Barnets rätt till skydd mot våld och övergrepp

Artiklarna 34 och 37 i barnkonventionen förbjuder sexuella övergrepp mot barn respektive grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av barn. Dessa bestämmelser kompletteras och utsträcks av artikel 19, som skyddar barnet mot alla former av våld och övergrepp.

Enligt art. 19 ska konventionsstaterna vidta:

alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrar-nas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård.

Vidare anges i art. 19.2 att sådana skyddsåtgärder bör, på det sätt som kan vara lämpligt, innefatta effektiva förfaranden för såväl upprättandet av sociala program som syftar till att ge barnet och dem som har hand

307. Vid placeringen uppstår ett förhållande som rör såväl barnets som familjehemsför-äldrarnas privat- och familjeliv. Se vidare, Mattsson (2010) s. 50 ff.

308. Mattsson (2010) s. 62.

309. Mattsson (2010) s. 50 ff.

017271_002_Legal_Intervention_CH_02.indd 78

017271_002_Legal_Intervention_CH_02.indd 78 08/04/13 8:01 PM08/04/13 8:01 PM

Barnets och offrets rättigheter och intressen 79 om barnet nödvändigt stöd, som för andra former av förebyggande och för identifiering, rapportering, remittering, undersökning, behandling och uppföljning av fall av ovan beskrivna sätt att behandla barn illa samt, om så är lämpligt, förfaranden för rättsligt ingripande.

Barnrättskommittén har i en allmän kommentar år 2011 närmare beskri-vit konventionsstaternas skyldigheter enligt artikel 19.³¹⁰ I kommentaren uttalas att artikeln avser alla former av våld och övergrepp, utan undantag och oavsett svårhetsgrad.³¹¹ Konventionsstaterna kan dock beakta faktorer såsom exempelvis frekvens och avsikt att skada i sina åtgärdsstrategier, för att möjliggöra proportionella ingripanden.

I sin allmänna kommentar om barnets rätt till skydd mot aga (nr 8 från år 2006) uttalar barnrättskommittén att beslut om att åtala föräldrar, eller att formellt ingripa i familjen på andra sätt, bör fattas med stor omsorg, på grund av barnets beroendestatus och den unika intimiteten i familjere-lationer. Att lagföra föräldrar är, enligt samma kommentar, i de flesta fall sannolikt inte till barnets bästa. Åtal och andra formella ingripanden (t.ex.

att avlägsna barnet eller förövaren från familjen) bör endast fortgå om det betraktas som nödvändigt för att skydda barnet från påtaglig skada och betraktas som barnets bästa.³¹² Kommittén har dock i vissa fall uttryckt oro för att avsaknad av åtal kan leda till ett förnekande av barnets/offrets rätt till rättvisa och upprättelse.³¹³

Kommittén uttalar vidare i sin allmänna kommentar från 2011 att det i nationell lag ska finnas tydliga operativa rättsliga definitioner av de olika typerna av våld som beskrivs i artikel 19, för att förbjuda alla former av våld i alla sammanhang.³¹⁴ Behovet betonas av att staternas strategier är barnrättsbaserade (child rights-based), och att det sker ett paradigmskifte så att barnet betraktas som rättighetsbärare och inte primärt som objekt eller ”offer”, samt att barnets värdighet kräver att varje barn respekteras och skyddas som en rättighetshavare och som en unik och värdefull männi-ska med egen personlighet, olika behov, intressen och privatliv. Rättssäker-het sprincipen ska gälla fullt ut för barn som den gör för vuxna.³¹⁵ Det har i litteraturen särskilt framhållits hur tydligt Barnrättskommittén betonar rättighetsperspektivet i relation till skydd mot våld.³¹⁶

Ifråga om de olika åtgärder som staterna är skyldiga att vidta för att skydda barnet mot alla former av våld och övergrepp uttalar kommittén bland annat att konventionsstaterna ska göra översyn av, och ändringar i,

310. CRC/C/GC/13. Se även Svevo-Cianci m.fl. (2011) och Hart, Lee & Wernham (2011) som diskuterar kommentaren.

311. Att aga inkluderas i art. 19 – trots att det inte uttryckligen nämns i bestämmelsen – framgår av barnrättskommitténs allmänna kommentar angående aga, CRC/C/GC/8, p. 20.

312. CRC/C/GC/8 p. 41.

313. Hodgkin & Newell (2002) s. 274.

314. CRC/C/GC/13 p. 17–18.

315. CRC/C/GC/13 p. 3 b–d.

316. Se Hart, Lee & Wernham (2011).

017271_002_Legal_Intervention_CH_02.indd 79

017271_002_Legal_Intervention_CH_02.indd 79 08/04/13 8:01 PM08/04/13 8:01 PM

80 Det våldsutsatta barnet – bakgrund och utgångspunkt

nationell lagstiftning i enlighet med artikel 19 för att säkerställa ett absolut förbud mot alla former av våld och övergrepp mot barn och att det finns effektiva och lämpliga sanktioner mot förövare, och att barnet ges effektiv tillgång till upprättelse och gottgörelse.³¹⁷

Avseende rättsliga ingripanden uttalar Barnrättskommittén allmänt att rättssäkerhet en alltid och i alla ärenden måste respekteras. I synnerhet ska barnets skydd och fortsatta utveckling utgöra det primära syftet med beslutsfattandet, med hänsyn tagen till det lindrigaste ingripande som är motiverat utifrån omständigheterna. Några av de aspekter som betonas i denna del är att barn som är offer för våld och övergrepp bör behandlas på ett barnvänligt och barnanpassat sätt genom hela rättsprocessen – med hänsyn till barnets personliga situation, behov, ålder, kön, funktionshinder och mognadsnivå – och barnets fysiska, mentala och moraliska integri-tet ska fullt ut respekteras. I alla förfaranden som rör barn som utsatts för våld och övergrepp måste en skyndsamhetsprincip tillämpas, samtidigt som rättsstatsprincipen respekteras.³¹⁸

Barnrättskommittén konkretiserar att rättsliga ingripanden kan bestå av a) differentierade och medlande reaktioner som familjerådslag, mekanis-mer för alternativ tvistlösning, och arrangemang som grundas på reparativ rättvisa , b) ingripanden av familjedomstol som leder till en specifik åtgärd för att skydda barnet, c) straffrättsliga förfaranden, som måste tillämpas strikt i syfte att avskaffa utbredd praxis att rättsligt eller i praktiken ge straffrihet; särskilt av de statliga aktörerna, d) disciplinära eller administra-tiva förfaranden mot professionella för försumlig eller olämplig hantering av misstänkta fall av barnmisshandel (antingen interna förfaranden inom ramen för branschorganisationer för brott mot etiska regler eller vårdstan-darder, eller externa förfaranden), och slutligen e) domstolsbeslut för att garantera kompensation och rehabilitering för barn som har drabbats av våld och övergrepp i dess olika former.³¹⁹

Kommittén framhåller familjens betydelse i att ge barn omvårdnad och skydd, men understryker samtidigt att majoriteten av våldet mot barn sker inom familjen, varför intervention och stöd krävs. Förebyggande arbete ska inkludera föräldrastöd, krisverksamhet och förstärkt samarbete mellan psykiatrisk vuxenvård, missbrukarvård och barnskydd.³²⁰

I sammanhanget bör också framhållas art. 3 EKMR, som stadgar att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Tillsammans med art. 1 EKMR, som anger att har staten ådragit sig att garantera var och en som befinner sig under deras juris-diktion de fri- och rättigheter som anges i konventionen, innebär art. 3 att staten har en positiv förpliktelse att ge ett effektivt skydd, särskilt åt

317. CRC/C/GC/13 p. 41 d och f.

318. CRC/C/GC/13 p. 54.

319. CRC/C/GC/13 p. 55.

320. CRC/C/GC/13 p. 3h och 47 c.

017271_002_Legal_Intervention_CH_02.indd 80

017271_002_Legal_Intervention_CH_02.indd 80 08/04/13 8:01 PM08/04/13 8:01 PM

Barnets och offrets rättigheter och intressen 81 barn och andra sårbara personer, och att vidta rimliga åtgärder för att förhindra misshandel och kränkande behandling som myndigheterna hade eller borde ha haft kännedom om.³²¹ Staten har med andra ord, genom sina myndigheter, skyldighet att agera för att värna den rätt som indivi-den åtnjuter. Myndigheters underlåtenhet att ingripa vid kännedom om att barn far illa har betraktas som brott mot EKMR.³²² Här ska noteras att det för skyldighet att ingripa inte krävs att våldet eller övergreppen är bevisade i en brottmålsrättegång, och det krävs inte heller att (det underlåtna) ingri-pandet ändå inte skulle ha gjort någon skillnad i förhållande till upptäckt av barnets utsatthet eller för att förhindra den. Statens ansvar avser rim-liga åtgärder som kunde ha haft en reell möjlighet att påverka utsattheten eller mildra skadan.³²³ Statens skyldighet innefattar effektiv och skyndsam utredning vid misstankar.³²⁴

Vad som avses med ”omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning” enligt art. 3 EKMR har konkretiserats i Europadomstolens praxis. Exempelvis har konstaterats att allvarlig vanvård omfattas,³²⁵ lik-som upprepade sexuella övergrepp .³²⁶ Ifråga om fysisk misshandel har i ett mål en styvfars kraftfulla slag med en trädgårdskäpp mot en nioåring – något som han friats för i nationell domstol med hänsyn till rätten till

”försvarliga tillrättavisningar” (reasonable chastisement) – ansetts tillräck-ligt svårartat för att falla in under art. 3, och staten bedömdes ha kränkt barnets rätt till skydd.³²⁷ En fysisk bestraffning av barn som inte ansågs tillräckligt allvarlig för att omfattas av art. 3, var å andra sidan en lärares tre slag med en gymnastiksko utanpå byxorna på en sjuårig pojke.³²⁸ Vid bedömningen av den förnedrande behandling som ska anses falla in under art. 3 har Europadomstolen också uttalat att den måste uppnå en viss svår-hetsgrad; denna är dock relativ och beroende av faktorer såsom den för-nedrande behandlingens karaktär och sammanhang, dess varaktighet samt fysiska och psykiska effekter.³²⁹

Avseende barnets rätt till skydd ska noteras att barnkonventionen även innehåller bestämmelser med sikte på barn som är omhändertagna för sam-hällsvård (t.ex. när barnet för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i sin familjemiljö). Omhändertagna barn har rätt till särskilt skydd och bistånd (art. 20) och regelbunden översyn (art. 25). Av FN:s riktlinjer på området (”Guidelines for the Alternative Care of Children”), betonas

sta-321. E. m.fl. mot Storbritannien, dom 26 Nov 2002, p. 88.

322. Se särskilt målet Z. m.fl. mot Storbritannien, dom 10 maj 2001, där sociala myndig-heters underlåtenhet att omhänderta barn som utsatts för allvarlig försummelse och psykisk misshandel ansågs falla in under art. 3 EKMR. Se även diskussionen nedan i avsnitt 3.1.4.

323. Se särskilt E. m.fl. mot Storbritannien, dom 26 nov. 2002, p. 89–91 och 99.

324. Danelius (2007) s. 75.

325. Se målet Z. m.fl. mot Storbritannien, dom 10 maj 2001.

326. E. m.fl. mot Storbritannien, dom 26 nov. 2002.

327. A. mot Storbritannien dom 23 sept 1998.

328. Se Costello-Roberts mot Storbritannien, dom 25 mars 1993.

329. Se A. mot Storbritannien, dom 23 sept 1998, p. 20.

017271_002_Legal_Intervention_CH_02.indd 81

017271_002_Legal_Intervention_CH_02.indd 81 08/04/13 8:01 PM08/04/13 8:01 PM

82 Det våldsutsatta barnet – bakgrund och utgångspunkt

ternas roll i att säkerställa att föräldrar ges tillgång till stöd och behandling för att kunna uppfylla sina skyldigheter i förhållande till barnet. Avseende de problem som föranleder en placering handlar det om att adressera bak-grundsfaktorer och att vidta åtgärder för att, bland annat, förhindra vålds-utövande.³³⁰

2.2.1.4 Barns aktörskap, rätt till deltagande och tillgång till