”Hvad blefve väl kvar! Förintelse…Förintelse…”
I den tragiska berättelsen framställs världskriget ofta som ett ändlöst lidande utan mening eller mål, ett slags destruktivt, urartat, självgående dödsmaski-neri. I augusti 96, på krigets tredje år, talar till exempel Allers om ”[d]etta allt mer och mer meningslösa världskrig”.242 ”Människorna ha blifvit djur, och djuren slåss – om hvad?” är den retoriska avslutningsfrågan i den upp-givna artikeln ”Sårad och trött” från 95.243 Människan lär sig aldrig något, heter det i novellen ”På skilda sidor”, där huvudpersonen beklagar ”alla dessa tappra män, som offrat sina lif utan någon nytta”. Offret är menings-löst eftersom nya, ännu blodigare och större, ständigt krävs. Krig kommer alltid att finnas, heter det här, det är en lika obönhörlig, opåverkbar naturlag som tyngdkraften.244 98 talar Hvar 8 Dag upprepade gånger om tallösa offer och gagnlöst lidande som utmynnar i intet, om alla bittert grusade förhoppningar och chimäriska mål i detta krig som ingenvart leder.245 De unga känner att de inte har någon framtid mer, skriver Idun 97246 och i
Hvar 8 Dag oroas Ludvig Nordström över att kriget på ett plan aldrig
kom-mer att ta slut, att de unga inte komkom-mer att glömma och förlåta: ”Det går inte öfver, och det skall inte gå öfver.” Efter kriget kommer inget att återgå till det gamla utan man måste leva med en permanent krigsskadad förlorad generation, likgiltig för allt.247
Djup desillusion genomsyrar även Iduns novell ”Anatema”, där en patrull hittar en förvirrad, trasig och övergiven liten flicka, som frågar om de sett hennes brors bortsprängda arm. En soldat börjar tala om krigets mening: ”Hvem ser krigets mening, syster lilla? Jo, förr såg jag den [– – –] Men nu, alla dessa lif, alla dessa lif, och mord och förstörelse… [– – –] Syster lilla, jag är soldat, men jag förstår inte kriget!” Flickan svarar upp-givet att precis allt är meningslöst, utom möjligen döden, ”ty där är kriget slut”. Det finns ingen sanning, rättvisa eller ”rening” i kriget, säger hon, utan det enda byte segraren kan vänta sig är ”helt enkelt ett grafhål”. Hon hånler åt alltihop, den heroiska krigsromantiken likväl som den pacifistiska eskatologin: ”Meningslöst var väl lifvet, men meningslösare än allt var detta: att det bästa måste gå under för – [– – –] Kriget ’som var ett krig för freden!’ [– – –] [O]ch till sist, hvad blefve väl kvar? Hvad blefve kvar! Förintelse…Förintelse…”248
Samma resignerade hopplöshet genomsyrar novellen ”Monsieur Pel-legrins mörkrum” där allt dödande sägs vara ”till ingen nytta” och båda sidor lika galna: ”Hvartill skulle detta tjäna, detta förfärliga, aldrig afgjorda krig? Hvartill? Hvartill? [– – –] De hade ingen framtid. Inte så länge hela världen var vansinnig, deras egen regering, deras egna generaler så väl som de andras. Så länge var grafven, mörkret, den stora stillheten den enda framtidsmöjligheten.”249 Kriget är i denna novell fasansfullt också eftersom det dödar ”de bästa”, de som skulle bli framtidens elit. Det renar och rensar inte utan är ett slags negativ selektion. Kvar blir en krigsmärkt, skadskjuten och åderlåten skara utan framtid.
Undergångsstämningarna odlas flitigt i veckotidningarnas lyriska ma-terial. Högmodet, övertron på den egna förmågan, överlägsenheten och förträffligheten ges skulden för katastrofen. ”Hetaste tankars ljus, lågor av längtan och hopp – detta var slutet på sagan om människornas sky-höga drömmar”, diktar Martin Koch i ”Brännoffer” senhösten 94. Titeln väcker associationer till den heroiska berättelsens betoning av uppoffring, transcendens och metafysisk extas på ”ärans fält”, men i stället för bilden av en omnipotent, gudomligt inspirerad krigare är det ett förbränt, ödsligt och härjat krigslandskap som målas upp, över vilket det välver sig en lika tom, svart rymd. Det himmelska ljuset har slocknat och en evig ”moder natt” till dödsgudinna har tagit Guds plats:
Svarta och härjade breda sig markerna milsvida fjärran,/skyarna släpa sig fram tungt genom öde rymd.//Skymningen faller så stilla och tyst som en sorgeslöja,/mättad av tårar och blod, stelnad i ordlös sorg /kommer i nattens mörker den första snön för i vinter,/gömmer all markens blod, skyller all
jordens skam.//Böj dig djupare, natt, ner över oss sorgebarn alla!/Inga stjärnor för oss! Inga himmelska ljus!//Mörker blott giv oss, o moder natt, låt vår uselhet döljas.250
I dikten ”Världskrig” kontempleras människans gränslösa ondska, och inte heller här finns någon gudomlig hjälp, tröst eller försoning att vänta. Gud är död, och utan honom är människorna som föräldralösa barn på en öde hed, slutar dikten: ”Och ingen tillflykt utanför oss själfva!/O, arma, öfvergifna mänsklighet!”25
Det är en desillusionerad berättelse om att vara ”skapelsens sorgebarn” i stället för dess krona, en bitter historia om högmod och fall, om oförmågan att hantera sina fantastiska möjligheter, om skam och sorg över människo-artens ofattbara ondska, galenskap och ensamhet. Människan är en fördömd utan hopp om räddning. Inte ens freden är en nystart som skänker hopp, för det har kriget förstört alltför mycket. Invaliderna jublar högst men falskast vid segerparaderna, menar Idun. De är inte efterkrigstidens hjältar: tvärtom kommer ”dessa unga män, som för all framtid skola bära krigets märke” snart vara oönskade och glömda, spår tidningen.252 ”Det skymmer” skriver Annie Åkerhielm i en dystopisk krönika Idun nyåret 99. Det Europa vi kände går under som en gång det gamla Rom: ”Vi äro hemfallna åt nivel-lering – och sjunkande.”253 Kriget är i denna berättelse en enorm katastrof som inneburit framstegstrons, optimismens, gudstrons, nationalismens och civilisationens dödsstöt, utan att erbjuda något annat än desillusion, meningslöshet och förintelse i deras ställe.
”…då krigskulturens makt för alltid skall vara bruten”
Men detta uppgivna, desillusionerade slut är inte det enda. Det finns ett alternativt, mer hoppfullt slut på den tragiska berättelsen, en annan sensmoral. Snarare än ett exempel på civilisationens undergång blir världs-kriget här beviset på att framstegs- och förnuftstänkandet ännu inte slagit igenom. Människan är inte en och samma oförbätterligt onda, barbariska skapelse, hon kan trots allt utvecklas, förändras, förädlas. Destruktiviteten bottnar inte i metafysisk ondska, arvsynd eller inbodd efterblivenhet, utan i vidskepelse och okunskap. Kriget kan kontrolleras och på sikt elimineras. Det är inte trots allt som sägs någon ödesbestämd, oberäknelig gudsdom som människan passivt har att uthärda, ingen orubblig naturlag, citerar
Idun Frida Stéenhoff 95.254 De ”vidskepelsens träskmarker” som är skyt-tegravarna kan utdikas och dräneras med upplysning och förnuft, lovar Svenska freds- och skiljedomsföreningens sekreterare.255 Allers beslutar sig redan i krigets inledningsskede för att dra sitt strå till stacken genom en
kurs i folkrätt för läsarna.256 Budskapet som förmedlas är att kriget i en förnuftigare, ljusare och mer moraliskt högtstående framtid kommer att vara ett pinsamt minne blott:
Den tid kommer väl då människorna med blygselns rodnad på sina kinder skola tala om detta världskrig som ett utslag af barbari och vansinne, och då skall man väl också med en viss fasa tänka på de afskyvärda medel som man upptog från en svunnen tid och som man icke hade skam och ära nog att förkasta som ett människorna ovärdigt vapen.257
I dessa texter definieras kriget hela tiden enligt ett evolutionistiskt tänkande som tillhörande det förflutna, ett tidigare och mer primitivt stadium i män-niskans historia. 94 är inte ett brott i denna utveckling utan antingen en blodig parentes, en anakronism, en atavism, ett utvecklingsmässigt sned-steg, ett högst tillfälligt återfall – eller den definitiva punkten för våldets långa era och början på en evig fred. Det väldiga världskrigets chock är kanske just det uppvaknande som krävs för att en gång för alla göra slut på krigen, heter det.258 Idun lovar att ”trots allt skall ett därefter komma”, en domens dag, ”det godas seger, då krigskulturens makt för alltid skall vara bruten” och ”den massdöd, under mången gång obeskrifligt vidriga situationer, som ljutes på ’ärans fält’, behöfver alltså ej vara fullständigt meningslös”.259 Genom att garantera den framtida freden tillskrivs krigets massdöd och lidande trots allt viss mening. Den kommande eviga freden ska sona blodsskulden.
Hoppet om ett fredens tusenårsrike knyts främst till soldaterna, som ses som missionärerna och föregångsmännen för en ny tid och en ny världs-ordning. Allers talar om hur ”en helt ny ras” utvecklats i skyttegravarna, en arméns förbrödring tvärs över alla sociala skrankor.260 Idun spår att veteranerna kommer att bli ”de ivrigaste fredsapostlarna”, som med kraft reagerar mot hela det krigshetsande samhällssystemet.26 De som upplevt kriget i verkligheten kan inte lika lätt som tillfälliga besökare ”idealisera upp skyttegrafvarnas mullvadslif med slaktandets vånda till en människovärdig tillvaro, en laglig samhällsinstitution”. Frontens lidande har fostrat en ny människa och banat väg för ett nytt samhälle.262
Den tragiska berättelsen om kriget som slakt, som den formuleras i de svenska veckotidningarna medan kriget pågår och i samband med krigsslutet, delar sig alltså i två alternativa, motsatta slut med helt olika framtidsimplikationer: ett desillusionerat, svart, bittert och pessimistiskt och ett mer positivt, konstruktivt, hoppfullt och meningsfyllt. Av de två kom det senare att vara helt centralt i den pacifistiska krigsberättelse som växte i styrka under mellankrigstiden och särskilt under 930-talet, där
för-sta världskrigets mening sades ligga just i dess krigsavskräckande potential, i att vara kriget som gjort slut på alla krig. Det förra kan däremot sägas dominera den tragiska berättelse som blivit den helt förhärskande efter 945, där första världskriget framställs som en totalt irrationell masslakt utan mål och mening, en arketyp för 900-talets svarta, destruktiva sida. Men 98 var ingen av dem färdigformulerad, utan frågan om meningen med krigets fasor låg ännu öppen.
6.
På åskådarläktaren.
Vecko-pressens neutralitetsberättelser
V
eckotidningarna berättar om första världskriget utifrån ett specifikt perspektiv, det svenska. De fyra krigsberättelserna får, som jag skrev in-ledningsvis, sin spänning i relation till varandra och tidigare krigsberättelser, men också i förhållande till berättelserna om Sverige. Att krigsberättelserna skiljer sig från de europeiska och att vissa teman är mer framträdande här än i andra länder kan bero på flera faktorer, men av helt central betydelse för att förstå varför de ser ut som de gör är det svenska utanförskapet, åskådarrollen, icke-deltagandet i kriget. Sverige var ett av få europeiska länder som förblev neutrala under hela första världskriget. Neutraliteten, tills dess kanske för de flesta svenskar bara en politisk doktrin, fick ny moralisk laddning i skuggan av världskriget. Frågan om vad detta utanförskap egentligen betydde och innebar spökar ständigt i den svenska veckopressen. Neutraliteten var långt ifrån oomstridd och oproblematisk, utan en ständig källa till oro, osäkerhet och motstridiga föreställningar om Sverige och det svenska i relation till krig och fred. Att föreställningar om neutralitet indirekt präglar de svenska krigsberättelserna har stundtals tydliggjorts i tidigare kapitel. I det här ka-pitlet koncentrerar jag mig emellertid mer ingående och direkt på hur det svenska utanförskapet gestaltas och speglas i veckopressen 94–99. Den specifikt svenska dimensionen saknas i den internationella forskningen om första världskrigets betydelser. Ingen har mig veterligen tidigare undersökt krigets berättelser ur de neutralas egen synvinkel.Enligt Stéphane Audoin-Rouzeau och Annette Becker var neutralitet under hela kriget ett omstritt begrepp. Krigsårens starkt polariserade känslo-mässiga klimat där konflikten av båda sidor föreställdes som en absolut och rättfärdig kamp, ett av Gud sanktionerat korståg, innebar att själva koncep-tet neutralikoncep-tet framstod som obegripligt. Det blev helt enkelt omöjligt att tänka i neutrala termer och neutraliteten ansågs dölja en hemlig partiskhet. Neutrala aktörer som Röda korset och Vatikanen misstänkliggjordes och smutskastades.1 Audoin-Rouzeau och Becker diskuterar dock neutralitet utifrån de krigförandes horisont, i synnerhet den franska. Andra historiker
har understrukit att neutraliteten framstod som dubiös i den samtida genus-diskursen, där fred liknades vid kulturell kastration och nationell sterilitet. Den förbands med nationell svaghet och omanlighet. Historikerna Barbara Caine och Glenda Sluga påpekar till exempel att debatten i det neutrala Italien om ett eventuellt krigsdeltagande färgades av oro över landets ”femi-niserade” rykte, där kriget beskrevs som en nödvändighet för att bevisa och försäkra Italiens och italienarnas manlighet.2 Inte för inte beskrevs det tyska överfallet på det neutrala Belgien i samtiden som en ”våldtäkt”.3
Denna negativa syn på neutralitet utgör en fond mot vilken veckopres-sens samtida svenska neutralitetsberättelser kan ställas. Frågan är vad det betyder att vara neutral, en åskådare i stället för en deltagare, i en tid som starkt betonar krigets betydelse för manlighet, civilisation och framsteg. Vilka innebörder och värderingar lägger de svenska veckotidningarna i be-greppet neutralitet? Om, när och hur förbinds neutralitet med svenskhet, det vill säga fungerar som en form av svensk kollektiv självförståelse?
I kapitlet analyseras och jämförs tre olika neutralitetsberättelser som jag identifierat i min omfattande närläsning av krigsårens veckotidningar. I avsnittet ”’Ett blekt parasitlif i unken skugga’” fokuseras vad man kan kalla den negativa, mörka berättelsen om det neutrala Sverige, en berättelse som förlöjligar och förkastar neutraliteten. I de två följande avsnitten, ”På sin vakt” och ”Europas änglar” diskuteras vad jag kallar den lillsvenska respek-tive den storsvenska berättelsen, som båda förmedlar en positiv, bejakande och självförhärligande bild av neutraliteten. I ”Svenska fränder och fiender” kommer jag kort in på frågan om fiende- och vänbilder, och vilka föreställ-ningar om de krigförande kontrahenterna i relation till Sverige som här kommer till utryck. I det avslutande avsnittet ”Landet i mitten” diskuteras implikationerna av de olika neutralitetsberättelserna mer generellt, främst utifrån hur de kan relateras till de fyra redan skisserade krigsberättelserna. I det här kapitlet blir berättelsernas politiska laddning och funktioner mer påtagliga än i de föregående. Berättelsen om den negativa neutraliteten ligger till exempel nära aktivisternas och delar av den försvarsvänliga hö-gerns världsbild, medan den storsvenska oftare sammanfaller med vänsterns och pacifisternas. Den insatte läsaren kommer att känna igen många av tidens debattörer, som till exempel Marika Stjernstedt, starkt engagerad för Frankrike och Polen, och Annie Åkerhielm, lika engagerad i Tyskland sak.4
Men det är inte aktörernas perspektiv och omvärldsbilder som står i cen-trum här, utan berättelsernas verklighet, de diskurser och föreställningar om svenskt utanförskap som stundtals överbryggar och korsar också politiska meningsmotståndare.
”Ett blekt parasitlif i unken skugga”
– den negativa neutraliteten
”Slötes fred i morgon dag, skulle detta mer än tvååriga Ragnaröksdrama ha gått vårt folk förbi så spårlöst som ett hundslagsmål på gatan.” Orden är Annie Åkerhielms i Idun 97, i en rasande uppgörelse med ett enligt henne kvalmigt, däst och sannerligen likgiltigt Sverige i skriande behov av krigets renande åska. Samtidigt uttrycker Åkerhielm pessimism inför det botemedlet: Sverige är en dåre i behov av en gudomlig förmyndare som räd-dar landet undan kriget, eftersom den långa freden förvekligat svenskarna så pass att ett krig säkert kommer att innebära nationens undergång.5 Den fatalistiska krigsberättelsens sjukdomsdiskurs, där det fredliga Sverige är den friska och sansade, ställs här på huvudet: den neutrale är den obotligt sjuke dåren, som inget ser eller begriper.
Att svenskarna inte bryr sig, att de är totalt likgiltiga inför världskriget, är ett återkommande mantra i den negativa neutralitetsberättelsen. Denna ”kyliga liknöjdhet” som Marika Stjernstedt kallar den i Idun manifesteras bland annat i samband med den tyska bombningen av katedralen i Reims, som sägs ha väckt hela världens avsky, med ett undantag – svenskarna. Det är som om förödelsen av det europeiska kulturarvet inte angick dem.6 Så länge svenskarna tjänar sina ”blodspengar” på kriget håller de tyst, hävdar Stjernstedt.7 Det vilar en skugga av förakt, misstro och skam över oss, som skor oss på de krigförandes bekostnad, skriver Idun.8 I Vecko-Journalen kla-gar en yngling över svenska gymnasisters omoral och girighet: de ”jobbar” och stjäl som aldrig förr utan att skämmas.9 Att deras generationskamrater samtidigt slaktas i skyttegravarna ägnar de inte en tanke.10
I den negativa berättelsen framställs svenskarna som fega, undfallna, gnidna, dekadenta och omanliga, men också konstlat upphetsade, ytliga och nöjeslystna. De liknas vid bortskämda, gnälliga barn som inte kan skilja på stort och smått, som envist klamrar sig fast vid sin ”kelgris” neutraliteten och blir krigiska bara när varubristen hotar reducera deras älskade smörgås-bord.11 Svenskarna beskrivs som parasiter som låter andra slå deras slag och freda deras lycka, gör allt för att rädda sitt eget skinn och sedan omtolkar denna fega bekvämlighet i termer av att vara utvalda till evig fred.12 ”Vår fader viking var och karolin/– vi bära fredens palm i svärdets skida./Vi hålla fest och dricka ädelt vin/och sofva, när de andra strida./Vi räkna in vår kalla klokhets vinst/och tala vackert, ty det kostar minst”, heter det i en kritisk dikt i Idun.13 Fruktan för krig, inte fredskärlek, är nutidssvenskarnas verk-liga signum, menar Marika Stjernstedt och citerar en ”elak utlänning” som kallar rädslan ett nationaldrag hos Karl XII:s folk, ”den naturliga känslan för
hjältarnas söner och döttrar”. Skribenten jämför ”begravningsstämningen” i Stockholm på vapenstilleståndsdagen med firandet i segrarnas Paris, men också i de neutrala huvudstäderna Köpenhamn och Kristiania. Av oro för att missgynnas av freden vågar och vill svenskarna inte ens i en halv dag fira att mördandet äntligen är över.14 I krig som fred befinner sig de hariga svenskarna alltid utanför de världshistoriska, betydelsefulla ögonblick och skeenden, som förenar och förbrödrar övriga européer, inklusive de neutrala nordiska grannarna.
Tydligast gestaltas detta utanförskapets svarta sida kanske i vecko-tidningarnas noveller. Här ges tvivlet, skulden, skammen och minder-värdeskomplexen fritt spelrum. I ”Baronens resa” är huvudpersonen den alkoholiserade, nervsvage gulaschbaronen Tipp. Plågad av stanken från det ”opoetiska slakteriet” nere på kontinenten, en dödsindustri som därtill ret-samt nog omintetgjort baronens sedvanliga tyska badortssemester, flyr han ut på landet till en bekant som gjort stora förtjänster på kriget: ”Om man inte lefver för kriget, så kan man lefva på det, ho ho…” Ungkarlen Tipp förälskar sig i vännens hustru, en gulaschbaronessa med fingrarna dignande av ringar, men finner på slutet både sig och gulaschvännen brädade av en sti-lig, manlig militär.15 I novellen ”Krigsvinster” porträtteras den girige redare Cederborg, vars tynande sjöfartsbolag får ny vind i seglen av ”underverket” kriget. Ett otäckt underverk förvisso, ”[m]en för honom, för Gösta, för Cederborg & Son, var det just det underverk, som behöfvdes, just hvad han drömt om, just hvad han skulle ha bedt den Allsmäktige om…” Inte ens när hans egen son torpederas till döds vill Cederborg beklaga kriget. Han har ju trots allt vunnit så mycket ekonomiskt och statusmässigt, gjort en riktig ”krigsvinst” – till skillnad från sin forne kompanjon Jachman, vars son i Ce-derborgs ögon kastat bort sitt liv ”för ingenting” i de tyska skyttegravarna. Att Jachman finner tröst i att hans son till skillnad från Cederborgs dött för sitt land, och därför anser Cederborg vara hårdast drabbad av kriget, övergår redarens fattningsförmåga men skänker honom samtidigt ingen ro.16
Svensk snikenhet, skenhelighet och dubbelmoral är temat även i novellen ”Neutrala”. Svenskan Hertha hankar sig fram i krigstidens Pa-ris. Under en tur längs de eleganta boulevarderna förälskar hon sig i ett otroligt exklusivt halssmycke. Samma dag möter hon sin gamla väninna Elsvig, som är på semester i staden. Elsvig i sin sammetsklänning, sobelpäls,