Genom den tragiska berättelsen går en tydlig antiindustriell underström. Krigets ursprung föreställs bo i maskinerna, i den rastlösa mekaniska andan.
Hvar 8 Dag talar om ”det lifsfientliga” i världskriget, detta krig ”som
meka-niserar människorna ända in i deras ömtåligaste”.44 Liknande föreställningar kommer till uttryck i Hvar 8 Dags novell ”Expressionism” från krigsårens Stockholm:
Vår tid har gjort ett instrument af oss, vi äro intet annat än ett verktyg för vårt eget verk. Människan har intet jag mera, sedan hon uteslutande fått till uppgift att tjäna samhällsmaskineriet. Hon har ingen själ, ty den har mekanismens tidehvarf fråntagit henne, och nu vill hon ha den tillbaka. Det är detta kampen gäller: själens kamp mot maskinen. Vi lefva ju ej mera, vi lefvas. Vi ha ingen frihet, vi få ej afgöra hvad vi äro eller vilja bli. Vi äro ej mera till som människor.45
opersonligt maskineri, som bar krigets katastrof inom sig, heter det i
Iduns artikel ”Inför en ny tid” 98. Tragiskt nog var det just obegränsat
produktionsöverflöd, övertron på teknik och konsumtion samt ”de hjärt-slitande gälla signalerna ’Massproduktion och konkurrens’” som gjorde att ”männen själfva inte längre kunde hålla samman eller ägde krafter att bära upp sin underbara utveckling” utan i stället tvingades ”utför ett fasansfullt stup”.46
Ett annat uttryck för föreställningen om maskinkrigets demoralise-rande, degenererande och destruktiva inverkan på människan är att det kopplas samman med nervsammanbrott, apati och galenskap, både hos soldater och civila.47 Målet med dagens stridstaktik är att krossa fiendens nerver, skriver Allers 97.48 Idun berättar om hur blotta minnet av kriget får soldater att bryta samman och ”falla i vanmakt”.49 I ett längre reportage i samma tidning beskrivs hur kriget orsakar ett tillstånd kallat skräcken. Stora, starka, förr dådkraftiga män återvänder nu från fronten som små, svaga och hjälplösa barn. En präktig soldat förvandlades till en jollrande ”skrämd jättegosse” som inte längre kände igen sin hustru eller kunde ut-tala de enklaste ord. Fysiskt sett var han helt oskadd men krigsupplevelsen hade knäckt honom psykiskt. Reportaget illustreras av ett fotografi av en ”sinnesrubbad” soldat, tomt stirrande i sin sjukbädd.50
Temat återkommer i flera noveller. I ”På skilda sidor” återses de gamla vännerna major von Tarnow och överste Eckstein i en ockuperad by nära fronten. Översten, nyss kommen från striden, är darrig och ”förändrad”. Förstummad frågar majoren vad det är som drabbat översten:
– Det är helvetet… eller fronten, hvilket man vill kalla det, svarar Eckstein dröjande.
– Fronten? Majoren ser ut som om han inte förstod riktigt.
– Ja. Mina nerver äro förstörda, utslitna. Jag visste inte förut hvad nerver ville säga. Men nu,… åh, det är förfärligt. Det är kanonerna, tror jag.
Majorens ögon stå klotrunda af förvåning. Han med sin kärnsunda fysik kan inte förstå den andres svaghet. Att det inte är feghet, det vet han, men hvad kan det då vara? Visserligen har han hört talas om nerver förut, men endast hos fruntimmer. […] Men det här är någonting ofattbart. För tusan, en soldat… en officer.5
I novellen ”Kapten Laurent” plågas den bleke, benlöse och i förtid åld-rade invaliden Laurent ständigt av minnena från kriget. Hans zombielika tillstånd oroar fästmön och hennes väninnor, fast de försöker låtsas som ingenting inför hjälten: ”Nej, nej, det är som man tyckt, man har inte
misstagit sig: han är sig inte lik. […] Nej, det är som vore han borta, förbi, förbi. Och man förstår, att tillbaka kommer han aldrig mer.”52
Det fenomen som veckotidningarna här försöker fånga under namn som ”skräcken”, ”vanmakt” och ”utslitna nerver” är idag känt som gra-natchock, en diagnos som ökade explosionsartat under kriget. Redan från början kopplades granatchocken samman med det industrialiserade krigets massiva intensitet och dess traumatiserande inverkan på människan.Att vuxna, fysiskt friska, starka män och därtill soldater bröt samman och förvandlades till nervvrak motsade alla etablerade förklaringsmodeller för manlig galenskap och trotsade den rådande militaristiska manligheten grundad i plikt, självkontroll och ära. Granatchocken syntes i samtiden därför vara ytterligare ett bevis på den heroiske krigarens undergång i det moderna industrialiserade kriget.53
Oron över moderniseringens mekanisering av människan gestaltas också i berättelserna om de ansiktsskadade, en ny kategori krigsinvalider intimt förknippade med det industrialiserade kriget. Ställningskriget i skyt-tegravarna innebar att ansiktet blev en av de mest utsatta kroppsdelarna, samtidigt som den medicinska utvecklingen innebar att soldater med grava ansiktsskador för första gången kunde överleva.54 Överleva – men inte leva bland andra. Historikern Sander L. Gilman menar att den avsky, ambivalens och rädsla som de ansiktsskadade väckte hängde samman med att de förde med sig något av skyttegravarnas skräck och stank in i den civila offentlig-heten. Fasan inför de ansiktsskadade representerade krigets fasor och fasan för krig även i överförd bemärkelse. Också de återuppbyggda, opererade ansiktena uppfattades som så groteska och omänskliga att de återspeglade ångesten över krigets dehumaniserande inverkan på allas mänsklighet. De krossade och sedan bristfälligt rekonstruerade anletena fick symbolisera den europeiska ordningens sammanbrott och de mänskliga värdenas devalvering efter 94. Medan en förlorad lem fortfarande kunde tolkas som ett tecken på ära, patriotism och offer, kunde ett förlorat ansikte – om än opererat eller med mask – bara förstås som en förlust av mänsklighet.55
I den tragiska berättelsen hjälper inga masker utan ansiktsskadorna framställs som så chockerande att dess offer omöjligt kan vistas i offentlighe-ten, utan för alltid måste döljas på specialistsjukhusen i all sin misshandlade vederstygglighet.56 ”Jag tror inte ens ett slagfält med all sin ryslighet kan ge en så stark föreställning om krigets förskräcklighet som denna sal”, heter det till exempel i novellen ”En mor” som utspelar sig just på ett sådant sjukhus. De många hopsnörda, ärriga ansiktena går enligt berättarrösten att uthärda:
Men de andra, de värsta – bortslitna näsor, krossade käkar, och svårast av allt, förbrända eller sönderskjutna ögon. Ansiktet, som förlorat allt mänskligt, tänder blottade som ett vilddjurs bakom bortbrända läppar, dödskallegrin, munnar uppdragna mot öronen, eller neddragna mot hakan, förfärliga levande karikatyrer.57
Den ansiktslöse sägs inte kunna förvänta sig den ”vanlige” krigsinvalidens medlidande, vördnad eller respekt, utan måste vänja sig vid att vart han kommer ”skola människorna vända sig bort med avsky”, barnen skrikande gömma sig och kvinnorna se bort i äckel. Bland dessa olyckliga fokuserar novellen sedan på en stillsam, blid musiker som råkat ut för en handgra-natexplosion som gjort att huden förbränts, läpparna skrumpnat bort och ögonen sprängts sönder tills han liknar en ”en levande död”. Fästmön klarar inte av att se honom och bryter förlovningen och hans systrar skriker av fasa. Modern är den enda som är stark nog att övervinna avskyn inför det vanställda ansiktet och till synes oberörd sluta honom i sin famn.58
I ytterligare en novell på samma tema befinner sig en samling journa-lister på en specialklinik för ansiktsskador, där de förevisas fotografier på svårt sargade och stympade soldater. Fotografierna väcker inte medlidande utan ångest och skräck:
Ty var det verkligen människor, dessa fotografier framställde? Ansiktena: gapande, blodiga hål på den plats, där mun och näsa varit; medan djupt inne bland vallar af sargadt kött, så liflöst, tycktes det, som kött utmalet ur en köttkvarn, ett öga kunde stirra fram, eller lyste plötsligt en rad tänder, fullständigt blottade som hos en dödskalle. [– – –] [S]om en mardröm mindes hon promenaden mellan dessa led af vanställda människor, några af dem med stora blottade ärr, några andra så helt ombundna, att af hufvudet endast blifvit ett rundt hvitt bylte med ett par små hål för att se eller andas. Hvad som doldes därunder fick man gissa sig till, om man kunde. [– – –] Och fort, fort hade man gått vidare, in i nästa sal, genom nästa dubbla rad af förstörda, af oigenkännliga människobeläten...59
Gränserna för det mänskliga hotar att lösas upp i kriget. Levande och död, människa och lik, flyter samman i dessa livlösa köttfärsmassor, blodiga hål och oigenkännliga människobeläten. Vilka eller snarare vad är de egentli-gen? I mötet med de ansiktsskadade är det skillnaden som understryks, inte likheten. Det finns en rädsla för tomheten, för vad som döljer sig – eller kanske inte döljer sig – under maskerna och bandagen. De förstörda ansik-tena representerar krigets mest fasansfulla sida, och som symboler väcker de mer avståndstagande och avsmak än medkänsla och skuld. Fruktan för
detta främmande, annorlunda och okända förvärras av att de ansiktsska-dade befinner sig i en definitionsmässig gråzon av hud, bindlar och skelett. ”Den ansiktslöse” blir i novellen en symbol för hur det moderna kriget urholkar och devalverar både människovärdet och medkänslan. Skräcken och fascinationen för innehållet i bandaget är samtidigt rädslan för ondskan, tomheten och omänskligheten inom varje människa, som krigets massvåld visat upp med sådan chockerande tydlighet och skärpa.
I den idylliska berättelsen fungerade återuppbyggnaden och återska-pandet av invalidernas skadade, förlorade kroppar och ansikten som hopp-ingivande, optimistiska bevis på vetenskapens framsteg, en mänsklighetens rekonstruktion mitt i krigets destruktivitet. I den tragiska berättelsen är tek-niksynen mörkare och mer pessimistisk: tekniken är som vi sett snarare det som hotar och förstör än det som räddar och rekonstruerar det mänskliga. Den plastikkirurgiska rekonstruktionen av de krigsskadade blir här snarare ytterligare en aspekt av maskinkrigsålderns motsättningar. Invalidvården framställs till exempel i Allers 96 som en industri, där soldaternas kroppar är konsumtionsvaror vilka som helst på en marknad styrd av efterfrågan och tillgång. Tidningen illustrerar med bilder från ”fabriken för tillverkning af konstgjorda ben, armar och händer” där nya kroppsdelar framställs på löpande band – som ersättning för dem som de likaledes massproducerade granaterna tagit.60 Den individuella kroppen är inte längre ett heligt tempel som man föds och lever med, utan ett skal vars utslitna maskindelar och kuggar byts ut.
Den tragiska berättelsen andas en tydlig ambivalens inför dessa om-gjorda, konstgjorda kroppar och rekonstruerade ansikten. Tillmälen som ”människobeläte”, ”mänskliga karikatyrer” och liknelser som ”dödskallar” och ”fiskar”6 förpassar dem till det monstruösas, omänskligas sfär. Äckel och tveksamhet speglas till exempel i Iduns intervju med en svensk krigssjuk-sköterska som berättar om en ovanligt svår och ”motbjudande” operation på en granatsplitterskadad österrikisk soldat: ”Det gick till så, att man skar loss skinn från lårbenet i breda remsor, rörde ihop dessa till en seg massa och matade in den på armen. Hela proceduren hade något mer än vanligt groteskt och hemskt över sig.”62 Starkast kommer denna oro och rädsla över krigets dehumanisering fram i fiktionens form. I Hvar 8 Dags novell ”Fedor” kallar överläkaren på ett krigsskadesjukhus in ett av sina värsta fall, ”nummer 57”, för att han ska visa upp sitt (eller snarare läkarens) nya efterkrigsansikte för de församlade journalisterna:
Ansikte hade han, det kunde inte bestridas. Djupa blåröda ärr löpte härs och tvärs öfver det, visande hur det fogats ihop. Ett emaljöga blänkte uttryckslöst
fram under ett egendomligt orörligt ögonlock utan hår. [– – –] Nu var näsan söndermald, hvad säger jag, näsan var ny, frammodellerad af brosk och muskler från arm eller ben – tafatt människoverk i all välmening, där naturens underverk en gång osökt danats.63
Betraktaren ställer sig tveksam och avvaktande till det kirurgiska resulta-tet, där gränserna för det mänskliga suddats ut då kroppsdelar bytt plats, armar blivit till näsor och ben till armar. Nummer 57 liknar någorlunda en människa, men är han verkligen det? Den varelse som i novellen utsätts för journalisternas värderande, förfärade och fascinerade blickar är inte bara ett sammelsurium av falska och ombytta kroppsdelar utan dessutom egendomligt orörlig, som en robot. Hans uttryckslöst blänkande emaljöga varken bekräftar eller dementerar betraktarens sökande och längtan efter mänsklighet. Han är en tom yta, en spegel: den okände soldaten förblir okänd. Det mekaniska, industriella och maskinella understryks av att han saknar namn och identitet, han är bara ett nummer i produktionslinjen. Han kommer inte heller själv till tals utan visas bara upp som en själlös, viljelös zombie, ett doktorns eget monster.
Novellerna skvallrar om en känsla av att rekonstruktionerna i bästa fall representerar mänsklig tafatthet och ofullkomlighet, men i värsta fall hybris och avgudaproduktion, som på ett farligt sätt uppluckrar gränsen mellan det organiska och det mekaniska och därmed hotar naturens och Guds ordning.