Jämte naturmystiken var det kristna och klassiska föreställningar och traditioner som hjälpte till att transcendera krigets fasor inom sakralise-ringens och heroisesakralise-ringens ramar. I glorifieringen av stridsdöden och ka-noniserandet av lidandet och offret fanns kopplingar till antikens grekiska, romerska och germanska hjältesagor, men främst till det kristna arvet. Den populärromantiska och religiösa retoriken om skyttegravssoldaterna som ett ”lidandets brödraskap”, en retorik med rötter i romantikens idéer om ett upphöjt lidande och estetiskt friköpande i krig, bidrog till att förheliga och förandliga kriget. Gud har stundom lyfts fram som ett av första världskrigets offer, men mycket tyder på att mötet med krigets massdöd snarast för-stärkte den folkliga fromheten. Den kristna traditionen utgjorde en trygg orienteringspunkt. Löftet om ett evigt, fullkomligt liv hjälpte människor att komma över rädslan för döden och döendet. Den kristna symboliken sanktifierade krigets lidanden samtidigt som den gav hopp om att döden kunde besegras
.
53Flera forskare har pekat på de ständiga analogierna mellan kriget och passionsspelet. Enligt Jay Winter var det framför allt nytestamentliga bilder och liknelser, i synnerhet återuppståndelsemetaforen, som växte i styrka under kriget, medan gamla testamentets offersymbolik blev mindre till-talande efterhand. På otaliga krigsvykort, krigsbilder och krigsmonument avbildades den döende soldaten i moderns/madonnans famn eller i Kristi armar. Soldatens offerdöd på slagfältet liknades vid korsfästelsens
marty-rium, och blev då samtidigt ett preludium till nationell och individuell åter-uppståndelse, pånyttfödelse och odödlighet. Nya martiala helgon, martyrer, vallfartsorter och heliga platser pekades ut. De kristna berättelserna kläddes i nationalistisk krigsdräkt, ett slags ”militariserad kristendom”.54 Stéphane Audoin-Rouzeau och Annette Becker talar om en syntes mellan religiösa och nationella känslor, som uttrycktes i föreställningarna om kriget som ett korståg och martyrium.55
I de svenska veckotidningarna uttrycks martyrskapet exempelvis i före-ställningar om att de unga, oskyldiga måste dö i kriget för att rena nationen och sona den äldre generationens synder. I novellen ”Änkans son” förtärs den fattiga änkan fru Williams i Londons slum av stark ångest för sin ende son vid franska fronten. Men i hans dödsstund får de, via en medlande tysk soldats magiska händer, kontakt och modern kan trösta både sig själv och sonen:
Fru Williams vaknar åter till medvetande, men ångesten är borta nu. Det är sorg och saknad i hennes inre men lugnt och stilla ändå, ty hon har gjort Abrahams-offret och fått ro. Hon vet med visshet, att hjältesonen aldrig skall komma åter till ett jordiskt hem, men hon vet också, att barmhärtig-hetens änglar mött honom i det sista, mött honom vid sidan af fienden-barbaren i fjärran land och visat den döende bilden af hemmet och mor. Natten sänker sig ned. Jättestaden hvilar i halfmörker och ånyo tätnande dimma, men hoppets stjärna lyser i mörkret. Det glimmande ljuset når in i hennes blödande hjärta och hälsar henne från sonen – britten, som föll på det olyckliga Frankrikes jord och smektes i döden af den fientlige krigarens hand. Land, folk – kan väl gifvas en större gärd? – ”Han var sin moders ende son och hon var änka.”56
Liknelser mellan Kristi offerdöd för världen och soldatens för fosterlandet är inte lika vanliga i svensk veckopress, men de förekommer.57 Så får till exempel en bild av ett skadat krucifix på en husvägg – där Kristusfiguren enligt bildtexten ”bönfallande” sträcker sina stympade armar mot skyn ovanför två tyska soldater – rubriken ”Gånge denna kalken från mig”.58 Jesu bön i Getsemane om att få undslippa sitt förutbestämda lidande överförs på krigets fasor. Implicit säger valet av citat därmed att den bittra kalken måste tömmas, att kriget måste genomlidas för att uppnå frälsning, att det är något förutbestämt och (gudomligt) påbjudet precis som kors-fästelsen.59 Ett annat exempel på ”militariserad kristendom” är novellen ”De vidöppna portarna”. I den kallar en pastor Rosenkranz kriget för en ”Herrens tid”:
Tänkom oss nu att ingen vaktar himmelrikets portar emedan de ha måst slås upp på vid gafvel och ändå är där trångt för skarorna, som i dessa dagar tåga igenom dem. Det är ett nationernas makalösa tåg af själar – det är blomman af mandom, det är dyra stupade, och de tåga sjungande genom guldportarna för att mötas af harpospelet och de segerpalmer, de väntade sig, men icke hunno att undfå i handen härnere. Tänkom oss hur deras anleten månde stråla, ty ”du död hvar är din udd”, när du kommer midt under helig pliktuppfyllelse! Förnimma vi icke som en andehviskning maningen att icke sörja, ty något stort sker nu i tiden: något gammalt går nu i sin graf för att ge det osägbara härlighetens rike rum att arbeta sig fram i beredda sinnen. Väl har ock dödsrikets dämon sina portar på vid gafvel, men lätt äro de räknade, som gå därigenom. Ty Herren råder i dessa dagar, han har gifvit till och med den orättfärdige en mission att fylla: försvaret af fosterlandet – döden för det. Så är den arme upprättad – ja, barn, han hurrar sig rakt in i himmelriket, där den store rannsakaren möter med fadersfamnen.60
Ett tredje exempel är novellen ”Det röda korset” där en soldat inlednings-vis ångestfull söker efter sin försvunne bäste vän på slagfältet, bara för att återfinna honom i paradiset: ”Han fick blott se, hur portarna plötsligen slogos upp och ljus utströmmade – och i ljuset, som utstrålade från ett jättestort rödt, brinnande kors, stod hans vän Jean och log mot honom med utsträckta armar.”6 Veckotidningarna publicerar också bilder av hur änglar välkomnar de döda soldaterna in i himmelriket.62
Krigsdöden är enligt denna berättelse alltså inte slutet utan början. Det får krigsveteranen Konstnären erfara i Iduns novell ”När de vända åter” då han försöker färdigställa ett före kriget påbörjat verk tillägnat ”Livets storhet”. Han hemsöks av sina krigskamrater från andra sidan graven som anklagar honom för att därmed ”döda den tro vi köpt åt dig med våra liv och vårt blod”. Först kommer den unge vetenskapsmannen, som kämpade med döden i två dygn – två dygn under vilka han lärde sig mer än under de föregående 28 långa åren i förnuftets tjänst: ”Hur fattig syntes mig ej denna tro, där jag låg på skyttegravens dyiga bädd!” Som genom ett under insåg dock vetenskapsmannen på slutet att ”det synliga är så oändligt obetydligt jämfört med det osynliga”. Sedan träder den unge, tappre bondsonen fram, han som förblödde på sjukbritsen med ett förklarat sken i sina ögon, pojken som i sin sista stund bad konstnären hälsa hans mor ”att hon vunnit seger”. I hans hand fann man senare en sammanpressad, skrynklig lapp på vilken han med ovan hand skrivit ”Och döden bli vår vinning”.63
Kriget gör människan seende för det oerhörda och eviga, det verkligt stora och viktiga. Dödens närhet, heter det i Idun, är det enda som verkligen
lär människan att leva.64 Kriget öppnar blicken för det gudomliga och visar att det finns något annat, något större, viktigare och högre än detta liv till varje pris. Den fege som vill bevara sitt ynkliga liv, han ska mista det. Men den som mister sitt liv för fosterlandet, han ska leva, om än han är död. Så kan det starkt religiöst färgade budskapet sammanfattas. Det viktiga är inte denna världen och detta livet, utan det kommande och eviga, nationens och paradisets. Kriget varken kan eller bör förstås i rationella termer, det är framför allt en andlig, mystisk erfarenhet. I veckotidningarna liknas det vid ett (eld)dop, en passagerit från den ena sidan till den andra.65 Idun talar 99 om ”offrens djuphet” och självuppgivelsen som vid drabbningarna reste sig i alla läger
som en ung Herakles, vältrande undan all småaktighet, girighet och avund, medan likgiltigheten för broderns väl och ve brändes till aska i flammorna från gemenskapskänslans bål. […] Många av dessa visste knappast vad de trodde, men självuppgivelsen drev dem fram – till ohelgade, granatströdda offeraltaren, där de nedlade den största av gåvor: livet.66
Skyttegraven förvandlas till en helgedom, ett altare sanktifierat av krigs-martyrernas ädla blod, som i Vecko-Journalens ”Första gången i elden”: ”Ni därhemma – knäpp edra händer och gråt över de fallna. Blicka med andakt mot väster, mot detta fält – ty det är ett heligt rum där deras blod lju-tits.”67 Idun citerar ett brev som en fransk soldat skickat med blommor från skyttegraven: ”Bevara dem. Det är de första blommorna, som de ärofulla grafvarna gifvit. De ha sina rötter i hjältarnas hjärtan. De äro närda af de våras röda blod. Göm dem väl. Det äro blommor, som ej kunna dö.”68 I novellen ”Främmande jord” nedlägger en ung flicka, flykting i Sverige undan kriget, en krans på kyrkogården ”för er alla, som offrat ert blod i löpgrafvar och på slagfält och som nu hvila i jord, som blifvit helgad af ert blod”.69 Här artikuleras en blodsmystik och en föreställning om rening och återlösen genom blodsutgjutelse med djupa rötter i såväl kristen som urgammal hednisk tradition.70 Det är fosterlandet och dess döda och le-vande söner förvandlade till en organisk enhet, en symbiotisk varelse med ett enda, gemensamt blodomlopp.