Gränsen mellan de döda och de levande, det normala och det paranormala, det möjliga och det omöjliga, föreföll tunnare under och direkt efter kri-get. I de krigförande länderna upplevde gamla apokalyptiska legender om ”de dödas återkomst” ett kraftigt uppsving. Detsamma gällde spiritismen och tron på reinkarnation.5 Även i det neutrala Sverige, där massdöden uteblev, märker man i veckopressen ett stort intresse för det övernaturliga. I mars 98 påbörjar till exempel Vecko-Journalen en sammanställning av lä-sarnas övernaturliga upplevelser. Upprinnelsen är en artikel om den kände vetenskapsmannen Sir Olivier Lodges försök att få kontakt med sin döde son Raymond, som stupade vid Ypres 95. Lodge anser det vetenskapligt bevisat att det går att komma i kontakt med de döda, och menar att det är fel att avfärda det ockulta som enbart inbillning och hysteri: ”En tid, som upplevat den trådlösa telegrafen, som nödgats konstatera telepati som ett faktum, radioaktivitet och atomernas upplösning, bör ha lärt sig varsamhet i sina uttalanden.” 900-talet, spår artikeln, kommer att bli ”det psykiskas århundrade”. Inte minst världskrigets massdöd kommer att utgöra en kraftig stimulans att ”lyfta på dödens slöja”.6
Världskriget är en period av ödesmättade profetior. Omen och jär-tecken med relation till kriget syns och söks överallt av veckotidningarna. En nedfallen kyrkklocka i Höör tolkas av Vecko-Journalen som ett tecken på att tiden är ur led och att Guds ordning ”rämnar i ofredsdagar”.7 Allers berättar hoppfullt om en snövit trastunge, som kläckts i ett bo alldeles intill
en skyttegrav. Trastungen ses som ett ”gynnsamt förebud” av soldaterna, eftersom en vit trast är lika ovanlig som en svart stork.8 Flera medier och sannskådare träder fram och säger sig ha fått förebud om världskrigets utbrott, förlopp och slut. När Vecko-Journalen 95 ber läsarna skicka in ”Min egendomligaste dröm” meddelar två läsare att de redan flera år före 94 fått varsel om världskriget genom mardrömmar.9 I en annons i
Al-lers saluförs samtidigt ”den berömde amerikanske astrologen” professor
Roxroys horoskop med argumentet att professorn redan 93 skulle ha förutsagt det kommande kriget.20 År 98 kan Vecko-Journalen avslöja att den svenske författaren Orvar Odd i en sanndröm sett den tyska kanonen Tjocka Bertha redan i juni 94, vid en tidpunkt då ”ju endast några få människor i hela världen” hade reda på detta hemliga supervapens exis-tens. Till de invigda hörde alltså även den svenske författaren, om än på övernaturlig väg.2
Mer professionella spåkvinnor och siare har också bråda dagar. ”Man ser i dessa dagar öfverallt sierskan madame Thèbes spådomar saluhållas. I en underbart härlig sommar – har hon sagt – skall jättekriget rasa öfver hela Europa” skriver Allers 94 men tillägger att det ligger något ”högst förunderligt i dessa profetior” som sprider sig som en löpeld i ofärdstider och fyller redan upphetsade sinnen med ”aningsfull räddhåga och dar-rande förhoppningar”. Det hindrar emellertid inte tidningen från att genast därefter rada upp de många kända historiska krigsspådomar som slagit in.22 Vecko-Journalen nöjer sig inte med att förmedla franska pro-fetior, utan skickar en under cover-reporter till en sibylla på Norrmalm för att ta reda på när kriget slutar. Rubriken ”En stockholmsk spåkvinna säger när kriget slutar” till trots, så visar sig sibyllan tyvärr inte kunna ge något mer definitivt besked än att kriget varken blir särskilt kort eller långt.23 Reportaget från sibyllan på Norrmalm hålls i en distanserad, smått förlöjligande ton – bland annat lurar reportern i spåkvinnan att hon har en fästman vid fronten – men själva företaget illustrerar ändå de upphetsade stämningarna i krigets inledningsskede och behovet av att få veta mer om kriget till varje pris.
Spådomarna gäller inte bara krigets utbrott, utan också dess avslut-ning. I krigets slutskede, alldeles efter vapenstilleståndet då Tyskland befinner sig i revolution och kejsar Vilhelm tvingats abdikera och fly till Holland, delger Vecko-Journalen sina läsare ”en gammal munkaspådom om världskriget och kejsar Wilhelm, ett nog så intressant apropos till vad som just nyss inträffat”. Här berättas om en munkdagbok från 00-talet som återfanns i ett sydtyskt kloster några år före krigsutbrottet, och vars profetior om Tysklands enande och deltagande i världens största krig med
bombflyg, ubåtar och massvält ju redan har slagit in. Innebörden av mun-kens dunkla påstående om att den tyske kejsaren efter krigets slut ”skall stå under en lind och se gränserna av sitt rike” sägs inte ha lämnat Vilhelm II någon ro. Och nu, slutar Vecko-Journalen, har spådomen besannats, men knappast på det sätt exkejsaren trott: Den siste Hohenzollern sitter nu i landsflyktens Holland, som är rikt på lindar, och ser sitt förlorade rike vid horisonten.24
Som en sentida Johannes i den yttersta av dagar framstår även fiskaren och fjärrskådaren Anton Johansen från Finnmarken, porträtterad första gången i en notis i Vecko-Journalen i april 98 som siaren som ”säger sig ha trovärdiga uppenbarelser och nu enträget manar världen att sluta fred senast i augusti i år, emedan kriget annars kommer att räcka ytterligare tre år och stora olyckor under den tiden äro att vänta”.25 Under året som följer återkommer Johansen i tre stora annonser, där det bland annat berättas hur han i en syn 907 fick skåda det fruktansvärda världskriget och hur han därefter gjorde allt för att varna statsmännen och allmänheten, bland annat hos regeringarna i Stockholm och Kristiania – men för döva öron.26
Anton Johansens varningar förklingade ohörda den gången. Som en störtflod kom världskriget och dränkte mänskligheten i elände. Skola människorna ännu en gång underlåta att låta varna sig? Skola även de nya krig och olyckor som Anton Johansen sett i sina syner den kulna novembernatten 907 komma som en överraskning för en kortsynt och tvivelsjuk mänsklighet?27
De olyckor som framtidskådaren profeterar får världskriget, spanska sju-kan och revolutionerna att framstå som futtiga: ”Det är obeskrivlig nöd, sjukdom och elände som skola följa efter det nu pågående kriget”. Dit hör en obotlig lungpest vars dödsoffer räknas i fler än världskrigets, en förö-dande världsomspännande orkan och krig även i Sverige, i vilket Göteborg ödeläggs och Gotland förloras. ”Bidrag till att dessa varningar bli kända i varje hem i Sverige” slutar annonstexten uppfodrande.28
Orakel, teckentydare, astrologer, sannskådare, siare och spåtanter – alla seglar de runt i veckopressens spalter i krigets kölvatten och spelar på oron, rädslan, ångesten och känslan av att leva i den yttersta av tider. Intresset för deras budskap och besked kan också ses som ett sätt att ta kontroll, ett försök att på andra vägar nå kunskap om ett krig som inte blivit det förutspådda och tänkta, där såväl experter som vanligt folk famlade efter svar och ingen tycktes veta bättre än någon annan hur det hela skulle utveckla sig eller sluta.