I tidigare forskning om Frankrike, Tyskland och Storbritannien har det ofta hävdats att ett mer kliniskt, realistiskt och frankt krigsspråk slog igenom först med andra världskriget. Den första stora kollektiva erfarenheten av massförluster i krig 94–98 sägs däremot ha varit ett sådant trauma att det krävde ett språk och en estetik som förnekade krigets realitet, i synnerhet dess brutala dödsformer, vilket medförde restriktioner till exempel i visan-det av döda och sårade.64 I synnerhet gällde det den samtida populärpressen, som konsekvent undvek att publicera bilder av krigets döda, med undantag för klichén ”den döende hjälten”. Man föredrog teckningar framför fo-tografier. De lik som ändå avbildades fotografiskt var som regel suddiga, oskarpa eller övertäckta. Framför allt var det tabu att visa det nakna döda ansiktet, vilket innebar att döda avbildades i framstupa positioner eller med bortvända, dolda anleten.65 Enligt forskare som George L. Mosse, Glenn R. Wilkinson och Daniel Pick hängde tabut samman med främst två fenomen: den ännu särskilt inom populärkulturen starkt dominerande heroiska och
glorifierande krigsberättelsen, där den smutsiga, plågsamma och hemska krigsdöden aldrig rymdes, och framväxten av en alltmer ”dödsförnekande kultur” i vilken även den civila döden doldes, maskerades och privatise-rades. Dödandet och döden blev under sent 800-tal mindre synliga än förut; till exempel flyttades kyrkogårdar och slakthus ut från städerna. Den dominerande bilden av döden som en grym, fasaväckande figur började ersättas av bilder som framställde döden som ett harmoniskt tillstånd, en stilla vila i naturen.66
En aspekt av detta dödsförnekande var att krigets våld mot männis-kokroppen (till skillnad mot tidigare historiska perioder) vid 900-talets början inte längre kunde visas fullt ut utan bara i antydningar eller över-föringar. Både Jay Winter och George L. Mosse menar till exempel att de många tidningsbilderna av stympade krucifix, sönderbombade hus och raserade kyrkor därför också bör läsas som symboliska antydningar om de ”ovisbara” skador på den mänskliga kroppen som kriget orsakade.67 Foto-grafier av sårade och döda hästar var enligt Glenn R. Wilkinson en annan
viktig symbolisk representation som dåtidens press använde för att kunna förmedla en bild av krigets mänskliga förluster utan att uttryckligen avbilda deras verkliga, för läsarna oacceptabla natur.68
I de svenska veckotidningarna märks emellertid ingen ovilja att öppet visa krigets död, våld och lidande i all dess råhet och nakenhet. I den tragiska berättelsen är krigsdöden till skillnad från i den heroiska berättelsen inte någon snabb, smärtfri eller metafysisk offerupplevelse, och inte heller någon trivialiserad ”blessyr”. Den innebär inte en stilla vila på ärans grönskande fält utan att drunkna i dyn eller sprängas i bitar i en smutsig håla. Man dör inte som en man utan snarare som en obetydlig fluga eller ett jagat djur. Under rubriken ”Krig i blod och smuts” fångar Allers 96 detta nya krig och dess död på bild med bildtexten: ”Döden, som den i detta krig drabbar soldaterna, i ett vått och lerigt dike.”69
Veckotidningarna undviker inte stötande, konkreta och detaljerade skildringar av krigsdöden och våldet. Det gäller särskilt i det mer skönlit-terära materialet.70 I novellen ”Hjälten” rinner till exempel hjärnor ut ur sönderskjutna skallar ”som en fet grå gröt”, i ”Anatema” talas om ”när köttslamsorna far omkring skallen på en” och i ”En bland tusen” ligger de likbleka, rosslande döende soldaterna ”utkastade på slagfältet, en skälfvande massa af kött och blod och smuts”.7 Temat unga manliga kroppar som stympas, söndertrasas och smutsas återkommer även i andra texter, inte bara i fiktionens form.72 I Idun 95 berättar Elin Wägner av egen erfarenhet från en frontresa om ”pinsamma chocker” när man plötsligt nästan trampar på en uppstickande arm av någon alltför ytligt begravd.73 I reportage beskrivs hur nyss levande, starka män på ett ögonblick förvandlas till ”oigenkännliga massor”, hur kamraters ansikten färgas svarta av blod, hur hjässor spräcks med dova kraschanden, hur huvuden avslits av granater eller hur det känns att hjälplöst bevittna hur korpar och kråkor kalasar på de obegravna liken av ens vänner ute i ingenmansland.74 Ett exempel är ”Det fasansfulla” där en tysk soldat berättar om sitt första möte med kriget:
Då – ett bländande eldhav, en oerhörd smäll, kraschande, klirrande och susande i mina öron, en het klibbig massa sprutade mig i ansiktet, den våta jorden yrde omkring mig, och jag kastades upp ett stycke, slängdes undan – [– – –] Men det klibbiga i mitt ansikte och på vapenrocken, det är gult, brunaktigt blodigt, det är – o Gud, det är korpralens hjärna. Där ligger han, tre steg borta, med blodig, kluven skalle. Och lantvärnsmannen? Där, kastad 20 meter åt sidan mitt i en pöl av blod – bröstet är uppslitet, rött.75
Vid fronten i Frankrike är frivillige Elow Nilsons picknick över. På tagg-trådsstängslen i ingenmansland hänger nu sedan flera månader tillbaka liket
av en fransk soldat som grotesk ”fågelskrämma”.76 Han rapporterar om upp-staplade lik ”ända till sex och sju ovanpå varandra” i ett skräpigt, kaotiskt krigslandskap fyllt av konserver, splittrade omnibussar och söndersprängda ambulanser. Hästkadaver stinker i dikena och i ett träd hänger ”delar av den forne kuskens kropp”.77 Nilsons skildring från ett anfall vid Verdun, från vilket endast 43 av 60 man återvänder, är en riktig skräckhistoria om sårade som förblöder utan hjälp, medan avslitna kroppsdelar regnar genom luften och sluttningarna täcks av hundratals lik. I en mardrömslik episod förtäljs hur bataljonen en natt av misstag gräver upp en gammal igenskottad skyttegrav från slagets första dagar, så att de stinkande, halvt förruttnade kropparna av människor och djur plötsligt blottas.78
Mot den heroiska och idylliska berättelsens komfortabla, välordnade ambulanser och blomsterprydda karnevaliska lasarettståg står bilder av hur svårt sårade skakar bort från slagfältet i höskrindor. Bandagen är smutsiga och provisoriska. Många dör på vägen, berättar Allers.79 I Hvar 8
Dags reportage från ett krigssjukhus i Wien 95 beskrivs de inkomna som
”[s]tympade, blodiga, smutsiga stackars djäflar med ögonen sjunkna in i hufvudet, magra, ofta kvidande” och reportern berättar målande om deras infekterade, variga sår ur vilka stinkande gulgrön vätska sprutar fram.80
Den snabba vapenutvecklingen medförde också nya, skrämmande och tidigare okända sätt att dö på. Ett exempel är de kemiska vapnen. Om man i den idylliska berättelsen sorglöst fortsätter att spela bridge i sin gas-mask, så förbinds gasen i den tragiska berättelsen med en fruktansvärd, smärtsam tortyrdöd. Teckningar visar omtöcknade, gasförgiftade soldater som vrider sig i plågor med händerna för ansiktet.81 Elow Nilson beskriver gasförgiftningens ”helvetiska plåga” och ”rysliga kval” när ”de i lungorna
inträngda gassyrorna brände likt en invärtes eld och varje andetag blev […] en smärta”.82
Om gasdöden framställs som en utpinande tortyr finns det andra sorters sätt att dö för världskrigets nya vapen som är mer omedelbara men väcker fasa på andra plan, som att likt Elow Nilsons svenske kamrat Svensson styckas och smulas sönder av granater till den grad att han är fullständigt oidentifierbar och försvunnen.83 Frivillige Svensson var långtifrån ensam om sitt öde. Det moderna krigets kraftfulla vapen bokstavligen utplånade och förintade soldaterna. Detta var traumatiskt också för de efterlevande som inte kunde få hem sina anhöriga att begravas och måste leva med vetskapen om att deras kvarlevor låg spridda vind för våg likt kadavers. Döden var anonym och obemärkt, mer lik en nidings än en hjältes i mångas ögon. Ovissheten om deras öden, det omöjliga i att ta avsked och bristen på ritualer försvårade och förlängde sorgen.84
Stinkande svarta lik, halva kroppar, variga sår, människor förvandlade till blodiga, smutsiga, anonymiserade och icke-identifierbara slamsor, mas-sor och smulor – veckopressen skriver som synes om krigsvåldet på ett mycket explicit, realistiskt sätt. När det gäller bilderna skulle George L. Mosses, Jay Winters och Glenn R. Wilkinsons tänkande kring ”visuella eufemismer” som ett sätt att indirekt mana fram bilder även av våldet mot människor kunna fungera som en tolkningsram för att förstå även de svenska veckotidningarnas otaliga bilder av förstörda kyrkogårdar, kyrkor, kapell, katedraler, kloster, ikoner och krucifix, liksom de många fotografierna av massakrerade, söndersprängda och ruttnande hästkadaver på slagfälten.85
Men bilden kompliceras av att de svenska veckotidningarna också redan från krigets början och därefter fortlöpande publicerar mängder av fotografier som de facto avbildar krigets döda, företrädelsevis soldater. Ofta är de visserligen just suddiga, halvt dolda, framstupa eller bortvända, av-bildade på avstånd eller på ett sätt som gör dem svåra att identifiera.86 Men andra fotografier är mer chockerande direkta och skarpa, som till exempel
Vecko-Journalens bilder från en skyttegravsstormning visande sönderrivna
lik som fastnat i taggtrådshärvorna i ingenmansland.87 Detsamma gäller bil-derna av till sista man nedmejade, ”tillintetgjorda” plutoner och kompanier; långa rader och högar av människolik, eller fotografierna av kroppar som kastats upp i träd.88 På en del av dessa fotografier ligger liken i onaturliga, bisarra ställningar, vårdslöst utkastade och kvarlämnade i smutsiga, skräpiga miljöer. Nedblodade ansikten framträder med skärpa och avläsbara anlets-drag.89 I stället för berättelser om kontrahenternas ömsesidiga hyllningar och hjältebegravningar förmedlar dessa bilder respektlöshet, vanvördighet, likgiltighet och förakt inför fiendens döda, som på det foto där en till
sy-nes oberörd tysk soldat poserar framför två döda ryssar, som vore de bara mänskligt avfall, en del av den övriga bråten och skräpet på marken.90
Därmed ställer jag mig utifrån veckotidningsmaterialet skeptisk till antagandet inom tidigare forskning om en entydigt dödsförnekande och krigsheroiserande (populär)kultur.9 Det fanns ett jämförelsevis stort utrymme att visa krigets brutala våld i svenska veckotidningar, utan de restriktioner, den officiella och självpåtagna censur och de tabun man såg i de krigförande länderna. Även här tycks emellertid finnas vissa gränser för vad som kan visas. Till exempel saknas riktiga närbilder av döda och sårade, liksom bilder på svårt sargade lik. En bildnotis om en exploderad zeppe-linare talar således om den förolyckade besättningen, ”3 rysligt förbrända lik”, däribland förarens nakna dito – men de två fotografierna visar bara luftskeppets vrak, ”en stor hög förvridet järn och förkolnade trädelar”.92
Döda, torterade och skändade civila är också frånvarande.93 Det beror up-penbarligen inte på att tidningarna skulle sakna tillgång till sådana bilder. Fotografier av ostpreussiska civila som fått ögonen utstuckna är till exempel enligt Vecko-Journalen ”för rysliga för att offentliggöra”.94 Med en liknande motivering avstår Hvar 8 Dag från att publicera en bild från inbördeskrigets Finland, ”visande ett helt fält af döda rödgardister, äfven kvinnliga”.95 I det sista exemplet förefaller det vara de dödas kön som gör skillnaden. Kvinnors död i krig är ett ämne man knappt berör.96