Under halvseklet före världskrigets utbrott skedde en snabb mekanisering av krigföringens alla områden. Det industrialiserade ”maskinkriget” kän-netecknades av en våldsam ökning av främst eldkraft och rörelse. Vapnens sprängkraft och hastighet tio- eller i vissa fall hundrafaldigades jämfört med Napoleonkrigen. Krigsoperationernas tempo ökade liksom förbruk-ningen av människor, materiel och förnödenheter. Kriget totaliserades till att omfatta hela samhället. Förutsättningarna för krig omstöptes kort sagt radikalt.5
Historikern Daniel Pick skriver att föreställningen om den potentiella undergång som lurar i industrialisering och modernisering är lika gam-mal som industrialiseringen. Men berättelser om hur vapnen löper amok och riktar sin aggressivitet och förstörelselusta mot sin skapare människan ökade i styrka från 870-talet, då kriget mer började framstå som det mo-dernas potentiella undergång och fabriken som en katalysator för krig. I sekelskiftets antiindustriella diskurs fanns en föreställning om maskinen och ”maskinmentaliteten” som det moderna krigets grundorsak. Krig och industrialism kopplades samman: industrialismen framställdes som ett degenererat system, vars aggressiva moderniseringsdrift, stegrande fram-stegsfanatism och alienerande anonymitet skulle kulminera i undergång och krig.6 I västfrontens storskaliga, industriella och högteknologiska krig och ”materialslakt” vreds dessa farhågor ett varv till.7
I den svenska veckopressens tragiska berättelse är analogierna mellan fa-briken och andra industrimetaforer och världskriget legio – kriget är rentav Maskinkriget. I stället för att som i den heroiska berättelsen vara ett sagolikt, spännande och överlägset alternativ till det moderna rationella, materia-listiska, mekaniska och teknologiserade industrisamhället, är kriget här i allra högsta grad en del av denna tillvaro, om inte rentav dess essens. Det moderna maskinkriget, skriver till exempel Allers 97, är ett fabriksmässigt stordriftskrig där soldaterna går till artilleriställningarna som arbetarna till
sina maskiner. Muskler och personligt mod betyder inget. Det intressanta är inte ens antalet soldater utan antalet kulsprutor.8 Idun i sin tur talar om hur soldaternas initiativförmåga och vilja mals ned i ”ett brutalt maskinslakteri, där individens hjältemod är en nolla mot vapentekniken”.9 Fronten kallas ”den fruktansvärda smältugn, där nationernas ungdom brännes till döds” och vapenfabrikerna ”dödens verkstad”.0 Världskriget är ett ständigt arbe-tande ”maskineri som drives med blod och där vinsten är blod”.
Om de heroiska och idylliska krigsberättelserna personifierar vapnen och tillskriver dem mänskliga egenskaper, handlar den tragiska berättelsen i stället om hur kriget automatiserar, mekaniserar, deklasserar och dehuma-niserar människan och omgjuter henne till en avtrubbad ”mördarmaskin” utan känslor och egen vilja. ”En maskin var jag, ett viljelöst redskap”, försvarar sig till exempel soldaten i novellen ”Hjälten” när han hemsöks av sina offers vålnader.2 Ludvig Nordström fruktar 94 att den suveräne, självständige individen på slagfältet är på väg att ersättas av ”automatiska viljelösa maskiner”, själlösa robotsoldater programmerade att bara lyda or-der.3 I andra artiklar kallas soldaterna ”material”4 och deras ångest likställs med klickande batterier.5 Beskrivningar av hur skadade behandlas med ”mekanoterapi” och elektricitet för tankarna till trasiga apparater snarare än till människor, liksom när en text talar om ”reparationer” av den mänsk-liga kroppen i stället för ”operationer”.6 Tekniker och ingenjörer är enligt
Vecko-Journalen lika viktiga som läkarna i skapandet av dessa ”mekaniska
män”.7
Enligt veckotidningarna är maskinkriget som fenomen något nytt, unikt och revolutionerande. Det saknas relevanta historiska jämförelse-objekt. Fransk-tyska kriget ett knappt halvsekel tidigare kallas till exempel i Allers ett urmodigt ”sköldkrig”, totalt väsensskilt från ”detta krigets fasor och maskinnedslaktning”.8 Avgrunden mellan förr och nu illustreras än tydligare i en diptyk 96, där rubriken ”Forntiden” visar hur en stad bom-barderades på 700-talet: ”Men hvad var väl detta i jämförelse med nutidens strider!” ”Nutiden” illustreras i sin tur av just ”en modern granatfabrik i verksamhet”.9
I stället för att vara maskinens härskare förvandlas människan i berät-telsen om kriget som slakt till maskin(gevär)ens värnlösa offer, illustrerat till exempel av ett fotografi av det till sista man nedgjorda 66:e franska in-fanteriregementet i skogen vid Normée: ”Det är en ohygglig bild som visar den fruktansvärda verkan av de moderna krigsredskapen. Fransmännen ha tydligen fallit led efter led. Troligen är det tyska kulsprutor som har utfört sitt verk nedmejande allt levande som kommer i deras bana.”20 Människo-kroppens sårbara bräcklighet kontra maskinens hårda skoningslösa stål står
i centrum också i de många reportagen från vapenfabriker där miljontals granater spottas fram på löpande band, i samma eller snabbare takt som männen förintas, också de i miljontal enligt löpande bandprincipen.2 Dessa ”dödsfabrikers” maskiner med ”tiotusentals hästkrafter” och de tusentals ”blanka ståltingestar” de producerar ställs mot sina sårbara, underlägsna kontrahenter, ”tusentals unga, blomstrande män”.22 Till skillnad från den idylliska berättelsens övertro på tekniken som fredens redskap och ett medel att bekämpa och på sikt omöjliggöra kriget, är tekniken i den tragiska berät-telsen undergångens verktyg.
Föreställningen om människans litenhet, utsatthet och obetydlighet i detta maskinernas krig förstärks också av de många berättelserna om de nya vapnens enorma dimensioner och kraft. Vapnen varken personifieras eller domesticeras, utan snarare förstoras och demoniseras. Genom att avbilda stridsvagnarna underifrån upplevs de till exempel som större och hotfullare än de i verkligheten var.23 Allers skriver att en nutida ”mammutkanon” är så ofantligt stor och tung att bara
transporten av den känns som ett jordskalv på flera kilometers håll.24
Engelsmännens långskjutande granater förstör allt där de slår ned inom en omkrets av tvåhundra meter och tyskarnas jättekanoner ”kunna splittra äfven de starkaste fästningar som om de varit af glas”.25
Stridsvagnen framställs som oöver-vinnlig och ostoppbar, krossande och pulvriserande allt i sin väg, byggnader, taggtrådsstängsel, mu-rar, fästningar, skyttegravar, träd, människor och djur. Allt motstånd mot ”en dylik eldgifvande linje af kolosser” är fruktlöst, ett närmast löjeväckande vanvett, menar Hvar
8 Dag.26 Allers berättar om den okontrollerade skräck och panik blotta åsynen av maskinmonstrens ”groteska gestalt” väcker hos motståndarsoldaterna, som flyr hals över huvud.27 Vapnens storlek mäts ständigt mot vuxna män,
Ur ”Kan människan reda sig utan händer” av Gunnar Frostell, Vecko-Journalens
som dinglar med benen likt dvärglika pysslingar på gigantiska kanonrör eller hukar likt små barn under kolossala granater och torpeder.28 En rubrik som ”Mannen och hans överman” till en bild av en tysk soldat i skuggan av drygt två meter höga torpedhylsor säger något om vem som i slutändan är maskinkrigets obestridde segrare.29
Att det industrialiserade, teknologiserade maskinkriget ses som en symbol för moderniteten manifesteras i hur ordet ”modern” i berättelsen gång på gång förekommer i samband med de nya vapnen. I de svenska veckotidningarna är det framför allt stridsvagnen, eller ”tanken” som den ännu heter, som får symbolisera modernitet.30 I Allers tas dess entré på slag-fältet som intäkt för att ”framtidskriget år 2000” har börjat.Det som igår var fantasifoster och science fiction är idag vardag och realitet. Framtiden är redan här. Året är inte längre 98, även om det står så i kalendern, utan år 2000. I ett krig där verkligheten gång på gång överträffar och passerar dikten tycks vapenutvecklingen på några få år ha kastat mänskligheten ett helt sekel framåt i tiden.3
Stridsvagnen kan också (efter maskingeväret) ses som skyttegravskri-gets emblematiska vapen, intimt förknippad med västfrontens futuristiska, ”onaturliga” miljö. Den associeras inte som flygplanet och ubåten med majestätiskt svävande örnar eller strömlinjeformade hajar, utan är ett ”djur” som krälar på larvfötter i leran.32 I veckotidningarna gestaltas stridsvagnen ofta som en halvt självständig, handlande varelse, en levande maskin eller robot bara halvt om halvt i människans tjänst. Den får symbolisera riskerna med att lita alltför blint till tekniken. Stridsvagnen är nämligen en opålitlig allierad, en potentiell överlöpare och förrädare som inte helt går att bemäs-tra och styra. Den kan till exempel inte backa, så om mekanismen råkar i olag och kör fast i leran är den dömd att falla i fiendens händer, berättar tidningarna.33 Oförmågan att backa blir på ett metaforiskt plan samtidigt ännu ett tecken på vapnets framtidskaraktär och modernitet.
Människan riskerar i den tragiska berättelsen ständigt förlora kontrol-len och auktoriteten över teknologin, hon är inte längre sina egna uppfin-ningars obestridde herre. Vapnen löper amok och för henne och historien i en riktning dit hon inte vill. Teknologin tar över och för kriget mer eller mindre på egen hand; världskriget blir mer och mer berättelsen om ”nuti-dens tekniska krigsvidunder […] och deras blodiga bragder”, som det heter i en annons för ett bokverk om världskrigets historia 98.34 Allers bild av pansarklädda stridsvagnar som enligt bildtexten beskjuter varandras ”krop-par” är en science fiction-vision av det ultimata maskinkriget.35 Det enda utrymme som lämnas åt människan i ett sådant krig är som ”betjäning” av stridsvagnarnas behov.36 Hennes roll i kriget reduceras till att producera
och underhålla vapnen. Hon har förvandlats till maskinens slav i stället för tvärtom. Många artiklar andas en rädsla över att i maskinkriget är tekniken allt och människan inget.37
Den tragiska berättelsen förmedlar också en klaustrofobisk skräck och ångest för att fångas av och i de opålitliga dödsmaskinerna, oförmögen att fly. Ett exempel är Allers dramatiska illustration av en exploderande tor-pedjagare: ”Hur få äro då ej af maskineriets eller eldrummets personal som förmår fly upp ur sitt trånga fängelse! Och hvilken fruktansvärd död väntar ej den som måste stanna kvar därnere.”38 Samma fasa vidhäftar fotorepor-taget om en nedskjuten, söndersprängd zeppelinare, där hela besättningen om 30 man bränts till döds i maskinen under störtandet.39 Även inför de nya kemiska vapnen är maktlösheten och förfäran stor. Soldaten kan bara stå oförmögen på sin post och obevekligt se ”det hemska, grågröna, dödsbring-ande molnet komma emot sig” för att citera Elow Nilson.40 Det är vapnen snarare än varandra människorna är i krig med.4
Maskinkriget är hotfullt också för att det är ett anonymiserat, ”osyn-ligt” krig, där man sällan ser sin motståndare och baneman öga mot öga, utan bara effekten av hans vapen. Fienden är i detta teknologiserade krig överallt, men syns ingenstans: ”Nere från vattnet, uppe från luften, nere från jorden. […] Osynliga fiender lura öfverallt. Alla element ha tagits i användning under detta förfärliga krig.”42 Osynligheten förstärker känslan av att bevittna ett dehumaniserat ”spökkrig” mellan maskiner, utan annan mänsklig närvaro än likens.43