I Allers beskrivs den tyske ”mästerflygaren” Immelmann som en sann luf-tens riddare med ”någonting sagolikt djärft” över hela sin person, en hjälte som skjutit ned minst 5 fientliga plan innan det blev hans egen tur. Det är ”maskiner” han bekämpar, inte människor. Att det sitter en levande och sårbar människa bakom spakarna fördunklas:
Han steg upp med sin skinande blanka Fokkermaskin, han tumlade sig i luften som en falk, och som falken slår ned på sitt rof, slog Immelmann ned på den fientliga maskinen, kom den in på lifvet och gaf den bakifrån hela mitraljösbandets innehåll.93
Artikeln visar också på hur vissa av de nya vapnen uppfattas som ridderliga, riktiga och renhåriga, och finner sin plats inom riddarsagans ramar. Den heroiska krigsberättelsen förkastade eller förteg inte den moderna vapen-teknologin, menar George L. Mosse, utan den senaste spjutspetsteknologin annekterades och inkorporerades i äldre traditioner. Genom personifiering och glorifiering fick vapnen en andlig, moralisk och mänsklig dimension samtidigt som de befriades från sina materiella konnotationer. Krigets vapen representerade varken modernitet eller tradition, utan snarare ett överbryggande, en möjlig förening mellan innovation och kontinuitet. Rid-darassociationerna placerade in de främmande och skrämmande vapnen i en välbekant, familjär tradition, som sammanband dåtid och nutid och
skapade en länk mellan sagornas förflutna och det sagolika nuet som gjorde teknologin mer acceptabel.94
Detta gällde framför allt flygvapnet. Tidigare forskning har visat hur det nya kriget i luften förbands med ridderlighet, individualism och elitism och sågs som ett exklusivt rum för personlig djärvhet, mod och moral. Första världskrigets flygare omgärdades av ett enormt intresse och mystik. Den ensamme krigspiloten associerades med högsinthet, dygd, lojalitet, ärlighet och renhårighet. Flygaressen framställdes som en lysande, aristokra-tisk gentlemannaelit höljd över krigets småaktigheter. Flygkriget fungerade som en alternativ, actionfokuserad berättelse om rörelse, spänning och äventyr i kontrast till det smutsiga, statiska markkrigets orörlighet. Flygar-berättelserna betonade handling, rörlighet, frihet, renhet, individualitet och kontroll och blev därmed en efterlängtad motvikt till det industrialiserade masskrig som mer eller mindre hade utplånat individens och det personliga modets betydelse.95
I den svenska heroiska berättelsen knyts flygkriget till tradition och kontinuitet snarare än till urartning och modernitet. Fokus ligger inte på bombning av civila, som planen i viss utsträckning användes för, utan på kampen flygarna emellan, framställd som en duell mellan överjordiska likar, en tvekamp med revolvrar man mot man högt ovan molnen.96 ”Flygarnas djärfhet har under detta krig blifvit ofantligt stor, och ofta kan det nästan se ut, som om de lekte med döden.”97 De framställs som en utvald elit av goda krigare, övermänniskor med blixtsnabb uppfattningsförmåga, skarpa ögon, fin känsel, balanserade nerver och stark fysik.98 Ingenting kan rubba piloternas höga gentlemannaideal och ridderlighet, konstaterar Allers apropå den engelska hedersbegravningen av den nedskjutne tyske flygaren von Richthofen 98.99
Även kriget i Alperna knyts till det idealiserade förindustriella kriget och till den pastorala naturen. ”Alpernas hjälte” i Vecko-Journalen är ett äreminne över den tappraste, oförvägnaste bergsklättraren i österrikisk-ung-erska armén, den gamle Sepp Innerkofler, som upprepade gånger lurade och besegrade italienarna innan han till sist störtade nedför de snöklädda branterna mot sin hjältedöd.00 Reportaget ”I kamp bland Tyrolens berg” beskriver i lyriska ordalag ”den utomordentligt tappra armé” som försvarar sitt land mot de italienska inkräktarna, särskilt den unge hjälten löjtnant R., som belönats med medalj för sin bedrift att döda 35 italienska artillerister vid ett enda anfall.0 I ”Ett slag på bergstopparna” liknas alpkriget dels vid ett ”handgemäng”, dels vid ”lerduvskytte”. Efter att skribenten prisat en tyrolare som prickat femton ”motståndarduvor” porträtteras ”världskrigets på en gång originellaste och tappraste officerare”, en Stanislaus Turudija som
rusar med revolvern främst i täten mot fienderna och sedan kastar italienare utför fjällväggarna så att luften stundtals är mörk av fladdrande kroppar.02
I ytterligare ett reportage skildras ”Österrikes tappraste och stoltaste regemente, Tyrolens alpjägare” som ”på ett så glänsande sätt värna sitt sköna land mot Italiens förrädiska anfall”. Alpjägarna beskrivs som kallblodiga, tappra, hurtiga och plikttrogna karlar som stoiskt ser faran i ögonen men som mellan striderna alltid har tid för skratt och skämt ”som goda barn”. Deras ”krigiska hjältebragder” får ökad glans och djup av att utspelas i ”världens fagraste nejder” högt ovan molnen, mot bakgrund av djupblå fjällsjöar, höga himlar, evigt bländvita alptoppar och blodröda bergväggars massiva monumentalitet. Reportaget illustreras inte av stridsbilder utan av magnifika turistpanoramor över bland annat Gardasjön.03 Ett annat exem-pel är ”Och bergens jättar höljda uti snö se ned på hatets släkte vid dess föt-ter”, en gigantisk panoramavy av Monte Cristallo vid italiensk-österrikiska gränsen. Det gnistrande snöklädda fjället speglar sig i en kristallklar sjö, enligt bildtexten högdraget betraktande människornas ”förbittrade strider” som dock i jämförelse med bergens orubblighet, imponerande storhet och tidlöshet framstår som pyttesmå, triviala och obetydliga – på fotografiet i fråga de facto totalt osynliga.04 Det dramatiska, storslagna och natursköna i alpkrigets lokalisering förminskar människans lidanden och gör till och med döden uthärdlig, stor och vacker: att vigas till ”[d]en eviga vilan i den eviga snön” är något helt annat än att smulas i småbitar av en granat i trädlöst ingenmansland eller drunkna i skyttegravarnas grå gegga.05 Det är till skillnad från västfrontens månlandskap ett oförstört, vackert och naturligt landskap, fullt av ”pittoreska krigsfästen”06 och tablålika, stilla, frusna vidder där ensamma hjältar strävar fram i tystnad.07
George L. Mosse menar att berättelserna om striderna i det dramatiska, mäktiga och eviga snölandskapet i Alperna estetiserade kriget och
strök dess skönhet och storslagenhet. Alpkriget sågs i högre utsträckning än skyttegravskriget som ett ”riktigt” krig; mindre av en materiell kamp mellan vapen och mer av en individuell kamp man mot man eller mellan man och natur. Liksom flygarna framställdes alptrupperna som en exklusiv jägarelit, som höviska, tappra föredömen.108
De svenska veckotidningarna heroi-serar och estetiheroi-serar även kriget till sjöss. Man excellerar i dramatiska marinmål-ningar av brinnande skepp på stormiga hav, anförda av djärva, stolta kaptener.09 Den tyska kryssaren Emdens och ubåten Deutschlands ”hjältesagor” skildras utför-ligt. Emden liknas vid den legendariska Flygande Holländaren, en gäckande figur som ”synes vara öfverallt och ingenstädes”.0 ”En ny lysande bragd har utförts af den berömde kryssaren Emden”, heter det i Allers apropå hur kryssaren maskerad gått in i engelsk hamn vid Malackasundet och sänkt två fartyg. De tyska kaparkryssarna har nu förstört engelska handelsfartyg till ett värde av 800 miljoner kronor, noterar tidningen beundrande. Som ”prof på den enskildes mod och oförvägenhet” i masskrigets tidevarv lyfter
Allers fram ubåten Deutschlands ”djärva bragder” samt en italiensk
torped-båt som sänkt en österrikisk kryssare ända inne i Triestes hamn.2 I Hvar 8
Dag kallas även tyska flottans bombardemang av de engelska kuststäderna
Lowestoft och Great Yarmouth för ”den djärfva raiden”.3 I ”Dödens rid-dare” tecknar Vecko-Journalen ett idolporträtt av den tyske ubåtskaptenen Otto Hersing, som enligt texten med en dödsföraktande oräddhet tillrät-talagt tidigare otänkbara distanser för ubåtar och som har ett pris av 5 000 engelska pund på sitt huvud. När tidningens utsände träffar denne ”dödens riddare” i Konstantinopel 95 tar han huvudjakten med ro, och meddelar att han planerar ”möta benrangelmannen” med ett leende när den dagen kommer, ty det är viktigare hur en man har levat än hur han dör.4
Den heroiska berättelsens ymniga natur- och djurmetaforik bidrar samtidigt till att krigets mänskliga förluster döljs. Luft-, sjö- och alpkriget beskrivs gärna som en rovdjurens kamp. Flygaren Immelmann liknas vid en jaktfalk eller örn, ubåtarna och slagskeppen benämns ”krigets hajar” på jakt efter byte, och flygplanen och luftskeppen förvandlas till duvor, örnar, bläckfiskar och bin.5 Vapnen förmänskligas och förkroppsligas: ubåten får
”Kriget över Alperna”,
hjärta och ögon att se med.6 De tillskrivs personligheter, samveten och andra mänskliga drag, det är till och med de som såras, lider och stupar. Då en zeppelinare skjuts ned utanför Revigny porträtteras det i
Vecko-Jour-nalen som en jakt, som handlade det inte om en farkost med människor
ombord utan om en farlig drake som måste nedläggas, ett odjur som gråter och lider då ”den brinnande oljan droppade som jättestora eldtårar emot marken” innan det slutligen besegras under marksoldaternas jubel.7 De sålunda ”stupade” och ”förolyckade” zeppelinarna kallas ”kadaver” och ”skelett”.8 I bildreportaget ”På kanonernas lasarett” får läsarna möta ”en obotlig” kanon som är så hårt sårad av fiendens fullträffar att den måste ”under vapensmedens behandling”.9 I ”Sista resan” följer de en nedskjuten flygmaskins fall.20 Till skillnad från den fatalistiska berättelsen där de nya vapnen beskrivs som opålitliga och okontrollerbara är de här fullt möjliga för människan att styra, utnyttja och besegra.
Också i motsats till den fatalistiska berättelsen, där krigets aktörer i hög grad är anonymiserade, passiviserade och objektifierade, lyfter den heroiska berättelsen fram den handlande, offensiva individen med namn och ibland bild. Karismatiska personligheter som flygaressen Immelmann och von Richthofen, ubåtskapten Hersing, den gamle bergsmannen Sepp Innerkofler och alpjägaren Turudija – alla utmålas de som tappra, stolta och färgstarka män som själva formar sitt öde, hjältemodiga riddare av den gamla skolan och inte några utbytbara kuggar i ett grått, kollektivt krigsmaskineri.
Att berättelserna om kriget till sjöss, fjälls och i luften var så populära hänger också samman med att det var ett krig som var lättare att känna igen, förstå och bejaka än den maskinella, teknologiska masslakten på västfron-ten. Det var ett krig som åtminstone i teorin bättre överensstämde med det förväntade och önskade, i en miljö som på samma gång fungerade som bevis på människans litenhet inför naturens oförgänglighet och oförstörbarhet, och som kvitton på hennes storhet i erövrandet av naturelementen. Alper-nas evigt snöklädda höjder, de svindlande oceandjupen och den vida blå himlen utgjorde alla i stort sett orörda, okända, oförstörda och otrampade landskap och blev därmed påtagliga kontraster och estetiska motvikter till det underjordiska skyttegravskrigets sönderbombade icke-landskap. Natu-rens storslagenhet och ovanifrånperspektivet framhävde samtidigt krigets storhet och helighet. Krigserfarenheten lyftes ut ur den grå vardagen, mot det äkta, ursprungliga som fick tiden att stå stilla och döden att upphöra att finnas till. Vidderna representerade tystnad, vila och eviga värden i ett rastlöst, oupphörligt krig, men även handling, äventyr, erövring, dominans och slutlig seger. Berättelserna om piloternas och kaptenernas herravälde
över naturen och elementen tryggade och förstärkte därför tron på indivi-dens betydelse i kriget, en tro som utmanades av det moderna masskrigets anonymisering.2
I de svenska hjältesagorna om luftens riddare, havets hajar och ber-gens jägare förkastas inte våldet, så länge det uppfattas som ”hederligt”, ”rättfärdigat” och ”renhårigt”. I den heroiska berättelsen framställs inte de bombande och kapande piloterna och kaptenerna som krigsförbrytare utan som våghalsiga spelare, djärva revolvermän och Robin Hood-lika pirathöv-dingar på spännande uppdrag. De är verkliga gestalter, men som hämtade ur fiktionens äventyrsvärld. Konsekvenserna av dessa individers ”bragder” och det moraliskt betänkliga i att sänka handelsfartyg, bomba civila städer eller nonchalant kasta 35 människor i avgrunden, ryms däremot inte inom den heroiska berättelsens ramar. Det är hjältarnas, inte offrens berättelse.