Kriget föreställs i hjältesagan som ett slags spel, och till detta hör även en specifik ”gentlemannakod”, en hederskodex som betonar rent spel, respekt för motståndaren och för krigets lagar och regler.37 Kriget handlar inte bara om att segra till varje pris, utan om att göra det på rätt sätt, som det anstår en officer och en gentleman. Elow Nilson berättar till exempel om hur man tar sig tid att göra honnör för en nyss avrättad fiende under en livsfarlig räd ned i hans skyttegrav.38 Vecko-Journalen återger en dramatisk episod om en engelsk löjtnant, som trots att han själv är skjuten i benet springer rätt ut i ingenmansland för att hjälpa en sårad tysk. Vid åsynen av denna osjälviska akt kastar såväl tyskar som engelsmän hurrande sina gevär, och under allmänt jubel förärar sedan den tyske kaptenen den döende engelske löjtnanten sitt eget tapperhetskors.39
Visst är man som ett vilddjur i striden, skriver frivillige Paul Konrad i Vecko-Journalen, men all fiendskap upphör med vapnens nedläggande. Fångar behandlas ädelt och med respekt.40 De bittert stridande fienderna som förblöder och förbrödras ihop inför dödens överhöghet är ett återkom-mande tema i många noveller. I ”Änkans son” förbarmar sig till exempel till sist en äldre tysk soldat över en döende engelsk yngling. Tyskens hatfyllda hjärta veknar när ynglingen börjar yra om sin mor:
Och den främmande soldaten förstår – om ej med hufvudet så med hjärtat. Ty själf är han far och son. [– – –] Kärleksfullt och ömt som en kvinna smeker han ynglingens brännheta panna och hvitnande kinder. – Fiende – vän? Nej, like och son, som förblöder på främmande jord.4
Forna rasande fiender som i döden vilar fridfullt sida vid sida är ett po-pulärt bildmotiv.42 Veckotidningarna berättar om hur fallna fiender får militära hedersbegravningar och heroiska epitafer på samma sätt som de egna döda.43 Kontrahenterna är i denna berättelse storsinta nog att prisa och beundra varandras tapperhet, mod, djärvhet och skicklighet.44
De aspekter av kriget som inte passar in i det heroiska, hederliga, rena kriget bortförklaras och omdefinieras. Franktirörerna, samtidens beteckning
på de civila belgiska och franska motståndsmännen, uppfattas till exempel inte bara som ett exempel på regelbrott mot krigets lagar och konventioner, utan också mot själva föreställningen om kriget som ett ärligt spel mellan hederliga krigare i öppen strid på slagfältet. Till skillnad från den reguljära belgiska arméns heroiserade martyrer – ”Belgiens karoliner” som de kallas i Hvar 8 Dag45 – framställs inte franktirörerna som patriotiska hjältar och hjältinnor, utan som terrorister och kriminella. De beskrivs som fanatiska ligor eller lösa band av slödder som plundrar lik och skjuter försvarslösa tyskar i ryggen, för fega att möta sin motståndare i ärlig, rättfram kamp. Tyskarnas våld blir inom en sådan förståelseram en förklarlig repressiv mot-åtgärd framtvingad av de ärelösa civilisternas provokationer. Att reguljära arméer utan direkt anledning skulle begå grymheter och övergrepp mot civila avskrivs som absurt och otänkbart. Sådant gör riktiga soldater inte. På samma sätt ges franktirörerna skulden för bränder och plundringar.46 Här artikuleras också en implicit tyskvänlighet, ett val av perspektiv som röjer vem som uppfattas föra det rättfärdiga kriget – tyskarnas illegitima övergrepp på civila i de ockuperade områdena antingen förnekas, tonas ned eller förvandlas till nödvändiga åtgärder mot kriminella ”terrorister”. Enligt samma logik vederlägger Allers dock även vad man kallar upphettade, ”orimliga” beskyllningar från båda sidor om uppsåtlig bombning av civila i demoraliserande syfte, i det här fallet ett lasarett: ”Det är naturligtvis ett vådaskott som är orsaken till ramponeringen.”47
Nära förbunden med föreställningen om kriget som ett rent spel med regler, rättmätiga segrare och goda förlorare är idén att likna kriget vid en sport. Kriget som sport utgör en av de mest seglivade, vanligast förekom-mande moderna krigsmetaforerna.48 Idrotten, med sin nära koppling till militär drill och exercis, var redan från början sammanbunden med krig och krigande. Sportens snabba utbredning och ökade popularitet från och med 800-talets andra hälft har tolkats både som ett förberedande för kriget och som ett surrogat för det. Sekelskiftets kodifiering och reglering av den folkliga sporten var analog med försöken att civilisera och reglera krigföringen genom olika traktat, lagar och konventioner, i båda fallen med syftet att göra dem mer ”gentlemannaaktiga” och acceptabla. När kriget väl bröt ut 94 bidrog de välkända framställningarna av kriget som en sport, en lek eller ett spel mellan två jämnstarka, civiliserade lag till att skapa och befästa en föreställning att kriget precis som idrotten var något i grunden välgörande, hälsosamt, fysiskt och moraliskt stärkande, en spännande fri-tidssysselsättning för soldaterna och ett publikfriande nöje för civila (och neutrala) att betrakta från åskådarläktarens trygga avstånd.49
från idrottens värld: en dragkamp, en skyttetävling, en brottnings-, box-nings-, polo- eller fotbollsmatch.50 Ett annat exempel är när Vecko-Journalen i oktober 95 rapporterar att den i Sverige välbekante löparen Jean Bouin, världsmästare och deltagare i olympiska spelen i Stockholm 92, har stupat i kriget ”under sin sista löpning – ett bajonettanfall”. Texten åtföljs av en bild av världsmästarens blomstersmyckade grav med texten ”Jean Bouin – Mort au Champ d’Honneur”.5 Gränsen mellan löparbanan och löpgra-ven suddas ut: guldmedaljören har vunnit sin sista och största seger för fosterlandet genom offerdöden på ärans fält.
Krig och sport smälts samman också i Hvar 8 Dags novell ”Dödsmat-chen”. Novellens engelska kompani funderar aldrig på kriget ur politisk synvinkel, utan betraktar fienden ”som motspelare, en annan klubb som de drabbade samman med i en oändlig serie matcher under väntan på att få mötas i finalen”. Följaktligen gör de en stormning av tyskarnas skyttegrav till en riktig fotbollsmatch och dribblar sig lekfullt fram mellan exploderande granater och smattrande kulsprutor. Efteråt springer den blodige kaptenen, trots att han just förlorat en hand, fram och fäster med sina kvarvarande fing-rar tapperhetsmedaljen på den främste, nu döende fotbollsstjärnans bröst. Med blicken klistrad vid Victoriakorset går denne sedan lugnt in i döden.52
Novellen hade ett visst verklighetsunderlag. Vid ett antal tillfällen under kriget, bland annat vid Loos 95 och Somme 96, gick faktiskt brittiska regementen till anfall dribblandes fotbollar.53 Allers återger ”Som-mematchen” i en dramatisk teckning, där soldaterna käckt jagar fotbollen över ingenmansland, obekymrade om faran trots att en man i förgrunden redan har fallit:
Soldaterna rusade efter dem, ut öfver fälten. Det var det besynnerligaste parti fotboll, som ännu har spelats, det var ett spel med döden som motspelare. Granater sprungo, män stupade, men alltjämt funnos tillräckligt många kvar, som täflade om att komma till att sparka till ”the trickling ball”.54
Genom att framställa de i förluster och resultat katastrofala genombrotts-försöken på västfronten som en spännande fotbollsmatch eller en löpartäv-ling avpolitiseras och förskönas kriget och görs till ett underhållande om än dödligt nöje, en spännande lek och envig där det primära är att följa reglerna, kämpa väl och därmed vinna ära och heder åt sig själv och sitt lag. Ställningskrigets låsta, oföränderliga defensiva dödläge med miljonförluster som följd förvandlas till en rörlig, föränderlig fotbollscup, ett slags evighets-derby mellan två jämnstarka lag i samma liga, där bäste man till slut ändå en dag föreställs ta hem spelet och segerbucklan i den stora, avgörande slut-spelsfinalen. Fotbollsmetaforiken anknyter här till 800-talsföreställningen
om förintelseslaget som krigets ”naturliga”, givna slut, men målar detta i sportsliga, reglerade och ofarliga färger.
”När klingor korsas mellan höfvitsmän” – det höviska språket
I den svenska veckopressens heroiska berättelse talar man om kriget på ett arkaiserande och förädlande vis, som för tankarna till medeltidens riddar-torneringar och korståg snarare än till det industrialiserade krigets århund-rade. Kriget abstraheras bort från nuet. Inför 96 diktar Bertil Malmberg i Idun om det pågående världskriget i ordalag hämtade från en helt annan tids krig, med klang och dån av tunga hästar och vagnar, där ”klingor korsas […] mellan höfvitsmän”.55 Här rider man 94 ut i krig mot ”Frankland” för kejsarens skull.56 Uttryck som ”draga svärdet” och ”vara i krigsrustning” anknyter till samma riddarmetaforik.57 En det höviska språkets mästare är Elow Nilson, som i sina reportage från franska fronten ständigt talar i termer av ”tappra dåd”, ”tappra gossar”, ”ärans fält”, ”valplatsen”, ”ljuta sitt blod”, ”djärva bragder”, ”bravur”, ”krigare” och ”namnlösa hjältar”. Han citerar eller parafraserar också gärna Tegnér och Runeberg.58
Intressant är också att alla artiklar och notiser om Svenska brigaden i Finland – den frivilligtrupp som deltog i inbördeskriget på de vitas sida 9859 – talar på samma arkaiserade och högstämda riddaridiom.60 Ju när-mare kriget kommer Sverige rumsligt och känslomässigt, desto längre bort projiceras det språkligt och temporalt på ett symboliskt plan. Det är som om den mytiska riddarsagan blir det enda alternativet så fort svenskar deltar aktivt i strid.6
Paul Fussell menar att den heroiska berättelsens ålderdomliga, hög-stämda och förment medeltida krigsspråk är ett i grunden feodalt språk, som dock utvecklades och populariserades i romantikens riddarsvärmerier, i Sir Walter Scotts och William Morris romaner och kung Arthur-kulten, för att finna sin moderna form i otaliga pojkböcker och annan manlig för-ströelseläsning kring sekelskiftet 900. Det var en tradition som idealiserade självkontroll, kristen självuppoffring och manlig aggression.62 För tysk och svensk del skulle man kunna lägga till de germanska myternas uppsving under samma tid, liksom göticismen och vikingavurmen.63
Den heroiska veckopressberättelsen talar hellre om krigare och kämpar än om soldater, stupade och fallna hellre än döda, och föredrar ärans fält, valplatsen och krigsskådeplatsen framför slagfältet och fronten, liksom kampen eller drabbningen i stället för kriget. Armén blir hären, krig byts mot örlog och ofred, den modige är tapper, djärv eller oförvägen, en seger är en bragd. Omskrivningarna placerar in världskriget i ett specifikt historiskt och litterärt sammanhang, samtidigt som det förskönas och görs mindre
brutalt när det distanseras från en modernare, mer vardaglig och prosaisk krigsvokabulär.
Även bildmässigt odlar veckotidningarna riddarromantiken. Inbjudan till Vecko-Journalens tävling ”Vad är kriget?” illustreras till exempel av en medeltida här med ”bloddrypande lansar och svärd”.64 De franska kyras-siärerna i sin gammalmodiga och konkret riddarlika, ståtliga utstyrsel utgör ett återkommande, tacksamt läsarblickfång. ”Med sina blänkande bröstharnesk och sina långa hästsvansar nedåt nacken äro de den franska arméns prydligaste och mest beundrade soldater. De storvuxna ryttarna på de tunga hästarna bilda med rätta en stark kontrast till de tämligen oansenliga infanteristerna”, skriver till exempel Allers.65
Världskriget förflyttas långt in i sagornas och legendernas värld, som när Iduns Carl Larson i By vid krigsutbrottet plötsligt lämnar den svenska sommaridyllen augusti 94 för ett mycket avlägset, dimmigt förflutet:
Jag var inte längre mig själf, jag var knappast längre svensk, jag var german. Det var germanerna som tågade mot gränsen. Det var de blåögda, okufliga germanerna, som jag såg i synen. Tågade de mot sin sista strid? [– – –] …kriget! Jag kände mina händer öppnas och knytas som om de hungrat efter ett vapen. Germanerna tåga till strid.66
Med den tidsresa från det tjugonde seklet till folkvandringstiden som kri-get startar befästs den världshistoriska, omvälvande betydelsen av ”augusti 94”, samtidigt som händelserna placeras i en heroisk tradition, där dagens ”germaner” övertar svärdet och kampen mot sin tids dekadenta Rom.