I det jag kallat den fatalistiska berättelsen är kriget ett nödvändigt ont som måste accepteras och uthärdas, en del av världens orubbliga, urgamla och oföränderliga ordning. Kriget ingår i ett större system av mänskliga lidan-den och är en del av människans existentiella villkor. Världskriget framställs inte som något kvalitativt nytt, unikt, revolutionerande och ojämförbart, utan länkas in i ett evigt historiskt kretslopp av växlande krig och fred. Krigens cykliskt återkommande utbrott och härjningar är närmast att be-trakta som styrda av naturkrafter eller mystiska, magiska och gudomliga krafter bortom människans kontroll. Det är en katastrof som hon drabbas av i passiv form. Kriget föreställs vara ett kors som människan måste bära och fördraga på samma sätt som tillvarons andra, synonyma katastrofer. Som fenomen liknas, jämförs och jämställs det med naturkatastrofer som
jordbävningar, bränder, orkaner, översvämningar och meteoritnedslag, slumpmässiga olyckshändelser eller farsoter och smittor.
I berättelsen om kriget som hemsökelse namnges och definieras sällan platser, stater, individer och fenomen typiska för konflikten 94–98. Det är en berättelse om första världskriget som i hög utsträckning utspelar sig bortom detta krigs tid och rum, som undertrycker det historiska och poli-tiska till förmån för en apokalyptisk föreställningsvärld av eviga katastrofer och förödelser. Skuldbördan och ansvarsfrågan skjuts i bakgrunden och krigets orsaker och motiv fördunklas. Här finns varken krigshjältar eller krigsförbrytare, bara passiva offer för omständigheterna. Människan kan inte förutse, förebygga eller förhindra kriget, än mindre styra, påverka och kontrollera det när det väl brutit ut. Hon är en hjälplös marionett, en bricka i högre och mäktigare makters spel med liv och lycka. Om det går att identi-fiera ett subjekt i hemsökelseberättelsen så är det snarast det mystiska, okon-trollerbara Kriget självt, en kraft eller ett väsen i sin egen rätt och art. Det ofattbara mördandet skylls snarare på abstraktioner som naturens grymma men orubbliga ordning, på slumpen eller på onda makters ränker än på någon namngiven, mänsklig fiende. Den fatalistiska berättelsens funktion blir här att lätta skuldbördan och ge en förklaring till det ofattbara.
De välkända bibliska berättelserna och andra magiska och kristna före-ställningar används flitigt för att rättfärdiga krigets och ondskans existens. Värt att notera är emellertid att jag ingenstans sett kriget beskrivas som ett Guds straff. Kriget gestaltas som en kamp mellan ljus och mörker, men för svensk del alltid på ett metafysiskt, mycket abstrakt plan; ingen av de krigförande pekas ut som vare sig ”demonisk” eller ”gudomlig”. Det kors-tågstänkande som Stéphane Audoin-Rouzeau och Annette Becker talar om som så centralt är, med något undantag, frånvarande. Det går inte att rakt av överföra deras tes byggd på ett krigförande, katolskt lands krigskultur på det neutrala, protestantiska Sverige – vilket belyser vikten av att empiriskt undersöka första världskrigets erfarenheter i olika europeiska länder.
Den fatalistiska berättelsen förefaller lika framträdande 98 som 94. Kanske fanns det en konstant trygghet men också inneboende tröghet i de gamla, välkända katastrofberättelserna om dom, straff och rättfärdig-het, om en cyklisk rundgång mellan ofärd och välfärd, krig och fred, kaos och lycka, hagel och sol – berättelser med ett implicerat slut som lovade balansens och ordningens återställande. Starka metaforer som orkanen, epidemin, olyckan, världsbranden, syndafloden och apokalypsen fångade första världskrigets monumentala dimensioner samtidigt som de satte in det okända kriget i för alla välkända och begripliga narrativa ramar.
också samtidens svårigheter att förstå och greppa den oväntade explosionen av död och förödelse, att sätta ord på känslan av kollaps, katastrof, samman-brott och chock. Före ”katastrofernas århundrade”, 900-talet, skriver Peter Englund, användes ordet ”katastrof” endast i samband med drabbande naturhändelser som jordbävningar och vulkanutbrott. Det var först med första världskriget – ”urkatastrofen” – som det började användas på något av människor skapat, vilket säger något både om omfattningen och djupet av krigets chock och hur människan därefter allt mer satt sig i Guds ställe.57
Veckopressens fatalistiska krigsberättelse ekar av en äldre, förmodern magisk-religiös föreställningsvärld där människan var utlämnad på nåd och onåd till elementen, naturens krafter, obotliga smittor och gudomliga/de-moniska makter. Här finns diskursiva spår av mycket gamla sätt att föreställa sig och berätta katastrofer och undergång, från tider då krigshotet var stän-digt och reellt närvarande. Analysen visar hur första världskriget i Sverige – trots freden och trots avsaknaden av direkta erfarenheter av massdöd och därmed det akuta behovet av tröst och smärtlindring – återuppväckte och aktiverade sådana sätt att tänka och tala om krigets natur och väsen. Även i det utomstående Sverige var världskriget en stark upplevelse av förlust, des-orientering och omvälvning som delvis löstes och lindrades genom en flykt till gamla välkända, beprövade berättelser om kaos och jordens undergång. Man sökte skydd, säkerhet, tröst och sammanhang i äldre katastrofvisioner. Samtidigt är den fatalistiska berättelsen om Sverige och kriget splittrad och tvetydig. Å ena sidan är kriget ett naturligt eller metafysiskt fenomen, som slår urskillningslöst och slumpmässigt och därför aldrig går att skydda sig ifrån med futila politiska konstruktioner som neutralitet; å andra sidan finns tanken där om svenskarna som skyddade från denna katastrof av en gudomlig försyn eller lycklig slump, obesmittade av den pest och feber som härjar i Europa.