I kontrast till föreställningen om kriget som ett abrupt kulturellt brott resulterande i modernitetens och modernismens födelse har andra forskare framhävt en totalt motsatt kurs i krigets meningsskapande praktiker, en kurs i riktning mot det välkända, gemensamma kulturarvet, i synnerhet de romantiska, klassiska och kristna traditionerna. I polemik med Fussell hävdar Jay Winter att erfarenheten av lidande och massförluster utmanade men inte bröt med traditionella föreställningsvärldar och diskurser. I stället för kulturchock betonar han överlappningen, kontinuiteten och samspelet mellan gamla och nya krigsföreställningar. Kontentan av Winters Sites of
Memory, Sites of Mourning (995) är att den europeiska
krigsminneskultu-ren 94–945 i grunden var konservativ, bevarande och tillbakablickande. Kulturellt sett representerar första världskriget därför inte något historiskt brott eller 900-talets modernistiska startpunkt, utan framstår snarare som det sista 800-talskriget. Winter menar att det traditionellas styrka och drag-ningskraft låg i dess makt att lindra den universella sorgen och få människor att förlika sig med massförlusterna. Man återvände till det gamla eftersom det erbjöd ett välbekant, tillgängligt språk att sörja på. ”Det moderna min-net” kunde chockera, stimulera och roa, men däremot inte läka.73
Flera andra forskare har utifrån analyser av bland annat krigsmonu-ment och film kommit till slutsatser liknande Winters.74 Historikern Adrian Gregory menar att det finns en konservativ tendens inbyggd i rättfärdi-gandet av moderna krig, att massdöden kräver en förklarande retorik som appellerar till gemensamma, traditionella värden. Enligt Gregory inramades krigsminnet av ett språk som föregick konflikten, en patriotisk och heroisk offerretorik från det sena 800-talet, med rötter i gammal kristen blods-mystik. Den överlevde kriget och förmådde skänka människor tröst och mening i lidandet åtminstone 920-talet ut.75 Även historikern Daniel Pick argumenterar för att första världskrigets tankevärld oavsett sin nymodighet också innebar ett komplext återberättande och omgestaltande av 800-talets kulturella koder, av dess fiktioner, fantasier och filosofier om kriget.76
George L. Mosse – vars forskning starkt influerat delar av den nya franska kulturhistoriska förstavärldskrigsforskningen77 – betonar också kontinuitet och traditionens makt. I Fallen Soldiers (990) argumenterar Mosse för att första världskriget var klimax och kulmen i en lång nationa-listisk krigstradition som till sin natur var tillbakablickande och konservativ. Centralt i denna tradition var en krigsberättelse som Mosse kallar ”myten om krigserfarenheten”, en berättelse som vände sig bort från det moderna, mot ett mytiskt förflutet, ett tidlöst rum befolkat av ideala stereotyper som
den manlige krigaren. Kriget framställdes som en mystisk erfarenhet av offer, lidande, ära och gemenskap, där de döda soldaterna tillskrevs rol-len av martyrer för nationens återuppståndelse. Precis som Winter hävdar Mosse att den traditionella symbolvärlden dominerade krigsminnet hos såväl segrare som förlorare efter 98 och att dess styrka låg just i makten att överbrygga krigets fasor, att skänka tröst och mening i massförlusterna och förmedla framtidshopp. Problemet var att det nationalistiska, militaristiska krigsminnet också blev ett nav i de europeiska samhällenas brutalisering under mellankrigstiden, inte minst i Tyskland där nazisterna annekterade myten och gjorde den till sin.78
Kontroversen om kriget som ”brott/förändring/modernitet” respektive ”kontinuitet/tradition” är viktig eftersom den format så mycket av den nya forskningen och satt fokus på begrepp som diskurs, språk, minne och be-rättelse. Frågan om första världskrigets relation till moderniteten är därtill särskilt intressant ur ett jämförande svenskt perspektiv. Som historikern Sven Oliver Müller skriver understryks ständigt uppfattningen om kriget som kulturell vändpunkt men detta antagande har inte testats empiriskt i en bredare europeisk kontext.79 Som synes har denna forskningsinriktning haft sitt starkaste fäste inom den anglosaxiska forskarvärlden, och har nästan uteslutande (åtminstone empiriskt) fokuserat på Storbritannien, Frankrike och Tyskland. En jämförelse mellan de svenska föreställningarna och de tidigare kartlagda brittiska, tyska och franska berättelserna kan vara ett sätt att pröva och bredda diskussionen genom att tillföra ett nytt, hittills i stort outforskat neutralt perspektiv. Kan de svenska berättelserna på ett mer övergripande plan sägas ge uttryck för föreställningar om ”modernitet” eller ”kontinuitet” – eller kanske både och? Därmed aktualiseras spörsmål som återknyter till avhandlingens huvudfråga om, hur och varför det svenska skiljer sig från det europeiska på väsentliga punkter – och tangeras också frågan om första världskrigets generella och universella betydelser kontra de mer specifika och nationella.
En brist i forskningen om första världskrigets kulturhistoria är att den enligt min mening ägnat alltför mycket uppmärksamhet åt den estetiska modernismen i snäv bemärkelse. Samma författare, konstnärer och verk återkommer ständigt. En exceptionell, excentrisk tänkare som Ernst Jünger får till exempel ofta illustrera en hel tidsanda. I stället för en bredare, mer an-tropologisk förståelse och definition av begreppen kultur och kulturhistoria har diskussionen stundtals helt dominerats av en inomdisciplinär litteratur-vetenskaplig kanonstrid om modernismens arv och om hierarkier mellan högt och lågt, elitkultur och populärkultur samt manligt och kvinnligt.80
förståelse av krigets meningsskapande. Som Jay Winter skriver bör kriget i stället ses som ett kulturellt fenomen som omfattade och omskapade alla: kvinnor och män, civila och stridande, modernister och traditionalister. Första världskriget var ett totalt krig även i bemärkelsen att alla mobilisera-des, påverkades och förändrades av det.8 I studier av det svenska ser jag det som väsentligt att inte begränsa sig till det snäva perspektivet. Med en vidare ram blir det i sin tur möjligt att komma åt bredare, mer allmänna men också relativt okända föreställningar om kriget och hur de reproducerades i mediernas vardagliga värld.
Vinsten med det perspektiv som Winter representerar är att det öppnar upp brett mot populärkulturen. Kultur och modernitet ses som proces-suella begrepp, som fenomen med många olika möjliga riktningar, former och start- och slutpunkter, snarare än som givna statiska tillstånd som slår igenom vid en viss tidpunkt (94). Därmed betonas att det inte finns ett enda, oföränderligt sätt att förstå och tolka kriget.82 I stället för absolut motsättning fokuseras samspelet och dialogen mellan gammalt och nytt, mellan traditionellt och modernt, mellan elit-avantgardekultur och popu-lärkultur.83
En liknande syn på modernitet har historikern Ulf Zander, som argu-menterar för att se begreppen tradition och modernitet som komplemen-tära och relaterade snarare än som binära och antitesiska. Konstruktionen av det traditionella är enligt Zander också en del av moderniseringen. I sin avhandling om svenska historiebruk och historiedebatter under 900-talet betonar han genomgående modernitetens paradoxer och inte minst diskre-pansen mellan yttre fysisk och inre mental modernisering. Enligt Zander var till exempel traditionen särskilt viktig kring sekelskiftet 900, som var en starkt uppdriven förändringsfas av ”dubbel modernisering” på såväl det fysiska som det kognitiva planet. Fram till 98 vävdes i Sverige tradition och modernitet generellt sett in i varandra hellre än kontrasterades.84 Även historikern Martin Wiklund menar att modernitet alltför ofta har setts som ett oberoende, oföränderligt objekt. För en rimligare förståelse av det moderna förespråkar han ett mer differentierat modernitetsbegrepp, det vill säga att se modernitet som en berättelse om det moderna knuten till en viss plats, en viss tid och en viss tolkningsgemenskap.85
Inspirerad av dessa synsätt väljer jag att inte inledningsvis på förhand bestämma om kriget ur ett svenskt perspektiv representerar ”förändring” eller ”kontinuitet”, ”modernitet” eller ”tradition”. I stället tar jag med mig frågan in i mötet med materialet för att se vilka föreställningar och berät-telser om relationen mellan kriget och det moderna som samtidens svenska veckopress återgav, formade och gestaltade.
En annan skevhet i den kulturhistoriska forskningen om första världs-krigets diskursiva och narrativa dimensioner är att nästan alla de forskare jag inspirerats av anlägger ett metaperspektiv, där det handlar om de stora, långa och mycket generaliserande linjerna: George L. Mosse talar om myten om krigserfarenheten, Jay Winter om den europeiska sorgediskursen, Paul Fussell om det moderna minnet och Henrik Jensen om offrets århundrade. Teorierna ät tankeväckande men alltför vittomfattande och abstraherande. Det som saknas i denna forskning är däremot hur krigets berättelser ser ut och tar form på en ”lägre”, mer vardaglig och konkret nivå.86 Det är det jag vill visa i min undersökning av veckopressen. Men för att ytterligare preci-sera avhandlingens utgångspunkter krävs först ett avsnitt om den svenska kontexten och utanförskapets betydelse.