I krigets inledande skede florerade i Sverige en mängd rykten och ”nyheter” som senare skulle visa sig vara falska, påhittade eller åtminstone kraftigt överdrivna. Intensivast var ryktesspridningen under de första augusti-dagarna 94, då det ännu var oklart om Sverige skulle komma att dras in i konflikten. Under dessa osäkra, heta sommardagar rapporterades bland annat att ryssarna hade bombat Härnösand och anfallit Gotland, och att tyskarna hade besatt Åland och utsatt Köpenhamn för bombardemang.6
Även de svenska veckotidningarna sjuder av sådana rykten.7 I slutet av augusti 94 bidrar Vecko-Journalens krönikör Celestin, tillfälligt behängd med titeln ”telegrambyrådirektör” och efternamnet v. Münchhausen, med en halv sida skämtkrigstelegram. Telegrammen driver friskt med de första krigsveckornas upphetsning, panik och spionrädsla, där en fjäder mycket snabbt blir en höna: ”Enligt säkert förljudande från Rom över Bombay har till Newyork ingått underrättelse från Paris…”. Celestin rapporterar vidare från ”Philipopel” att en säker källa i Dalmatien har hört på en restaurang att den tyska kejserliga familjen sprängts i luften, och från ”Irkutsk” med-delas att ett tillförlitligt vittne i Elsass ”sett en gammal präst levande stekas och serveras till officerarnas middag tillsammans med tomater lika råa som officerarnas skrattsalvor”. Också svenskarna får sin släng av sleven: från Gränna rapporteras invånarna ha hört häftigt bombardemang från England till, och beväpnade med kikare tågat upp på restaurang Alphyddans tak för att beskåda det avgörande sjöslaget. En senare inkommen ”dementi” förklarar att det förmodade kanondundret härrörde från mattpiskning på ålderdomshemmet. På Vaxholms veranda har en mystisk främling smugit omkring och försökt avlocka den kvinnliga serveringspersonalen militära hemligheter: ”Tilltalad på ryska svarar han inte vilket gör saken än mer misstänkt.” Främlingen visar sig emellertid vara den välkände författaren Daniel Fallström och samhället kan andas ut.8
De falska ”telegrammen” ler åt halsstarriga svenska aktivister som ser ryska spioner överallt i den svenska idyllen. De inbjuder läsarna att skratta igenkännande åt Grännaborna, småstads- och småstatsidyllens aningslösa invånare som levt i fred och ro så länge att de inte kan skilja på en mattpiska och en kanon, folket för vilka krig är något man beskådar på avstånd med kikare, som vore det fråga om fågelskådning eller en teaterföreställning.
Gränna blir här närmast en Grönköpingsmetafor för det blåögda Sverige som helhet. Telegrammet från ”Philipopel” pekar i skrattspegeln ut det totalt absurda i att den tyska kejsarfamiljen skulle kunna sprängas i luften. Noten om den helstekte prästen anspelar på – och dementerar i kraft av sin överdrivna orimlighet – de under kriget flitigt cirkulerande ”illdådsberät-telserna” om råa krigsförbrytelser och sadistiska övergrepp på civila.9
Några veckor senare publicerar Vecko-Journalen bildreportaget ”Inte så farligt som det ser ut”, där tidningens fotograf ”roat sig med att visa hur man av ganska vardagliga situationer kan åstadkomma bilder av vilka flera se rätt hotfullt krigiska ut”. Här ”misstas” grävarbeten för skyttegravar, uni-formerade hotellportierer för tyska officerare och stockholmska rivningshus för Louvains ruiner. Vad som enligt bildtexten i förstone förefaller vara ett bombnedslag med ett flertal dödade är i själva verket gatuarbetare som tar sig en tupplur, och bilden av ”den nya fruktansvärda 42-centimetersmörsa-ren” visar sig vid närmare granskning föreställa en fredlig cementblandare.0 I ett liknande reportage, fyndigt rubricerat ”’Senaste krigstelegram’”, får en bild av några kvinnor som blockerar dörröppningen till ett ölkafé rubriken ”Minspärrning” och en man som smiskar en pojke kommenteras med ”Stort slag förestår”.
När tidningen strax därefter efterlyser ”fyndiga” krigslimerickar från läsarna driver flera av de talrika bidragen på ett liknande sätt ohämmat och obekymrat med exploderande minor, flygbombningar, granatsprängda rys-sar och hängda spioner.2 I Vecko-Journalens tärningsspel ”Vägen till Paris”, ”Håll fienden stången” och ”Turk och ryss”, som enligt tidningen låter de unga pröva sina strategiska talanger och ”stifta en ’intimare’ bekantskap med krigsskådeplatsen” märks en lika stor lättvindighet inför krigets offer i spelanvisningar som ”Du kan lätt bli sprängd, min vän. Börja om på nytt igen” eller ”Fyra turkar här du sänker. Två slag fram dig segern skänker.”3 Hur kriget på ett lättsamt, roande sätts byggs in i det vardagliga syns även i de ändlösa tävlingar och lekar med krigsanknytning som veckotidningarna, i synnerhet Vecko-Journalen, excellerar i. Läsarna uppmanas leka krigscha-rader, klura ut krigsanagram, lösa krigsrebusar, skriva krigssångtexter och rita symboliska krigskartor över Europa.4 Tidningen utlyser så kallade bytesordstävlingar om den tyska kanonen ”Tjocka Bertha” och ”Hedins krigsbok”, efterlyser den bästa krigarhistorien och det bästa amatörfoto-grafiet av krigiska svenska småttingar samt listor över ”krigets öknamn”.5 I den idylliska berättelsen framställs det som en självklarhet att pojkar vill leka krig och det talas om hur krigsleksakerna trängt ut de fridsamma, kosmopolitiska frimärksamlingarna ur barnkamrarna.6 Familjens småbarn kan till exempel lära sig läsa med hjälp av Vecko-Journalens ABC-bok i krig med verser av typen ”Var belgier har Albert kär, men ’tjocka Bertha’ hatad är” och ”På ärans fält sågs krigarn dö, om än det är i sumpig sjö”.7
Världskriget vinklas ständigt mot det lättsamma och optimistiska, gärna med en romantisk eller komisk knorr. Återkommande fasta spaltrubriker som ”Här och där i krigsländerna”, ”Ett och annat från krigsländerna” och ”Ur krigets brokiga bilderbok” pekar i riktning mot det sorglösa, infan-tila och underhållande.18 Man frossar i fyndiga rubriker och bildtexter. En brittisk soldat på en karusellhäst får till exempel rubriken ”Kavalleriet träna” och bildrubriken ”’En krigsfånge’” refererar till en beslagtagen gris på väg till slakt.19 Det livsfarliga sökandet efter icke-exploderade bomber längs engelska kusten beskrivs i termer av en liten fisketur: ”Det är fula fiskar att fjälla och fiskarena se inte ut att vilja pröva någon smakbit.”20 De nattliga bombräderna över London förvandlas till en barnlek i rubriker som ”London leker blindbock med tyskarna”.21 Ett fotografi föreställande två medtagna, sårade soldater som ledsagas av två allvarliga flickor till en fältambulans föranleder Vecko-Journalen att skoja till det: ”Med sådan hjälp under armen böra väl såren läkas hastigt nog – för att kanske ge rum åt andra från Amors batterier.”22
Att humorn också hjälper till att upprätta och upprätthålla gränser och hierarkier mellan de krigförande, uttrycka svenska sympatier och antipatier och samtidigt markera skillnader mellan deltagare och åskådare blir tyd-ligt i Vecko-Journalens krigslimericktävling 94–95. Av läsarnas insända limerickar att döma förefaller det lättare att skämta om döda, lemlästade ryssar och turkar än om dito tyskar, engelsmän, fransmän och belgare, vilket markerar föreställningen om ”öst” som den främmande Andre.23 Det är också intressant att notera vad man inte skojar om, eller med andra ord var den svenska ”skrattgemenskapens” gränser går. Inget av bidragen förlöjligar eller skojar om den svenska/skandinaviska neutraliteten, medan man driver friskt med andra neutrala länder, främst det veliga, svekfulla Italien och det lilla patetiska Portugal, vars armé man enligt ett bidrag bara kan se med hjälp av förstoringsglas.24 Till skillnad från den samtida skämtpressen, fil-men och populärlitteraturen är ”jobbare”, ”judar” och ”gulascher” påtagligt frånvarande i veckopressens skämt.25
På ett mer övergripande plan bidrar limerickarna, skämttelegrammen och de arrangerade skämtbilderna också till att understryka skillnaden mel-lan det fredliga Sverige, där allt går sin gilla gång, där man håller sams och kriget bara är en rolig historia, och det krigande Europa, där mörsarna verkligen är mörsare och skyttegravarna fylls med oseende lik. De skenbara likheterna i klassisk tappning av uppochnedvändavärlden accentuerar i stäl-let skillnaden mellan betongblandaren och mörsaren, mellan åskådarna och deltagarna, mellan vi som bygger upp och de som river ned.