I den heroiska berättelsen om världskriget är människan fortfarande slagfältets obestridde herre och huvudperson. Den arketypiska individu-ella hjälten är den engelske löjtnanten John Henry Dummey, omnämnd i veckotidningarna för att han ensam stannade kvar på sin post till sista skottet, trots att han var svårt skadad och blödde ymnigt.22 I notiser som ”På lif och död!”, ”Sista man vid kanonen” och ”En tysk ger sig aldrig” berättas om hjältemodiga män som stoiskt gör sin plikt tills de antingen segrat eller fallit.23 Kapitulation, resignation eller krigströtthet existerar inte. Idun teck-nar ett hjälteporträtt av den tyrolske landstormsinfanteristen Josef Eggers, som mitt under strid fick det fruktansvärda beskedet att hans femtonårige son just stupat:
Under den häftiga striden underättades Eggers af en kamrat om att hans unge son nyss fått hufvudet afslitet af en granat och att hans lik störtat ner för den höga branten. Ett ögonblick blott stod den tappre tyrolaren stum af sorg och bestörtning inför den fruktansvärda nyheten. Strax därpå sträckte han på sin kämpagestalt och yttrade i beslutsam ton: ”Nu har jag ingen tid att förlora. Jag måste sköta min plikt och kan ej lämna min post.”24
Det är i denna berättelse på individens, truppens eller nationens karak-tär och moral som allt i slutändan beror. Seger handlar primärt om vilja. Dygder som mod, kallblodighet, självuppoffring, lojalitet, uthållighet och pliktkänsla vinner alltid över teknikaliteter som moderna vapen och nume-rärt överläge. Idun exemplifierar detta med slaget vid Tannenberg 94, där ryssarnas antal, vapenstyrka och fåfänga raseri enligt tidningen ingenting förmådde mot den tunna men likväl ogenomträngliga ”muren af ostpreus-siska landtvärnsgubbar”.25 I veckotidningarnas skildringar av kriget i Alperna överlistar och besegrar några få tappra och kallblodiga tyrolska åldringar lätt
hela batterier av vilt men fruktlöst skjutande italienare.26 ”Nio hjältar” visar nio leende tyska soldater, som ensamma förpassat 25 fransmän till ”en bättre värld”.27
Även om varje enskild soldat och individ är betydelsefull är det främst befälhavaren som förkroppsligar drömmen om krigets äventyr, ära och triumf,28 som på Allers tecknade omslag 94 där siluetten av en officer till häst avtecknar sig uppe på en höjd under en dramatiskt röd- och guld-flammande himmel, medan hans anonyma soldatmassor defilerar förbi i dalen långt där nedanför mot bakgrund av blånande berg. Såväl bilden som bildtexten understryker det storslagna, sköna och estetiska i kriget:
Det stora ögonblicket: trupperna öfverskrida gränsen. Belyst af solens brokigt skimrande färgspel håller fältherren med sin stab uppe på höjden, hälsande med blottadt hufvud de förbimarscherande trupperna, hvilka i oändliga led likt en slingrande, svart jätteorm vältra sig fram från de blånande bergen på andra sidan dalsänkan.29
Det är i befälhavarnas händer som krigets avgörande föreställs ligga, som i Elow Nilsons målande skildring av när hans franska främlingslegion håller trupprevy för president Poincaré och general Joffre:
Solen skiner på 40 000 blanka bajonetter. Dess glans är nära nog bländande i åskådarens ögon. Hästarna frusta och aeroplanen sväva över våra huvuden i djärva voltplanéer. […] Gevären skyldra och männen stå i giv-akt likt tända ljus. De nalkas – männen i vilkas händer ett helt folks öde ligger.30
Föreställningen att det är stora män som styr krigets utgång och därmed världens öde förmedlas till exempel även i Vecko-Journalens fotografi från tyska högkvarteret 97 med rubriken ”Där skola vi börja anfallet”. I en ornamenterad slottssal med jakttroféer på väggarna står överbefälhavaren general Hindenburg med en utbredd karta och lägger fram sina fält-tågsplaner för sin stabschef Ludendorff och kejsar Vilhelm.3 Den sobra miljön fjärran från skyttegravarnas verklighet för tankarna till planering av en jakttur för grånade gentlemän snarare än till anfallsplaner i ett indu-strialiserat maskinkrig med miljontals
mobiliserade. Intrycket blir att kriget är något som de stora krigsherrarna ensamma i detalj kan bemästra, styra och leda i hamn med sin auktoritet, skicklighet och pondus. På samma sätt skapar de talrika, otroligt detaljerade kartorna över ”krigsskådeplatserna”, med vilka läsaren uppmanas förflytta sig till en höjd nordöst om Warszawa eller en öken vid palestinska gränsen, en illusion av att befinna sig i den allve-tande befälhavarens kläder, med total överblick och helhetsbild.32
Att kriget är ett slags strategiskt spel förmedlas även i den vanligt före-kommande schackmetaforen, som när Allers talar om ”det stora afgörande partiet, som nu skall spelas”.33 Ett annat illustrativt exempel är omslaget ”Krigets schackbräde” från augusti 94, där de olika ländernas pjäser står uppställda för spel på Europas svart och vit-rutiga bräde. Frankrike siktar mot Tyskland, som i sin tur lurar på Rysslands kommande drag. Luxem-burgs pjäs är redan utslagen. Sveriges pjäs står orubbad med geväret i hand och vaksam blick ned mot kontinenten.34
Enligt Glenn R. Wilkinson gav den populära schackmetaforen läsarna en illusion av överblick och fågelperspektiv på kriget. Därigenom
kamou-”Där skola vi börja anfallet”,
flerades krigets kaos och oförutsägbarhet. Generalerna framstod som logiskt tänkande, rationella och beräknande strateger med läget under full kontroll.35 Historikern Kurt Johannesson hävdar att schackmetaforen flyttar fokus till krigets ”stora spelare” och deras geniala drag och ger en skenbild av att enskilda aktörer ensamma avgör dess utgång. Mer strukturella krigsorsaker osynliggörs samtidigt som den vanliga människans lidanden marginaliseras bort ur krigsberättelsen.36