På idyllfronten drunknar man inte i dy, smuts, blod, ohyra och död, utan här rullar hypermoderna, hygieniska badtåg med inbyggda duschar till den brädfodrade, prydliga skyttegraven, där soldaten sitter under fästmöns port-rätt och puffar fridfullt på sin pipa medan kaffet kokar.97 Skyttegravarna är enligt Allers rentav ”[e]n treflig vrå, när kanonerna tiga”, en plats där soldaterna enligt Vecko-Journalen ”ibland ha det ganska angenämt mellan drabbningarna” och där det efter striden bjuds på nybakta bullar.98 Fronten är en plats där man skalar potatis, putsar skor, stoppar strumpor, röker, fis-kar, läser tidningen, skriver brev och går till frisören alldeles som hemma.99 Soldaterna har inrättat sig ”tämligen gemytligt i sina hålor och gravar – en sorts koloniträdgårdar, fastän underjordiska” skriver Vecko-Journalen och fullbordar bilden av den hemtrevliga idyllen med upplysningen om att Antwerpens fall i de tyska skyttegravarna firades med biffstek, blomkål, ägg och vin ”nästan som hemma hos mamma”.00 I veckotidningarna publice-ras bilder av välordnade halmbaracker med staket framför. Cyklarna står prydligt parkerade på den krattade gatan: ”Varje ’villa’ bär ett eget namn sådant som ’Mitt höga nöje’, ’Tyskskräcken’, ’Friluftsliv’ m.m.”0 Om skyt-tegravar med anlagda, namngivna gator och riktiga hus handlar också en artikel i Vecko-Journalen, där husen beskrivs som inte de vackraste men fullt ändamålsenliga skydd mot granatelden.02 På ett annat ställe beskrivs skyttegravarna som så fina och blomstrande att de på avstånd närmast ter sig ”som en riktig trädgård”.03
Vecko-Journalens Elow Nilson berättar i reportaget ”Hemliv i fält” 96
om ”hur idealiskt lugnt och skönt” han har det i de komfortabla skyt-tegravarna, ”ett välordnat samhälle under jorden, som intet saknar av det modärna samhällets bekvämligheter” såsom brädfodrade rum och trappor, elektriska lampor och fläktar, avlopp och telefon. Officerarnas logement är
rentav ”veritabla ungkarlsvåningar i västficksformat och påminna mycket om lyxhytter på en atlanterångare”. Dubbla lager järnbalkar gör dem säkra även under det intensivaste bombardemang och i själva löpgravarna ”pro-menerar man nu omkring lika skottfri för tyska kulor som på Strandvägen i Stockholm”.104 I ett annat reportage skriver Nilson att även granaterna är rätt ofarliga: med litet övning kan man räkna ut var de ska slå ned och i god tid sätta sig i säkerhet.105
Genom att likna skyttegravarna vid prunkande välskötta koloniträd-gårdar, prydliga, välordnade villagator och bekväma lyxhotell målar den idylliska berättelsen upp en helt annan bild av världskriget än den som handlar om lera, kyla, smuts, sjukdom och död. Här erbjuder skyttegra-varna soldaterna såväl erforderligt skydd som en ståndsmässig krigarmiljö. Att vistas vid yttersta fronten är inte mer riskfyllt än att flanera på mondäna Strandvägen i det fredliga Stockholm. Skyttegraven är en ganska trygg och trivsam plats. Till skillnad från den fatalistiska berättelsen, där krigets bomber och granater framställs som okontrollerbara och slumpmässigt drabbande, utgör de här ett hot man kan parera och hantera.
De soldater som bebor dessa luxuösa, trivsamma skyttegravar kallar
Allers för den ”sorglösa ungdomen”, ett dödsföraktande släkte som spelar
kort intill laddade gevär och obekymrat växlar mellan handklaveret och handgranaten.106 Som vore det den naturligaste saken i världen drar fyra franska officerare ”[e]n bridge i gasmask”.107 ”Att litet dunder och brak
Omslag till Vecko-Journalen 95:8. Samma bild publicera-des även under rubriken ”Sorglös ungdom” i Allers 95:9.
samt vinande schrapnells inte förstör aptiten visar ovanstående bild tagen mitt ute i eldställningen”, kommenterar Vecko-Journalen ett fotografi av ett glatt och glupskt soldatgäng i skyttegraven.108 Soldater avbildas gärna i olika ”lustiga” och dödsföraktande situationer som då de spelar Schubert i ett krigsövergivet hus eller river av ”Helan går” på den sönderbombade kyr-koruinens orgel.109 Faran och döden avdramatiseras. Man lever som vanligt eller åtminstone ”nästan som hemma hos mamma” också i det moderna skyttegravskriget. Inte ens snön och kölden förmår stämma ned soldaternas goda humör, utan ger tvärtom ytterligare utlopp för deras oförtrutliga upp-tågslusta och pojkaktigt oförstörda lekfullhet. Utmed hela fronten ser man nu soldater göra snögubbar, gärna utstyrda i fiendens uniformspersedlar, rapporterar Vecko-Journalen vid det kalla årsskiftet 94/5.110
I den idylliska berättelsen spelar återuppbyggnaden och normaliseringen av ”det olyckliga Belgien” – småstaten vars öde kunde ha varit Sveriges – en viktig roll, uttryckt till exempel i fotoreportaget ”Det modärna fågel Fenix stiger upp ur askan” ett halvår efter den inledande tyska invasionen och ockupationen. Här beskrivs hur landet redan börjat läka sina sår, affärerna har kommit igång och i de utbombade ruinerna har man öppnat ett kafé: ”Stället ser provisoriskt och enkelt ut men man kan ju ändå träffas där och tala om allt som ligger en på hjärtat.” Bryssel blomstrar igen, skriver Allers. Kriget har inte alls betytt ett sådant avbräck i exporten av blomsterlökar som
man trott. Behovet av skönhet och lyx går inte att stoppa.2 En symbol för samma tillförsikt, mod och motståndsanda är den belgiska bullmamman Mieke Debeuf, porträtterad på Vecko-Journalens omslag 95 under rubriken ”En belgisk Lotta Svärd”. Vardagshjältinnan änkefru Debeuf, mor till fyra stridande söner, vägrade enligt bildtexten att fly från sitt lilla hus i Dixmui-den trots att alla rådde henne att ge sig av när de tyska granaterna började falla. I stället ägnar hon nu sina dagar åt att förse de belgiska soldaterna med mat, kaffe och en och annan styrketår. ”Regementets mamma” avgudas av sina ”söner”, intygar tidningen under bilden av en leende änkefru Debeuf som serverar snaps till en glädjestrålande belgisk soldat.3