I den svenska veckopressens heroiska krigsberättelse omges döden, smärtan och sorgen med ett försonande skimmer. I veckotidningarnas reportage från Frankrike liknas ambulanstransporterna vid karnevaliska triumftåg. Ingen-stans märker man klagan eller förbannelse över kriget, eller några försök att slippa undan. Alla skadade bär sina plågor med manlig behärskning och frågar endast efter när de får gå ut i strid igen, meddelar till exempel både
Idun och Vecko-Journalen från besök på franska militärsjukhus 95.36 Krigs-skadorna är lätta, aldrig vanställande eller allvarliga. Ett stiliserat exempel är
Hvar 8 Dags fotografiska tablå av en sårad fransk kyrassiär i full mundering.
Lidande men värdig, hel och ren, utan synliga skador, vilar hjälten i en oförstörd grönskande natur, omgiven av hjälpande kamrater och med sin trogna häst betande i den pastorala bakgrunden.37 En annan bild visar en bildskön, belgisk yngling, välbehållen så när som på ett kritvitt bandage om det mörka håret, som i en närmast teatraliskt lidande pose lutar sig mot sin krigskamrats stödjande axel.38
Att få ljuta offerdöden för fosterlandet på ärans fält framställs som en enkel, smärtfri och sann glädje. Den enskildes liv och död betyder ingenting i jämförelse med helheten och det stora som står på spel. Krigsdöden mysti-fieras och sublimeras på ett sätt som ibland gränsar till romantisk dödskult och dödslängtan. Här finns ingen tvekan eller dödsångest. De fallna vilar ”ännu i döden med ett leende på läpparna”.39 Inför ett stundande anfall ber
Vecko-Journalens medarbetare och tillika krigsfrivillige Paul Oskar Höcker
visserligen i ett svagt ögonblick om att skonas men ångrar sig genast: Skulle jag vilja be Gud om mitt liv? Om mitt eländiga liv? Vad är då detta i denna oändlighet? Och mitt i all denna oerhörda uppoffring! [– – –] Nej, den som måste dö, han dör här en modig, tapper krigares död. Men om detta enda ber jag dig: lär mig dö rätt! Icke med jämmer på läpparna, icke heller med jämmer i hjärtat! Om en glad, lycklig soldatdöd ber jag dig! Och det skall vara min bästa hälsning till eder alla mina kära därhemma: att för pliktens skull stupa på slagfältet är lika så skönt som att åter vända om hem!40
Efter denna insikt om ”hur man skall dö i krig” ler Höcker sedan lugnt och förklarat åt kulor och kanonader när signalen ljudit: ”Strid till sista man!”4 Även frivillige Elow Nilson talar ständigt om vikten av att ”dö som en man” och om nöjet i att orädd offra sitt liv för något större.42 När Nilsons bäste vän stupar under ett anfall beskrivs det på följande sätt för Vecko-Journalens läsare:
Kanonerna sjunga sin serenad om död och fasa. Granater och shrapnels väsa och vina över våra huvuden på sin svindlande, dödsbringande färd genom luften. Ett brak, ett skri och en kamrat har fallit. Farväl du tappre vän, du föll som en man. På ärans fält var det dig beskärt att dö den skönsta död – hjältedöden såsom ett offer för din kärlek till Frankrike.43
Krigsdöden är i dessa berättelser aldrig blodig, varig, smärtsam, ful eller motbjudande, utan alltid kvalfri och ögonblicklig, gärna i form av en kula genom hjärtat eller pannan.44 Döden abstraheras också genom omskriv-ningar. Högstämda, arkaiska och poetiska dödseufemismer som att ”mejas
ned”, ”falla för lien”, ”bringas till tystnad” och ”stanna på valplatsen” används till exempel i stället för mer konkreta, rättframt beskrivande ordval.45
Den döende soldaten avbildas aldrig någonsin ensam, övergiven och rädd, utan tröstas alltid av trogna kam-rater, kvinnor eller åtminstone sin häst. Ett typiskt exempel är Allers bild av en soldat som träffats av en dödande gra-natskärva, och som vilar i morgonsolens fridfulla ro och fågelkvitter omgiven av vänner som läser böner för honom.46 I ”En hjältes sista ögonblick” är scenen i stället en belägrad belgisk stad. I bildens centrum ligger en blek soldat på en bår, till synes oskadd men enligt bildtexten hopplöst förlorad. Runtom honom står en präst, en sjuksyster och några män med respektfullt blottade huvuden. Närmast båren knäböjer fyra unga kvin-nor.47
I de heroiska novellerna finner den döende alltid lindring, tröst och frid på slutet.48 En teckning som publiceras i både Allers och Vecko-Journalen visar ett slagfält där en fallen soldat i sin sista stund återser sin mor och somnar som ett lyckligt barn i hennes trygga famn, medan segerns gudinna överräcker fridens palm: ”När döden med mild hans befriar soldaten från krigets fasor… Den tappre krigaren blir i sin hjälplöshet åter som ett barn… Och bakom sträcker fosterlandets genius fridens och segerns palm mot den
”En hjältes sista ögonblick”, Allers 94:38.
döende.”49 Sorgen lindras även genom berättelser om hjältebegravningar med fanprocession, salut och mässa.50 I den heroiska berättelsens värld lämnas ingen att ruttna obegravd i ovigd jord.
I den heroiska berättelsen används naturens skönhet och storhet för att estetisera och upphöja krigsdöden och därigenom förmedla hopp, tröst och trygghet. I novellen ”Achilles, mördaren” till exempel är den en symbol för att i utplånandet få uppgå i något större och outplånligt.5 I ett resereportage från Masurien, där stora delar av en rysk armé utplånades i krigets inled-ningsskede, fungerar naturen som en förskönande kuliss för massdöden: de vältaliga beskrivningarna av det grönskande, stilla och pastorala landskapet förminskar och överskuggar de fasans träsk där enligt artikeln tiotusentals ryssar nyss drunknade eller dränktes. Sensmoralen är att harmonin och ordningen nu är återställd: glömskans välsignade vatten täcker ryssarnas anonyma kroppar, medan tyskarna vilar på evighetens ”hjältekyrkogårdar”, natursköna platser som inbjuder till tillbedjan och vördnad, men inte sorg eller fasa.52