”Denna lilla idylliska bild förskriver sig från Belgien”, inleds bildtexten till Vecko-Journalens omslag i oktober 95, en bild rubricerad ”Pettersson i kriget”. Bilden, redigerad som en oval och grafiskt inramad av ett spets-kantsmönster, påminner om ett samtida familjeporträtt. Den föreställer den svensk-tyske landstormsmannen Fred Pettersson som lär en liten belgisk flicka rida i en slottspark i Louvain. Den älskliga belgiska flickan tycks inte alls rädd för Pettersson, trots att han tillhör ”fiendens” bevaknings- och patrulltrupper, skriver tidningen och avslutar: ”Krigets fasor tycks inte ha spritt sig hit och man må ju hoppas att såväl ’vår Pettersson’ som hans lilla belgiska kamrat må undgå dem.” Vår Pettersson själv poserar avspänt med benen i kors och tygeln i ena handen medan den lilla flickan sitter uppsträckt på hästryggen i vit spetsklänning och svarta lackskor.4 Den idylliska, fredliga bilden av Petterssons pittoreska, spetskantade krig skulle platsa i vilket familjealbum som helst.
”Pettersson i kriget” är ett exempel på en kategori krigsbilder som veckotidningarna publicerar mängder av kriget igenom, fotografier som illustrerar det föregivet idylliska förhållandet mellan soldater och civilbe-folkning i de krigshärjade områdena. Det klart vanligaste motivet är tyska soldater som fraterniserar med fiendens barn. Leende landstormsmän i pickelhuvor matar hungriga belgiska, franska och ryska barn med godis och bröd, skänker bort sin matranson eller leker och kelar med de små.5 De tyska soldaterna är ju först och främst familjefäder, heter det, och det skär i deras hjärtan att se barnen i de ockuperade områdena lida.6 Ockupanterna framställs som milda, vänliga och vekhjärtade ”farbröder” som ömmar för de små och svaga. ”Ovanstående bild ser ju ganska idyllisk och fredlig ut”, skriver Vecko-Journalen till ett fotografi föreställande några tyska soldater vid en trädgårdsgrind med en liten fransk flicka på knäet: ”Den franska lilla flickan som får sitt kaffe serverat av en skäggig tysk har åtminstone ingen
skräck för arvfienden.”7 Inte bara soldaterna utan också de små barnen framställs som opåverkade och icke-traumatiserade av allt det hemska som hänt. Krigets slagskugga når inte in i deras alltjämt ljusa, idylliska barndom. De oförstörda, oskyldiga barnen symboliserar hoppet om försoning och förbrödring, löftet om en fredligare framtid.
Den snälle, barnkäre fienden återfinns också i veckotidningarnas novel-ler och i andra episoder från kriget.8 I en artikel med underrubriken ”En tysk soldats krigsbyte” berättar Vecko-Journalen om hur en rättrådig tysk soldat med fara för sitt eget liv räddat en belgisk baby ur ett brinnande hus. Rubriken anspelar på tyska plundringar, men dessa avfärdas som pro-pagandarykten genom att visa att det är ett helt annat slags medmänskliga och rörande ”byten” som soldaterna kammar hem i Belgien. Episoden läggs fram som ett vackert bevis på de ”tyska soldaternas goda hjärta” och ett belägg för att hat- och hämndkänslorna inte omfattar barnen.9
Gång på gång försäkras hur väl de främmande trupperna kommer överens med den civila befolkningen i Belgien, norra Frankrike, Polen och Ryssland. Franktirörerna nämns inte här. Sedan man väl vant sig vid var-andra är förhållandet enligt den svenska veckopressen ”ganska gemytligt”, ”gott” och ”det allra vänligaste”.20 Bilder visar hur de erövrade lär erövrarna språket och mer än gärna bjuder dem på korv, öl och kaffe.2 Erövrarna å sin sida avbildas när de vårdar sjuka, assisterar gamla, delar ut pipor och ci-garetter, åker på romantiska båtutflykter med lokalbefolkningen, uppvaktar flickor, gosar med ulliga lamm, matar svanar, elefanter och hundvalpar samt
räddar övergivna storkungar.22 Det mörka finns där bara som en antydan, en bisats som får det idylliska att framstå i ett så mycket varmare och klarare ljus. ”’En krigsidyll’ låter som en motsägelse, men skulle dock kunna passa som underskrift till denna bild, som talar ett annat språk än telegrammens meddelanden om barnamord, avhuggna händer och skändade kvinnor”, heter det till exempel en passant i Vecko-Journalen till ett fotografi av en tysk soldat med en fransk baby på armen och den leende modern bredvid.23 Precis som veckopressens fejkade krigstelegram och krigsbilder utgör idyll-motiven ett slags korrektiv eller dementier till skrämmande berättelser och rapporter om (främst) tyska illdåd och övergrepp. Djuren på Antwerpens zoo har inte alls dödats som ryktena påstod, skriver Allers: ”Elefanten fröjdar sig öfver lifvet och känner ingen skillnad mellan vän och fiende.” Djuret som välkomnande räcker en tysk officer sin snabel får precis som barnen representera det goda, oskuldsfulla och tillitsfulla i livet.24 Idyllbilderna kan också fungera som modifierande förmildranden, som när ett hemskt tid-ningsbilduppslag rubricerat ”Från bloddränkta fält” längst ned i ena hörnet aviserar ”En fransk-tysk separatfred” i form av ett fotografi föreställande en leende tysk artillerichef arm i arm med sin franska kvartervärdinna.25
För dagens läsare framträder naturligtvis dessa veckotidningsbilders propagandistiska bismak tydligt. Historikern Jarl Torbacke har kartlagt de tyska försöken att under första världskriget påverka den svenska opinionen genom att erbjuda utvalda dagstidningar gratis propagandabilder. Av hans
exempel att döma var dessa bilder till stil, form och innehåll identiska med veckopressens krigsidyller.26 Det intressanta utifrån mitt perspektiv är emel-lertid framför allt det som går utöver den omedelbara propagandaaspekten. I den idylliska berättelsen kan dessa bilder snarare sägas utgöra ett slags allmänna tröst- eller önskebilder, små episoder i den hoppingivande histo-rien om ett annat krig, ett krig som inte drabbar oskyldiga kvinnor, barn, åldringar och djur, ett krig som inte brutaliserat soldaterna utan där erövrare och erövrade kan samleva på ett fredligt och respektfullt vis. Det är ett krig där soldater lär näpna, spetsklädda fiendeflickor rida i grönskande parker; ett anständigt, städat och civiliserat krig för framtida familjealbum. Det är inte en berättelse om brutalt våld, skändningar, stympningar och slavarbete. Idyllen ockuperar och bemäktigar sig också den orättfärdiga ockupationen och bagatelliserar, avdramatiserar och avpolitiserar den.