Till de plågor som jämte naturkatastrofer och olyckor har hemsökt mänskligheten genom tiderna hör sjukdomar, farsoter och smittor. I den fatalistiska berättelsen används också sjukdoms- och smittometaforiken för att beskriva kriget. Under krigsåren framställs krigets Europa gång på gång som en febrig, överhettad, bedövad eller sinnessjuk kontinent.53 Det talas om allmän ”krigspsykos”54 och en förgiftande ”krigspandemi, som nu med hemska hemsökelser omspänner direkt eller indirekt snart sagdt hela jorden”.55 I Hvar 8 Dags fasta spalt ”Världskriget” används 97 metaforer som ”feber”, ”symptom” och ”narkos” för att beskriva de krigförandes
tillstånd.56 Att som Allers 94 tala om världskriget i termer av ”pest”är inte bara en stark och skrämmande metafor, utan också ett sätt att länka samman nuets katastrof med en annan av den västerländska historiens stora katastrofer – digerdöden.57 Därmed inplaceras kriget i en större berättelse om mänsklighetens gissel, ett historiskt sammanhang och en tolkningsram som samtidigt markerar världskrigets särart, dimension och faktiska digni-tet som 900-talets svar på Stora döden.
Likt väder- och naturkatastrofsmetaforiken innebär sjukdomsmetafori-ken generellt sett att krigets orsaker, syfte och dess mänskliga aktörer skjuts i bakgrunden och osynliggörs. De krigförande länderna är inte skyldiga utan yrande sjuklingar omtöcknade av krigets narkos och gift. Kriget bry-ter ut, blossar upp, smittar och plågar mänskligheten på samma plötsliga, oförutsägbara och häftiga sätt som pesten, koleran eller smittkopporna. Det saknas dock inte antydningar i veckotidningarna om var motgiftet och immuniteten står att finna. När smittohärden lokaliserats till det sjukliga Europa ligger det nära till hands att isolera det friska och sunda till de neutrala länderna. Mot ett febrigt, osunt, sjukt och infekterat Europa fullt av farliga farsoter, gifter och ohyra ställs ett friskt, sunt, renligt och sansat Sverige.58 Det krigsresistenta Sverige har, skriver Idun, ”behållit hufvudet kallt och blodet friskt” och förmår ännu se klart och nyktert, medan de krig-förande ”framsläpa sitt lif i feberyra och under beständiga åderlåtningar”.59 Åderlåtningsmetaforen återkommer även i Vecko-Journalens intervju med en ung svensk läkare, som under sin tjänstgöring vid ett militärsjukhus i Wien säger sig ha sett krigets förfärande förmåga att åderlåta ”en folkstams kraft”. Kriget är här inte ett stärkande, nödvändigt mandomsprov, utan en försvagande, degenererande sjukdom, ett slags patologi. Den svenska neutralitetsvaktens isolering blir följaktligen något positivt och nödvändigt, en sund och befogad skyddsåtgärd mot den europeiska krigssmittan.60
Det är i synnerhet östfronten som på alla plan sammanlänkas med sjukdom, smitta, ohyra och smuts. Ute på Europas slagfält ”slumrar under jordens tunna täcke en pestsådd” som sommarvärmen kan väcka till liv, varnar Annie Åkerhielm i Idun 95. Över ryska gränsen ”innanför hvilken, som man vet, hygien och aseptik äro oförstådda främlingar blott” kom-mer då ”pestsmittan välla i en ohejdbar ström” mot Sverige.6 Den som-maren uppmärksammar Vecko-Journalen att svenska Medicinalstyrelsen utsänt en stridsskrift om flugans farlighet som smittbärare och uppmanat allmänheten att börja ”ett målmedvetet utrotningskrig”. ”Det vore väl om man beaktade detta särskilt nu, då epidemier och sjukdomar hota från de krigförande länderna och att var och en söka hålla sitt hem och sin täppa fri från dessa skadedjur” skriver en av tidningens skribenter.62 Allers berättar
om hur starkt centralmakternas soldater fruktar ”koleraspöket” i beröringen med Rysslands asiatiska soldater.63 Mängder av veckotidningsbilder från östfronten visar hur soldaters och krigsfångars kroppar, hår, effekter och kläder på olika sätt desinficeras, saneras, filtreras och makuleras med hjälp av moderna hygieniska metoder som ska avvärja östs smuts, smittor, gifter och ohyra.64
Glidningarna mellan krig och sjukdom/smitta tydliggörs också om man vänder på perspektivet och studerar veckotidningarnas skildringar av verk-liga epidemier, inte minst spanska sjukan, influensapandemin 98–920 som krävde fler dödsoffer än världskriget och ytterligare kraftigt bidrog till tidens undergångsstämningar.65 Det skapas ett slags ömsesidigt förstärkande katastrofdiskurs, där kriget beskrivs som ett epidemiskt sjukdomstillstånd och epidemin som ett sjukligt krigstillstånd – två jämbördiga, jämförbara och likartade ”hemsökelser”, vilket höjer intrycket av att samtiden upplever en dubbel apokalyps. När till exempel Vecko-Journalen 98 skriver om hur ”spanskan” ”sluppit lös över hela Europa” och ”rasar fritt” 66 är det samma uttryck som används för att beskriva världskrigets härjningar. Ytterligare ett belysande exempel är reportaget ”Ett hårt nappatag med spanska sjukan. Intressant kapitel från den svåra farsotens Jämtlandsfront”. Texten är i ton och martialiskt anslag nära nog identisk med vissa av tidningens krigsre-portage. I skildringen av hur influensan drabbade Östersund, med 70 döda som följd, använder tidningen ord som ”front”, ”kamp”, ”dödshärd”, ”stupa” och ”återtåg”. Det talas om en ”frivilligkår” som gick till strid med entusiasm, självförglömmelse och hjältemod, däribland två sjuksköterskor som ”stupat på sin post”. Östersund under spanska sjukans belägring liknar det dystra Bryssel under tysk ockupation: ”[A]mbulansens klocka klämtade i utdöda gator, allt nöjes- och föreningsliv avstannade, alla modeaffärer skyltade endast med sorgsaker och där två eller tre voro församlade talades endast om hemsökelsen.”67
De återkommande framställningarna av kriget som en smittosam sjukdom, infektion, farsot eller sinnesrubbning måste också kopplas till samtidens sociobiologiska diskurs, där nationerna sågs som ett slags le-vande organismer som kunde skadas, insjukna och dö. Föreställningar om krig och fred knöts samman med kroppslig och mental hälsa/ohälsa och degenerering. Även om kriget mestadels föreställdes ha en renande, ”im-munförsvarsstärkande” effekt på nationerna och utgöra ett mirakulöst bo-temedel för allehanda ”civilisationssjukdomar” som moderniteten medfört, fanns också motsatt uppfattning: att krig var ”ett livshotande tillstånd” för nationen, en sjukdom som innebar degenerering, försvagning och i värsta fall undergång.68
Idéhistorikern Karin Johannisson påpekar i en artikel om människans konstanta behov av hot att epidemimetaforen i sig är en stark metafor, som gärna överförs på sociala fenomen, vilka därmed kläs i den emotio-nella skräckdräkt som associeras med äkta epidemier. Epidemierna, skriver Johannisson, bekräftar misstanken att vi lever i en farlig, otrygg värld och gör därmed modernitetens självbild av rationalitet och kontroll icke tro-värdig.69
Om det hottänkandet överförs till kriget innebär det alltså att det smitto-, sjukdoms- och epidemimetaforerna ytterst förmedlar är att kriget inte är rationellt, kontrollerbart och lagbundet, utan att det betyder en återgång till en irrationell, otrygg och förmodern tillvaro då människan var prisgiven åt rasande sjukdomar och krig, åt dunkla och mystiska makters obegripliga spel med lycka och olycka, liv och död.