Midti döden och förstöringen sjunger fågeln som alltid”

Liksom i den heroiska berättelsen används naturen i den idylliska berättelsen som en mental och känslomässig tillflyktsort i kriget. Om vårarna blommar körsbärsträden alltjämt på höjderna ovanför västfrontens sönderbombade städer, vittnar veckotidningarna, och späda ”krigsföl” födda i fält betar i

det pastorala landskapet.33 Parallellt med och ovanför det leriga, sterila, ofruktbara månlandskapet med sina döda trädstumpar, taggtråd, ruiner och lik finns ett annat landskap, ett landskap som sjuder av liv, kraft och hopp.

Allers ”Vid västfronten har våren kommit med sol och blommor” och ”När

det våras i Argonnerskogen” är två skildringar av vårens eviga under. ”Det stora, ständigt återkommande under som heter naturens återuppståndelse är under fullbordan”, skriver tidningen 95. Solen och den friska luften tränger ända ned i skyttegravarnas mörker där ”soldaterna sticka hufvudet utanför och tycka att det nog kan vara värdt att lefva”. Likt pånyttfödda, återuppståndna knoppar efter en lång fasansfull krigsvinter avbildas solda-terna när de befriade och förnyade sträcker sig upp ur myllan.34

Naturen fungerar som en läkande och helande kraftkälla, det eviga, sanna och säkra, som trots allt gör livet värt att leva. Vårens ankomst till skyttegravarna är en påminnelse om att vissa mönster ändå är konstanta och kontinuerliga, en bekräftelse på att det trots allt finns sådant som inte ens det stora kriget rår på. Naturens gång är orubbad och kommer så att förbli. Det finns en ordning bortom människans. Blommorna blom-mar lika vackert och solnedgångarna är lika pastorala vid fronten som någon annanstans. ”Aftonsolen sänker sina sista strålar över ruinerna av den ödelagda byn Craonelle”, inleder till exempel Elow Nilson ett av sina reportage.35 ”Midti döden och förstöringen sjunger fågeln som alltid”, meddelar Allers 96 i en artikel om hur djuren klarar sig i kriget. Under det värsta bombardemanget vid Verdun sjöng både näktergalar och trastar som om ingenting hänt och en hare hoppade nyfiket från granathål till granathål utan att bry sig.36 Djuren och naturen framställs generellt som mycket klokare än den dåraktiga, ondskefulla människan. Fåglarna och haren symboliserar oskuld, godhet, tillit, naturlighet – välsignade kon-traster till människosläktets mekaniska, destruktiva och ”onaturliga” upp-finningar, som på Vecko-Journalens bild av en liten oskuldsfull fågel som ovetande häckar på en tysk granatskärva.37 Bildrubriken, ”Kamerajakt i fält”, är i sin tur en anspelning på den samtida veckopressens populära ”ka-merajakter”, fototävlingar där läsarna uppmanas fånga pittoreska, lustiga, bildsköna eller gulliga motiv – en idylljakt som här oreflekterat överförs på världskriget.38

Pastorala anspelningar var enligt Paul Fussell vid den här tiden laddade med en implicit estetisk och moralisk mening, som placerade in kriget i en äldre romantisk tradition, en för läsarna välkänd berättelse om hopp, frid och lantlig idyll som skänkte tröst, trygghet och försköning.39 Fussell talar om krigsberättelsens ”arkadiska tillflyktsorter” eller ”pastorala oaser”. Krigets symboliska status är den ultimata antipastoralen, det tillhör med

Northrop Fryes terminologi ”den demoniska världen”. Men ingen kan be-rätta eller begrunda krigets helvete utan att implicit eller explicit frammana den kontrasterande ”modellvärld” mot vilket den demoniska mäts. Liksom naturen vid den här tiden generellt fungerade som ett värn mot industriali-seringens upplevda hot, verkade frambesvärjandet av det pastorala och ru-rala som en befriande kontrast och ett välbehövligt korrektiv till våldet och kaoset. Flykten till det pastorala var både ett sätt att mäta krigets katastrof och på samma gång föreställningsmässigt skydda sig själv mot densamma. Samtidigt som bildliga och bokstavliga pastorala referenser utgör en tröst i sig är de enligt Fussell också ett slags koder, ett sätt att underförstått antyda det obeskrivbara och osägbara med antitesens och motsatsens hjälp. På samma gång som pastoralen som kontrast ljussätter och framhäver krigets skräckvälde, så utgör den en vilopaus ifrån det.40

Jag menar att pastoralens inbyggda tvetydighet är central när det gäller att förstå krigsidyllens dragningskraft och styrka. Dess mörka sida antyds i Fussells term ”arkadisk tillflyktsort”, i vetskapen om att även i idyllen är döden och förgängligheten ständigt närvarande. I motsats till George L. Mosse, som tolkar idyllen som något som förnekar, fördunklar eller maskerar krigets ”verklighet”,4 vill jag se den som en vilsam oas i krigets öken, en uppbygglig källa till kraft och tröst. Men det är en ljuskälla som samtidigt markerar avståndet mellan det önskade och det verkliga, och som just därför underförstått utgör en kontrastens konstanta, indirekta påmin-nelse om världskrigets mörker.

En liknande tolkning av idyllens betydelse gör Thomas Ek. Han menar att den förringande, ofta förlöjligande attityd som likställer idyllen med idealisering, skönmålning och verklighetsförfalskning är en ytlig betrak-telse. Idyllen fyller tvärtom ett elementärt behov hos människan, en längtan efter ett idealiskt tillstånd eller en illusorisk plats, där ständig lycka, balans och harmoni råder. I stället för att enbart se idyllen i defensiva termer, som en flykt eller reträtt från något, kan man ta fasta på dess komplexitet och dubbeltydighet, dess inre spänningar och paradoxer, skriver Ek. Idyllen har alltid en mörk kärna. Idyll och apokalyps betingas på sätt och vis av varandra: idyllen kännetecknas ofta av en förgängelsetematik och en av dess viktigaste egenskaper är förmågan att inom sina ramar härbärgera döden och sorgen. Den ger den tröstande förutsättningen för att kunna bejaka mörkret och bearbeta förlusten och fyller därmed en elegisk funktion.42