I den idylliska berättelsen handlar det inte om att förandliga och försköna vapnen, eller om att demonisera och förkasta dem, utan om att på olika sätt personifiera, intimisera, förlöjliga och förminska teknologin. De till synes absurda, närmast futuristiskt robotlika gasmaskerna avdramatiseras
till exempel genom skämtsamma, halsbrytande associationer. ”Krigets mas-kerad” rubricerar Vecko-Journalen en bild av cykelordonnanser i gasmask vid Saloniki medan ett omslag med en ung sjuksköterska iförd gasmask får rubriken ”Krigets modejournal”. Vapenstilleståndet 98 illustreras på
Vecko-Journalens omslag av en tjock svart soldat som slitit av sig sin gasmask
och vrålar ”Fred hurra!”46 Omslagen anspelar samtidigt båda på det absurda och därmed komiska i att kvinnor och svarta deltar aktivt i krig. Allers förvandlar kriget till en cirkus när man i en liten roande fotoserie presente-rar ”akrobattanken”, där stridvagnen framställs som ett väldresserat, lustigt cirkusdjur som roar med sina konster.47 Vapnen görs även mindre skräm-mande genom bilder och rubriker av typen ”Medan jätten vilar sig”, ett
Vecko-Journalen-omslag från 95 på vilket några leende pojkar obekymrade
poserar i mynningen på ett jättekanonrör.48
Den lättsamma, skämtsamma intimiseringen och personifieringen av krigets vapen märks kanske främst i de många berättelserna om Tjocka Ber-tha, det populära smeknamnet på den nya tyska 42-centimetershaubitsen, uppkallad efter vapentillverkaren Alfred Krupps dotter Bertha.49 ”Tjocka Bertha tyckes vara en mycket populär dam”, skriver Vecko-Journalen apropå en ”bytesordstävling” där begynnelsebokstäverna i ”Tjocka” respektive ”Bertha” ska behållas och resten bytas ut mot passande alternativ. Försla-gen inbegriper bland annat ”Tysklands backfisch”, ”tyskarnas bräckjärn”, ”Tibetforskarens brud”, ”trevlig bekantskap”, ”trankil bödel” och ”tocken best”.50 Tjocka Bertha är rentav så populär att engelsmännen vill ha sin egen, berättar tidningarna 96: ”Engelsmännen ha också sin tjocka Bertha – Mormor kalla de henne. Det är ett förskräckligt språk gumman föra säga de.”5 Rubriken ”’Mormors visitkort’” syftar på de granater denna engelska kanon skjuter iväg, enligt uppgift med påskriften ”With best wishes”.52
Allers presenterar även Mormors barnbarn, haubitsen Lille Willy.53 Zep-pelinaren, en annan av världskrigets innovationer, avbildas i sin tur som en bister, mustaschprydd herre med drag av kejsar Vilhelm.54
I fallet Tjocka Bertha sker den symboliska desarmeringen genom att kanonen personifieras och tillskrivs mänskliga, främst ”kvinnliga” egen-skaper och drag. Detsamma gäller Vecko-Journalens lilla bildreportage om den svenska malmångaren Abiskos äventyr på Nordsjön, där besättningens eftermiddagskaffe störs av en påträngande mina. Försöken att sönderskjuta denna obehagliga överraskning mottas emellertid ”med en trygg gungning som nästan kunde liknas vid en föraktfull axelryckning”. Två matroser får i stället bogsera ombord minan ”på ett för hennes explosiva lynne passande sätt”, så att hon slipper ”känna sig ’stött’”. Företaget lyckas och minan kan så småningom överlämnas till behörig holländsk militär.55 Den
feminise-rade, könsbestämda minan liknas alltså här skämtsamt vid en besvärlig, egensinnig och bortskämd dam, som dock till sist motvilligt tvingas falla till föga för besättningens enträgna, avväpnande uppvaktning. Det farliga och främmande görs välbekant och roande, en krigets buskis som slutar lyckligt då argbiggan tuktas och ordningen återställs.
I reportaget ”Bland majblommor och ’vitsippor’” 95 berättas glatt att Tjocka Bertha siktats i Göteborg – som tur var bara i studenternas karne-valståg.56 Tendensen till att banalisera krigsrädslan och de moderna vapnens fruktansvärda effekter märks även i en tävling om vad läsarna fruktar mest. En Lidköpingsbo skickar in en teckning av sig själv jagad av Tjocka Bertha, där kanonen framställs som en efterhängsen, kärlekskrank ungmö och inte ett högteknologiskt, dödsbringande vapen. Den skämtsamma, raljerande tonen tas upp i rubrikens förklenande ”’Jag är så fasligt rädd’” liksom i kommentaren: ”Hans Svensson i Lidköping har i sin lugna vrå vid Vänern råkat bli rädd för ’tjocka Bertha’.” Kommentaren understryker det barocka och verklighetsfrämmande i herr Svenssons rädsla, och säger därmed att den svenska idyllen vid Vänern, precis som de fejkade telegrammens Gränna vid Vättern, de facto är oförenlig med krigets fasor.57 När en herr Linnell skriver att han ”vill ej vara människa längre” i en tid då mördare och slaktare he-roiseras och medaljeras, avfärdas han som ”originellt folk”, en kuf som visst ”genom skildringarna av krigets fasor blivit bragt alldeles ur jämvikten”.58 Rädslan och upprördheten skämtas bort.
Den idylliska berättelsen bygger på en verbal och mental avväpning, där vapenteknologin omgestaltas, banaliseras och domesticeras. Vapnen namn-ges, personifieras och förmänskligas till bortskämda backfischar, bångsty-riga damer, småpojkar, ilskna farbröder, efterhängsna ungmör och bullbångsty-riga mormödrar, som kommer på jobbiga men dock rätt harmlösa ”visiter” och ”inviter”.Omskrivningarna ger samtidigt intryck av att vapnen uppför sig hyfsat och ordentligt, att de följer krigets regler, lagar och etikett.
I den idylliska berättelsens vapendiskurser tydliggörs även som synes krigets genusdimension. Påfallande ofta könskodas de nya vapnen som kvinnliga,59 implicerande att det kvinnliga är något farligt och hotfullt, men också något smått löjligt som är absurt oförenligt med vapen och därför skrattretande. Att genuskonflikter var invävda i krigsupplevelsen och att första världskriget innebar ett slags ”könskris” då konventionella manligheter och kvinnligheter hotades är numera allmänt vedertaget.60 I samtiden talades det till exempel konsekvent om ”våldtagna” territorier och Belgien, Lusitania och Edith Cavell representerades som exempel på skändad, kränkt kvinnlighet.6 Man skulle även kunna anknyta till histori-kern Elaine Tyler May, som har visat hur kärnvapenhotet diskursivt vävdes
samman med rädslan för kvinnlig sexualitet och emancipation i USA under det tidiga kalla kriget.62 Kanske är det något liknande som artikuleras i den svenska veckopressens berättelser om Tjocka Bertha och minorna, där det kvinnliga metaforiskt och symboliskt ständigt sätts på plats och den rubbade ordningen därmed återställs. Samtidigt kan namngivningen och könsbestämningen ses som ett tecken på våldets gradvisa internalisering och vardagliggörande. Som lingvisten Paul Chilton framhållit är det till synes triviala namngivande av vapensystem ett sätt att normalisera och naturalisera dem, ett tecken på vapnens progressiva assimilation i vardagskulturen.63
Ytterligare ett exempel på hur krigets vapen på ett symboliskt plan var-dagliggörs och ”tämjs” är veckotidningarnas urklippbara modellark. I ”Ett litet löfsågningsarbete till julen” har Allers anpassat sin berömda modell-byggartradition till kriget genom att erbjuda läsarna en fältkanonbyggsats.64 En kartongmodell av ett krigsskepp och en ubåt sägs rätt hopfogade ge en bild av ett modernt sjöslag: ”Du skall snart få se hur den ena torpeden efter den andra skjutes ut från den neddykta ubåten för att söka råka sitt värnlösa offer.”65 Som litteraturvetaren Trudi Tate skriver innebar omvandlingen och överföringen av krigets dödliga vapen till alla möjliga sorters fyndiga, parodiska och märkliga kommersiella objekt som handväskor, tekannor, sparbössor, leksaker och porslinsprydnader, att vapnen projicerades rakt in i den civila kulturen.66 George L. Mosse talar om en ”barnens mobilisering” där kriget internaliserades i de allra yngstas vardag genom krigsleksaker och krigsspel.67 Genom Allers försorg ser vi här hur de omskrivna kanonerna, slagskeppen och ubåtarna från Europas bloddränkta slagfält bokstavligen om än i miniformat tar plats i det svenska vardagsrummet som ett avkopp-lande pyssel för hela familjen att samlas kring under julhelgens ledighet.