Kriget som fiktionaliserat äventyr och drama

Enligt Paul Fussell var den engelska krigsjournalistiken påverkad av po-pulärlitterära pojkböcker och äventyrsromaner. Även fraser och formler från idrottens, världsutställningarnas och upptäcktsresornas mer fredliga tävlingsfält överfördes på krigshändelserna. Den överton av sportsman-naanda, käckhet och upptäckariver som vilade över de ursprungliga med-iehändelserna färgade av sig på krigsskildringarna och gav intryck av att krigandet var en hederlig, anständig och städad sysselsättning i paritet med sprinterlopp, kapplöpningar, industriexpositioner och polarexpeditioner.67 De svenska veckotidningarnas dramatiska, fantasieggande artikelrub-riker som ”Alpernas hjälte”, ”Innanför fiendens taggtrådsstängsel”, ”Bland dånande kanoner på Gallipoli”, ”I kamp bland Tyrolens berg”, ”Dödens riddare” och ”Döden i vitögat” hade kunnat vara titlar ur samtida spän-nings- och pojklitteratur.68 Kriget skrivs in i redan delvis färdiga berättelser. Illustrerade episoder som ”Upp med händerna!” – föreställande några tyska

hjältar som överrumplar ett band vilda ryssar – för tankarna till indian- och cowboyböcker.69 Det är de små scenernas krig, med tydliga rollfördel-ningar, få deltagare och klassiska vapen. Krigets verklighet fiktionaliseras och fiktionen blir verklighet. Ibland kallas kriget rent av en spännande, underhållande roman eller en vacker saga.70 Veckotidningarnas illustrerade krigsepisoder bygger ofta på verkliga händelser men utnyttjar den tecknade bildens relativa tolkningsfrihet och sagans narrativa form: ”Det var i sko-garna vid Villers Bretonneux, på Sommefronten…”7

S

Andra gånger dras läsaren dras rakt in i handlingen i små historier som vävs kring en serie mer ”dokumentära” fotografier:

Långt ute i horisonten kommer en flygare mot lägret. Är det vän eller fiende? […] Fram med alla kikare! Nu är intet tvifvel möjligt. Det är en fientlig maskin som närmar sig […] Fram med antiluftartilleriet! Skarpt sikte på flygaren! Mät upp höjden! Ge fyr!73

I Elow Nilsons krigsreportage bidrar Vecko-Journalens val av rubriker och ingresser till att förstärka berättelsen om kriget som en äventyrsroman, där det är ”spännande” att befinna sig ”i värsta kulregnet”, ”i stridens hetta” eller som ”levande skottavla” för fiendens kulor.74 När Vecko-Journalen 99 lan-serar en läsarresa till västfronten beskrivs kriget som ”den mest underbara roman verkligheten skapat”, ”de ohyggligaste äventyr världshistorien skå-dat” och en händelse kring vilken ”luften hela tiden stått het av spänning”.75

Hvar 8 Dags krigskrönika talar om hur ”världens mest spännande ögonblick

nalkas”76 och i reportaget ”När torpeden kom” skildras det ”spännande ögonblick” när en engelsk torped med minsta möjliga marginal missar det turkiska fartyg som reportern befinner sig på.77 Ett annat exempel är hur

Allers dramatiserar en rapport från västfronten: ”Det är en mörk, grafsvart

natt, icke ens en stjärna är tänd på himlen, och icke ett ljud höres från den ena skyttegrafven till den andra. Det är då som de oförvägnaste af soldaterna få en okuflig lust att gå på äfventyr”. De längtar efter att ”klippa itu litet taggtråd, kasta en handgranat” och ta en fånge eller två.78

De i Vecko-Journalen 94 och 95 stort uppslagna annonserna för pseudonymen Radschas krigsromaner visar också på en pågående glidning mellan romantisering och trivialisering, mellan fiktion och fakta, mellan saga och verklighet. Romanerna lanseras under devisen ”Världskriget i romantiska skildringar” och som läsning för både ”nytta och förströelse”. Titlar som Ryttarbragden vid Liège, Spionen från Vogeserna, Kosackernas

Havens kapare, Landstormsmännen från Lyck och Pollys soldat sägs ge ”en

fullständigt uttömmande bild av det pågående världskriget” och ”strängt […] hålla sig inom historisk ram”, samtidigt som de är ett ”käckt och medryckande” alternativ till ”telegrammens och tidningarnas nakna, torra fakta”.79 Kort sagt utgör de ”den allra trevligaste och lättaste sommarlektyr man kan tänka sig”.80

En närbesläktad metaforik är drama- och teatermetaforiken, en så vanlig krigsmetaforik att man nästan inte lägger märke till den. ”Den som vill följa världskrigets stora drama bör läsa Vecko-Journalen”, heter det i en typisk formulering i en av tidningens reklamkampanjer inför 95.8 Många forskare menar att teatermetaforiken var extra central i krigsföreställning-arna vid 900-talets början, före filmens stora genombrott. Teatermetafo-rerna tillhandahöll en välkänd, populär tolkningsram inom vilket det nya, dittills otänkbara kriget kunde göras i viss mån igenkännligt, förståeligt och meningsfullt. Genom att föreställa sig kriget som en scen med aktörer och publik distanserade man sig från krigets brutala, destruktiva natur och försäkrade sig om att världen var lika normal och rationell som före 94, att kriget inte var slumpartat och kaotiskt utan att det någonstans fanns ett om än svårtydbart ”manus”.82

I den svenska veckopressens heroiska berättelse omnämns kriget stän-digt i termer av ”världskrigsteatern”, ”världsdramat”, ”tragedi”, ”sorgespel” och ”skådespel”83 och görs till ett spektakulärt, vackert och klassiskt antikt ödesdrama. Variationer på rubriker som ”Bakom krigets kulisser”, ”Krigs-scenen just nu”, ”Från världskrigets skilda scener” och ”Bilder från kriget stora tragedi” är legio.84 Vecko-Journalens Elow Nilson talar inför ett anfall om hur artilleriet spelar ”ouvertyren som skulle öppna föreställningen”.85 Kriget fram-ställs som ett drama med flera akter och epilog.86 I en annan krönika beskrivs de krigförande som ”agerande” och ”medspelare” i ett drama där huvudrolls-innehavarna ständigt växlar.87 Sveriges roll i pjäsen är antingen åskådarens, vars applåder aktörerna sägs tävla om, eller statistens i kulisserna.88

Kriget estetiseras till något grymt tragiskt men just därför också storslaget skönt, fullt av starka känslor, färgstarka och sentimentala scener och drama-tiska roller som på operan eller stumfilmduken. ”Det är en mäktig syn, ett underbart skådespel. Framåt rycka de, bajonetterna blänka i solen”, skriver Elow Nilson från ett anfall på västfronten, där artilleripjäserna ”explodera framme i fiendelinjerna och flamma upp likt en stor eldbukett”.89 Fasan snarast förstärker skönheten och ger undergången en särskild glans, som i det filmsekvensliknande bildreportaget ”Hemskt men storartat skådespel”, där kameran fångat när en tysk zeppelinare skjuts ned på västfronten. I en serie bildrutor beskrivs uttrycksfullt alla akterna i ”Zeppelinarens drama”:

hur luftskeppet först upptäcks och fångas in av strålkastarna för att sedan beskjutas, träffas och slitas i två delar och till sist likt en brinnande stjärna dala mot jorden under ”förökad glans av fransmännens ljuskastare”.90