Den idylliska krigsberättelsen är en rolig, ljus och sentimental berättelse om kriget som fars och pastoral. Sensmoralen är att kriget inte är så farligt som det ser ut eller sägs: liken lever, zeppelinarna blir julpynt och skyt-tegravarna blomstrar. Kriget kan hanteras och kontrolleras. Nya dödsbring-ande vapen omvandlas till gnälliga gummor, fredliga cementblandare och tämjda cirkusdjur, och en livsfarlig mina kan med några enkla handgrepp förvandlas till en harmlös, dekorativ blomkruka. Man kan spela bridge även i gasmask och ha det nästan som hemma i de luxuösa, ombonade skyttegravarna. Skojigheterna och gemytet fungerar som ett inre försvar
mot det fruktansvärda och ofattbara, små berättelser som skänker skydd, trygghet och tröst i en pågående mental katastrof. Den idylliska berättelsen avdramatiserar, normaliserar och vardagliggör. De fridfulla, rörande, vackra och uppbyggliga artiklarna, bilderna och novellerna om barnkära soldater, julstök vid fronten, fagert grönskande slagfält, prydligt inredda skyttegravar och blommande minor kan ses som ett försök att lindra och ta kontroll över den rädsla, ångest och maktlöshet som kriget väcker. Med ett skratt, en blinkning eller ett sentimentalt leende tar veckotidningarna udden av skrämmande rykten och rädslan för att även Sverige ska dras in. Idyllen och pastoralen representerar också en längtan efter statik, normalitet, tradition och kontinuitet i en tid när allt föreföll osäkert, oförutsägbart och flytande. Bombskämten, det krigiska knep- och knåpandet och skyttegravsidyllerna blir ett sätt att skydda sig mot det fruktansvärda, göra det outhärdliga ut-härdligt och det obegripliga begripligt. De artikulerar drömmen om ett annat krig som aldrig blev, fantasier om ett gemytligare, roligare, humanare, vackrare världskrig.
I skämtsamma, käcka och idylliska texter konstrueras en annan berät-telse om världskriget än den fatalistiska berätberät-telsens apokalyps och katastrof, den heroiska berättelsens storslagna riddarbataljer och den tragiska berät-telsens brutalitet, massmördande och ödeläggelse. I den idylliska berättel-sen flyttas fokus från det grandiosa, skräckinjagande och blodiga till det vardagliga, välbekanta och fredliga. Det handlar här inte primärt om strid och slagfält, utan om krigets små stilla vardagsstunder, inte om ”de stora männen” i konfliktens centrum utan om ”vanliga människor” (meniga och civila) i dess periferi. Soldaten är varken övermänniska eller monster, utan ”vem som helst”: din bror, far, granne, en vanlig familjefar snarare än en heroisk krigare eller en avtrubbad mördare. Våldet rår i grunden inte på människans inneboende humanitet och anpassningsförmåga eller naturens oförgänglighet. Det moderna krigets destruktiva krafter ställs mot univer-sella, ”tidlösa”, familjära och uppbyggliga symboler som familjen, barnen, djuren och naturen. Hat och split bekämpas med vänlighet och romantik, vapnens effekter skojas bort eller mildras med vetenskap och teknik.
George L. Mosse menar att trivialiseringens avsaknad av realistiska skyttegravsscener med sargade lik och svårt sårade till förmån för skönhet, fridfullhet och underhållning också innebar ett förnekande och maskerande av krigets verklighet.48 Men att enbart se det idylliska som en banaliserad, lättköpt, förljugen och falsk berättelse för ”de lurade massorna” är enligt min mening alltför enkelt. Idylliseringen, trivialiseringen och vardagliggörandet är snarare en alternativ, terapeutisk krigsberättelse som svarar mot behovet av avväpning, kontroll, tröst, trygghet och underhållning. Människor har i
kristider alltid sökt sig till det idylliska och hemtama, som en komplemen-tär kraft till våldet, ett positivt motvärn till undergångsvisionerna och ett sätt att hantera katastrofskräcken.
Samtidigt finns i den idylliska berättelsen en tvetydighet, en inbyggd pendling mellan det ljusa och det mörka. Att humorn ofta är granne med ångesten är ett välkänt fenomen. Det idylliska är den tillfälliga viloplats och det andningshål där det är tillåtet och påbjudet att skratta åt och kanske till och med förtränga krigets elände. Men i smilet och glömskan finns också alltid påminnelsen om det antitetiska andra, det outtalade och osägbara, vet-skapen om att idyllens underförstådda förutsättning är det ständigt hotande våldet.
Heroiseringen och trivialiseringen kan enligt Mosse ses som två proces-ser som ömsesidigt förstärker varandra och den övergripande föreställningen om kriget som något stort, gott och åtråvärt.49 Även i ett svenskt material syns hur tätt sammanflätade de båda krigsberättelserna är, hur de flyter in i, kompletterar och stärker varandra. I stället för högtidlighet, storslagenhet och allvar betonar den idylliska berättelsen gemyt, lugn, vardaglighet och fridfullhet, men båda skapar och förmedlar en föreställning om kriget som något i grunden positivt och nödvändigt. Lustigheterna har sin plats i en tid när krig ännu föreställdes vara något spännande, äventyrligt och positivt för såväl individen som kollektivet, en efterlängtad, upplyftande och välgö-rande erfarenhet. Därför är det värt att notera att även om berättelsen om kriget som skämt och idyll finns med kriget igenom så förefaller den, precis som den heroiska berättelsen, vara starkast under krigets första år – de år då kriget ännu var nytt, chockerande och spännande, och tillika de år då oron över att även Sverige skulle involveras i konflikten var som störst. Men fasorna lurar hela tiden i hemtrevlighetens kulisser och går efter 95 likt en allt starkare höstvind genom idyllens kronor.