I den tragiska berättelsen är skyttegraven det primära slagfältet. John Keegan skriver om hur det 97 gick en 65 mil lång zon av totalförstört ingenmansland genom Europa. Två till tre kilometer på vardera sidan om zonen var alla träd totalt avlövade och byggnaderna totalförstörda.97 Paul Fussell kallar västfronten för en bild av ”den demoniska minerala världen”, ett onaturligt, omänskligt krigslandskap dominerat av ”död” mekanik, av taggtrådens ”låtsashäckar” och av söndersprängda, vindlande, oöverblick-bara labyrintgångar. I stället för att som det ”naturliga” landskapet erbjuda människan vila, perspektiv och dominans födde denna miljö en känsla av att vara instängd, inspärrad och samtidigt desorienterad och vilse.98 Vidare menar han att åsynen av västfrontens ”icke-landskap” med dess sterila jordar och avbrutna trädstumpar också aktiverade en gammal litterär och mytisk kanon av sagor och berättelser om en ”demonisk växtvärld” av onda skogar, ofruktbara ödeland och Dödens träd.99
Jay Winter påminner om att 94 års länge förebådade apokalyps varken blev den förväntade urbana eller kosmiska – utan en rural. Kriget kom i stor utsträckning att utspela sig i naturen, i en bördig jordbruksbygd förvandlad till ett helvetiskt landskap av lera, metall, död, blod och förruttnelse. Det var inte primärt de kosmopolitiska, dekadenta metropolerna, enligt många symboler för modernitetens och civilisationens onda, som drabbades av krigets straffdom, utan landsbygdens åkrar, fält, gårdar, slott, små byar och köpingar.00 Och detta skedde i ett nyss urbaniserat och industrialiserat Europa, i en tid som idealiserade naturen, bonden och jordbruket som det genuina, riktiga, äkta och bestående – en antites till och en räddning undan modernitetens alla hot och faror. Nu var det just denna redan halvt förlorade lantliga värld, som främst utsattes för det industrialiserade krigets våld.
Trudi Tate noterar att det i texter från och om första världskriget eta-bleras ett särskilt förhållande mellan den mänskliga kroppen och jorden. Föreställningar om lemlästning, lidande och död överförs stundtals från den mänskliga kroppen till det omgivande landskapet. Jorden får symbolisera kroppen som måltavla för extremt våld.0 Även George L. Mosse skriver om hur soldater vid fronten identifierade sin död med den ”mördade” skogens och led med den.02
I den svenska tragiska veckopressberättelsen framstår västfrontens underjordiska liv som den absoluta antitesen till den idylliska berättelsens ombonade fronttillvaro med dess välordnade, trygga och hemtrevliga ”lyx-hytter” och ”villagator”:
Det är skyttegrafvarnas lif [– – –] lefva i smuts och köld, i mörker och fukt, vada i likhögar och ruiner, hvarje stund ha döden till kamrat, sofva i gyttjan, äta i mullen, bli sårade och amputerade i hemska jordhålor, hvilkas väggar och tak plötsligt braka samman af exploderande projektiler, som kasta sitt hemska sken och sin giftbemängda rök ned i detta underjordiska helvete.03
Slagfältet i traditionell mening är försvunnet, skriver tidningarna, och ersatt av löpgravarnas oöverskådliga, labyrintiska kaos och virrvarr.04 Västfrontens soldat är utkastad i en helvetisk, oöverskådlig, oberäknelig miljö bortom all ordning. Veckotidningarnas fotografier visar vattenfyllda kratrar, skräpiga hålor kantade av sönderskjutna, avlövade trädstumpar och smutsiga bräd-högskvarter med genomblöta, trasiga, kringströdda inventarier. Ingen ler på dessa bilder – än mindre spelar och sjunger.05 Fronten beskrivs som en plats av smuts och sjukdom, kyla och fukt, mörker och död, förvirring och förruttnelse – en förorenad och förgiftad plats.06 Mot idealbilden av den välordnade, vackra, pastorala naturen står frontreportagens ogästvänliga, vilda, otuktade och ingenmansland av lera, ogräs, taggtråd och starkströms-ledningar.07
Till skillnad från det naturliga, ”äkta” landskapets vila, tröst och skydd är skyttegravarnas landskap ondskefullt, en främmande, fientlig och klaustro-fobisk underjordisk värld som hotar att uppsluka soldaterna och göra dem
till jord redan före döden. ”Man arbetar i jord, man sover på jord och – man äter jord”, som Elow Nilson skriver.108 Skyttegraven liknas vid en ”fängelse-håla” och en ”likkista”.109 Frivillige Oscar Nyberg berättar i ett reportage om kamrater som drunknat i gravarnas smörja.110
Men naturen är också ännu ett av offren för det industriella krigets framfart och storskaliga miljöförstöring. I den tragiska berättelsen sker, som i Trudi Tates engelska exempel, en symbolisk överföring och identifikation mellan människa och natur, mellan kropp och landskap. Precis som den mänskliga kroppen har det levande landskapet sårats, skändats, torterats, fragmenterats och förstörts av krigets maskinpark. Den sargade jorden lider och själva himlen sörjer vid bevittnandet av all denna mänskliga dårskap och förstörelselusta, skriver till exempel Allers över ett fotografi av den ödelagda byn Pozières i Frankrike: ”I milsvid omkrets synas hela berg af rök och lågor, ett tecken, som ropar till himlen, en skärande och jämmerfull protest från den misshandlade jorden mot människornas vansinne och vandalism.”
Kriget beskrivs metaforiskt som en inverterad, pervers ”jordbrukare”, som våldtar jorden och sår en draksådd av död och förintelse i henne. I novel-len ”Det svarta krucifixet” talas om hur ”[d]e stora projektilerna plöjde markerna i djupa fåror och de glänsande shrapnels strödde ut sin onda säd i dem”.2
Kvar blir ett slags antitetiskt landskap. Likt en ”demonisk”, förvrängd imitation av den äkta naturen är de jordkaskader efter granatexplosioner som enligt en bildnotis i Vecko-Journalen ger intryck av att föreställa väldiga träddungar – men allt är sken och död yta där det förr låg lummiga lundar.3
De verkliga skogarna utplånas eller förvandlas till döda spökskogar. I ”den i telegrammen så ofta omtalade Troneskogen på västfronten” finns inte längre ett enda blad eller en enda kvist kvar, berättar Allers 96.4 Andra stora och ibland urgamla skogar jämnas fullständigt med marken, träden rycks upp med rötterna och slungas likt soldaternas kroppar iväg till helt nya ställen.5 I en bild som Vecko-Journalens ”En grym skövling”,6 syftande på hur tyskarna under ett återtåg fällt traktens fruktträd, rör grymheten inte bara den förstörda utkomsten och den brutala attacken på en pastoral idyll, utan trädfällningen är också ett symboliskt lustmord, en bild av släckt liv och hopp. Ytterligare ett exempel på vidden av krigets fasor och hur kriget rubbar naturens ordning är att storkarna flyr sina urgamla häckningsplatser och stråk i det krigshärjade Galizien och Ryssland. Också i Luxemburg ”där annars milliontals fåglar samlas i de löfrika skogarna”, råder i krigets skugga en total, skrämmande och spöklik tystnad – man varken ser eller hör en enda flyttfågel.7
trivialiseringens pastorala våridyller kultiverar den tragiska berättelsen det massakrerade kraterlandskap som idag kommit att inkarnera första världskriget. Det är bilder av en utbombad, steril, ofruktbar öken med svartbrända trädstumpar och leriga kratrar fyllda med ruttet, förgiftat vat-ten, ett landskap där inget kan leva, växa eller gro.8 Stundtals är detta en gång civiliserade, berömt bördiga jordbrukslandskap så deformerat att mer exakta platsangivelser är omöjliga att göra. ”Nära Verdun” är till exempel
Hvar 8 Dags överrubrik till ett foto av en ensam soldat vid ett gyttjigt,
vat-tenfyllt spränghål efter en mina – likt den sista människan på en förstörd jord, i ett bokstavligt ingenmansland.9 Intrycket av att bese en främmande, okänd, overklig eller rentav icke-jordisk miljö är extra tydlig på de nya flygfoton som veckotidningarna publicerar, där krigslandskapets krackele-rade, perforekrackele-rade, koppärriga yta visas ovanifrån, ur fågelperspektiv.20 Till en sådan flygbild över Somme skriver Allers att de otaliga kraterhålen i jorden ”förläna hela trakten karaktär af ett landskap på månen”.2 Åkrar, ängar, skogar och städer utplånas totalt och uppslukas av jorden som om de aldrig funnits: ”Hus, kyrkor, träd, stenar – allt på det mest bokstafliga vis sjunket ned i jorden, ja, det enda, som i verkligheten antyder, att här en gång legat ett samhälle, är några strimmor här och där i terrängen”, heter det i bildnotisen ”Hur kriget utplånar en hel stad från jordens yta” från 98.22
Enligt George L. Mosse hör såväl det storskaliga förstörandet som domi-nerandet och idealiserandet av naturen ihop med industrialiseringen, och
representerar två olika men betingade sätt att hantera moderniseringen och dess effekter. Idealiserandet pekade bakåt, mot det äkta, oskuldsfulla och eviga, mot vad som uppfattades som motsatsen och kontrasten till det borgerliga, industriella samhället. Naturen blev under första världskriget ett slags mentalt reservat, en projektion av ett evigt, bestående Arkadien bortom nuets fasor. Genom att rikta fokus mot vila, återuppståndelse och pånyttfödelse dolde de nostalgiska naturmyterna krigets död och ödeläg-gelse och gjorde kriget mer städat och acceptabelt. Mosse menar att även de krigsbilder som visade naturen förstörd och uppriven, med de karakteris-tiskt stympade träden, förmedlar en stilla, nästan statisk stämning, som av samtiden upplevdes som sorglig men knappast skrämmande.123
De svenska veckotidningarnas bilder styrker inte en sådan tolkning. Snarare vittnar bilderna om naturnostalgins sammanbrott eller åtmins-tone dess begränsningar – den kan helt enkelt inte omfatta detta okända, omänskliga och ofruktbara icke-landskap. Den tröst som naturen erbjuder omöjliggörs eftersom denna natur är totalförstörd, förintad, sjunken i jorden likt ett förlorat Atlantis. Det totala krigets granater och bomber utplånar hela provinser, ritar om topografin och raderar fortlöpande det förflutna. En alternativ tolkning av alla dessa fotografier av förstörda landskap är att – i analogi med bilderna av stympade ikoner och sönderbombade kyrkor – i stället se dem som ännu en symbolisk visuell representation av våldet mot den mänskliga kroppen, ett sätt att tänja på gränserna för vad som kan visas och sägas om världskrigets oväntade brutalitet. Allers fasansfulla bild av döda, sönderbrända trädstumpar under rubriken ”Detta har en gång varit en skog” jämte bilden av trasiga, oformliga ruinhögar under rubriken ”Detta har en gång varit en stad”24 säger indirekt också något om vad ett dylikt krigs vapenarsenaler måste göra med den mänskliga kroppen. Där-med projiceras bilden ”Detta har en gång varit en människa” på läsarens mentala näthinna.