse är den överrumplade svenska småstadsidyllen den feberheta söndagen i augusti, då kyrkklockorna ringer till mobilisering.57 I nästa avsnitt tar den av om-givningens tysta krav på handling svårt plågade Ossiannilsson äntligen sig samman och anmäler sig som frivillig i landstormen. Efter ett känsloladdat farväl till familjen – kanske ses de aldrig mer – drar han i fält efter hustruns uppfodrande påminnelse ”Fäderna drogo glada till krig”. Föreställningen om mobiliseringens klassöverskridande förbrödring manifesteras här i mö-tet med vapenbrodern grovarbetaren Stål. Deras marsch till uppsamlingen i Ramlösa blir en farsartad promenad avbruten av otaliga kaffepauser i blommande trädgårdar; ”gubbarna” är utomordentligt populära i alla läger. Reportagets idylliska illustrationer och putslustiga bildtexter understryker
den svenska mobiliseringens gemyt och fridsamhet. ”Och världskriget har i denna vrå av världen börjat som en uppsluppen och barnslig lek.”58
Landstormsman Ossiannilssons följande reportage håller en lätt, jo-vialisk ton och handlar om ”strider” mot flugor, komockor och gassande sol. Enstaka stänk av oro över Sveriges framtida öde pareras snabbt av lov-sånger till svenskarnas militära förträfflighet, deras skjutskicklighet, mod, uthållighet och goda humör. Befäl och meniga beskrivs som en enda stor familj, som marscherar, spisar, sjunger och dansar tillsammans. Alla gamla förkrigstida motsättningar är totalt glömda.59 Tillförsiktens trygga neutrali-tetsgemenskap och det osannolika i ett svenskt krigsscenario är det budskap som Ossianilssons reportage först som sist förmedlar till Vecko-Journalens läsare denna första krigshöst.
I kåseriet ”När mobiliseringsordern nådde Gåshaga” vrids det skämt-samt idylliska ytterligare ett varv, och mobiliseringen förvandlas till fars och buskis. Kåseriet driver med svensk krigsrädsla och rysskräck på samma lättsamma vis som i veckotidningarnas fejkade krigstelegram. Det handlar här om den påhittade skärgårdsön Gåshaga, där man vid meddelandet om krig panikslaktar grisen, gräver ned sina två silverteskedar och flyr genom nässeldikena undan arvfiendens aviserade ankomst. Öns harige pråmskep-pare tar betäckning vid kattluckan för att ”knäppa ryssar”, men träffar bara grannens hund.60
Bilderna av den svenska mobiliseringen och neutralitetsvakten fo-kuserar alla på det idylliska, gemytliga och pittoreska. Här ses avspända, fritidsklädda landstormsmän som håller kafferep, läser tidning och gymnas-tiserar i soliga skogsbackar.61 På en bild poserar sju landstormsgubbar i civila kostymer vid en prydnadskanon. Bildtexten lyder: ”Borlänge försvar (Bara en del! Obs. den hiskliga kanonen).”62 ”När magen skrika af hunger, måste äfven hjältar kapitulera”, vitsar Allers till en måltidsbild.63 Fotografierna av arméns välordnade timmerstugor med spetsdukar och blomvaser på bor-den64 är en nästan skärande kontrast till skyttegravsbilderna. Vecko-Journalen porträtterar ”generalissimus” Lars Tingsten, han som ska föra befälet om det overkliga skulle bli verklighet, det vill säga kriget nå Sverige, men redan det skämtsamma tilltalet signalerar att ett sådant scenario är högst otroligt.65
Det görs mer än tydligt att i Sverige är kriget på lek, en enda lång repövning. ”Drabbningen levererades några kilometer norr om Näsby gård, men hann aldrig utveckla sig till något blodbad. Det verkade dock nästan ett riktigt litet slag”, rapporterar Allers småironiskt från en landstormsövning 95, men tillägger att vid middagen förvandlades fienderna till ”de såtaste vänner i världen”.66
tålamods-prövande, strapatsrik och svettig men i grunden munter, gemytlig och fredlig historia. Det handlar inte om katastrof och rädsla, utan om idyll och gemenskap. Skämtandet och vitsandet bidrar, precis som i den idyl-liska krigsberättelsen, till att avdramatisera och främmandegöra kriget tills det är något otänkbart och omöjligt på svensk mark. Kriget förvandlas till en övning, ett skämt, en lek, men aldrig en möjlig blodig realitet så länge vakten håller.