Sammanfattande diskussion: behov av skydd mot hemmiljön

”Det är inte förhållandena i sig som utgör grunden för ingripande enligt LVU, utan de konsekvenser som dessa kan få för det enskilda barnets hälsa och utveckling på kort och lång sikt. Dessa konsekvenser måste bedömas från fall till fall och sättas i relation till att olika barn kan ha olika behov och olika egna resurser och att föräldrar har förmåga att tillgodose barns behov på olika sätt.”⁸⁶⁴

Framställningen har visat att tillämpningen av bestämmelserna om vård med stöd av LVU i hög grad styrs av omständigheterna i det enskilda fal-let; vilka konsekvenser ett missförhållande befaras ha för det enskilda bar-net liksom vårdnadshavares förmågor och oförmågor ur olika aspekter.

Omhändertagande av barn för vård utanför hemmet är en tvångsmässig frihetsbegränsning, som inte får vidtas utan tungt vägande skäl. Samti-digt utgör bestämmelserna om omhändertagande enligt LVU det yttersta skyddsnätet för utsatta barn; det är en skyddslagstiftning med ändamål att hindra att barn kommer till allvarlig skada – eller utsätts för påtaglig risk för skada – i hemmiljön. Som framgick vid inledningen till detta delkapitel, måste grunderna för tvångsingripanden till skydd för barn vara tillräckligt generella för att inbegripa alla de situationer där ett barn far så illa att det behöver skydd genom omhändertagande, men samtidigt inte så vaga att de kan ge upphov till tolkningsproblem och subjektiva bedömningar.

Som framgått är de fem olika miljöfaktorerna i olika grad specificerade respektive vaga. Fysisk misshandel kan betraktas som det mest väldefinie-rade rekvisitet – och vars tillämpning därför är mer sparsam – och brister i omsorgen det mest vaga och följaktligen mest frekvent tillämpade. Andra påtagligt vaga rekvisit är psykisk misshandel och annat förhållande i hem-met; det sistnämnda infört för att övriga grunder inte ansågs heltäckande och i syfte att kunna täcka alla de situationer i hemmet som kan medföra att det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas.⁸⁶⁵ Huvudrekvisitet kan sägas vara påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas; det utgör det begränsande rekvisitet i de (i olika grad) mer öppna miljörekvisiten.

Ifråga om tvångslagens utformning (och omfattning) har debatten i Sve-rige varit livlig med kraftiga svängningar i opinionsläget bland både all-mänheten och experter. Inte sällan har debatten pendlat mellan ytterlighe-terna att det tvångsomhändertas alltför många barn, och att lagen därmed är alltför generös eller vag, respektive att alltför få barn omhändertas och att lagen är för restriktiv när det gäller att tvångsmässigt skilja barn från

864. SOSFS 1997:15 s. 23.

865. Prop. 1989/90:28 s. 65.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 176

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 176 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

Förutsättningar för tvångsvård i miljöfallen 177 föräldrar.⁸⁶⁶ Som visats i avsnitt 3.1.2 ovan har även lagstiftningen i sig pendlat från att genom 1960 års lag generellt ha mer strikta bestämmelser till 1980 års LVU med mer vaga begrepp präglad av den målinriktade soci-altjänstreformen. Hollander diskuterar konsekvenserna av konkret respek-tive abstrakt barnavårdslagstiftning och lyfter fram att en konkret lag med hög grad av precision kan innebära att risken ökar för att barn som bör omhändertas inte blir omhändertagna därför att (rättsligt grundade) skäl till ingripande inte finns. En abstrakt lag med låg grad av precision kan å andra sidan leda till att barn som inte bör omhändertas, blir omhän-dertagna. Viss elasticitet behövs dock enligt Hollander eftersom det hand-lar om att göra bedömningar av vårdbehov och risker i olika individuella situationer.⁸⁶⁷

För tillämpning av 2 § LVU krävs att det grund av missförhållandet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas; vad som står i fokus är därmed skaderisker för ett barns hälsa och utveckling, snarare än någon specifik händelse som utgör misshandel eller övergrepp.⁸⁶⁸ För att uppfylla rekvisiten krävs att fysisk eller psykisk misshandel, otillbör-ligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet förekommit, men däremot inte att barnet redan har utsatts för skada (till sin hälsa eller utveckling). Bestämmelsen har därmed en något problema-tisk konstruktion.⁸⁶⁹

Utformningen av 2 § LVU kan betraktas som motsägelsefull på så vis att det med dagens kunskapsläge knappast kan sägas att ett barn kan utsät-tas för fysisk misshandel, vissa former av psykisk misshandel och sexu-ella övergrepp utan att dess hälsa eller utveckling skadas eller åtminstone riskerar att skadas. Ändå innebär tillämpning av bestämmelsen i princip dels att det ska fastställas att LVU-grundande fysisk misshandel, psykisk misshandel eller sexuella övergrepp har förekommit, dels att våldet eller övergreppen innebär en påtaglig risk för skada. Det sistnämnda blir då i praktiken inte en prövning av risken för skada, utan snarast en prövning av om missförhållandet kan uppstå igen: ett antagande om risk för upprep-ning. Det är också oklart vilken tidsaspekt lagen syftar på i förhållande till rekvisitet påtaglig risk för skada. En bedömning om framtida risk för skada

866. Hollander (1985) s. 12 och prop. 1989/90:28 s. 49. Exempelvis ifrågasattes åren före 1980 (och införandet av LVU) om dåvarande barnavårdslag gav barn det skydd som de be-hövde. Åren 1982–1983 hade debatten svängt och istället uppmärksammades det stora antal barn som omhändertogs i Sverige. Se vidare Hollander (1985) s. 12 ff.

867. Hollander (1985) s. 344.

868. Se särskilt inledningscitatet.

869. Funktionaliteten hos en rättsregel som bygger på att ett orsakssamband ska bevisas är enligt Kaldal begränsad, eftersom ett sådant är svårt att bevisa. Inom det rättspsykiatriska forskningsfältet råder det idag enighet om att riskbedömningar avseende mänskligt beteende är svåra och osäkra beslut. Kaldal (2010) s. 117 och 351. Se även Lagerberg & Sundelin (2000) som är kritiska till det rättsliga kravet på ett kausalsamband mellan hemsituation och risk. Lagerberg & Sundelin (2000) s. 40 f. I relation till kravet på en bedömning av framti-dens risker, se även Mattsson som behandlar motsvarande rekvisit i norsk och engelsk rätt, Mattsson (2002a) s. 93 f.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 177

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 177 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

178 Ingripande på socialrättslig grund

kan utfalla olika beroende på om det rör sig om kortsiktiga eller långsiktiga bedömningar.⁸⁷⁰ I förhållande till barnets bästa har uttalats att såväl kort-siktiga som långkort-siktiga effekter för barnet ska beaktas.⁸⁷¹

När det gäller begreppen brister i omsorgen, något annat förhållande och även (i stora delar) psykisk misshandel, blir den relevanta frågan sna-rast den huruvida hemsituationen är sådan att den medför en påtaglig risk för skada, och i mindre utsträckning huruvida förhållandena kan definieras in i, och uppfylla, miljörekvisiten (som är så vaga att svaret oftast måste vara jakande). I relation till dessa diskrepanser inom bestämmelsen, som tillkommit genom att specifika miljöfaktorer lagts till, kan formuleringen i 1980 års LVU – att vård ska beredas barnet om brister i omsorgen om bar-net eller något annat förhållande i hemmet medför fara för barbar-nets hälsa eller utveckling⁸⁷² – betraktas som mer logisk. Det handlade då om förhål-landen i hemmet som i sig – i ett enda led – skulle vara av den art att viss nivå av fara för barnets hälsa eller utveckling förelåg.

Eftersom det är påtagliga skaderisker i en hemmiljö som ska bedömas – och inte (endast) förekomsten av specifika händelser som utgör exempelvis fysisk eller psykisk misshandel – kan inte heller ett antagande om risk för upprepning av en specifik händelse utgöra bedömningsgrunden. Dels kan förhållandena vara sådana att ett förhållningssätt som visserligen innebär lindrig psykisk misshandel eller försummelse, är skadlig för barnets fysiska eller psykiska hälsa eller utveckling först efter en längre tids påverkan och det kan finnas stödjande faktorer. Dels kan en enstaka allvarlig händelse (likt det skakvåld som var föremål för prövning i RÅ 1996 ref. 91), uteslu-tas för upprepning om barnet inte längre är ett spädbarn då det specifika bruket av fysiskt våld är i fokus snarare än ett förhållningssätt.⁸⁷³

En annan aspekt är att formuleringen att ett förhållande (av något, mer och mindre specificerat, slag) ska innebära en påtaglig risk att individen skadas, passar betydligt bättre avseende unga som utsätter sin egen hälsa och utveckling för skaderisker – genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteen-de⁸⁷⁴ – respektive ifråga om missbrukare: fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel⁸⁷⁵ än för barn som (passivt) utsätts för våld och övergrepp. Utgångspunkten är i de fallen ett missbruk (alterna-tivt brottslig verksamhet, eller annat socialt nedbrytande beteende i LVU-fallen), där gränsen för ett ingripande med tvångsvård går vid att individen löper påtaglig risk att skada sin hälsa eller utveckling (LVU) respektive utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper en uppenbar

870. Se särskilt Kaldal (2010) s. 116 och Sundell m.fl. (2007).

871. Se prop. 2002/03:53 s. 77.

872. 1 § 2 st. nu upphävda lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

873. Se även Dickens (2007) s. 77 f. för likartade resonemang.

874. 3 § LVU.

875. Se vidare 4 § LVM.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 178

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 178 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

Förutsättningar för tvångsvård i miljöfallen 179 risk att förstöra sitt liv eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående (LVM).

Omformulerat i analogi med detta, dvs. lika aktivt och snarast som ett ”beteende”, innebär 2 § LVU att individen (dvs. vårdnadshavaren), på grund av sitt utövande av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, bristande omsorg eller någon annat förhållande utsätter sitt eller sina barns hälsa och utveckling för en påtaglig skaderisk. Gränsen för tvångsmässigt vårdingripande går vid att ”beteendet” innebär en påtaglig risk för skada. Den avgörande skillnaden är att den vars beteende innebär skaderisk, inte blir föremål för någon tvångsvård: En (eller två) personer ansvarar för ett beteende som i sin tur, på ett mer eller mindre påtagligt sätt, riskerar att skada ett barn.⁸⁷⁶ Den tvångsvård som exempelvis en nar-kotikamissbrukande ungdom blir föremål för (enligt 3 § LVU) och den tvångsvård som ett barn som exempelvis utsatts för fysisk misshandel blir föremål för (enligt 2 § LVU) är också av en annan karaktär i förhållande till lösningen av ”problemet”. Medan den narkotikamissbrukande ungdomen kan tvingas att genomgå ett behandlingsprogram vid en sluten institution, kan det våldsutsatta barnet tvingas få vård (skydd) genom placering i en annan hemmiljö: Lagen är i det ena fallet främst en vårdlag och i det andra fallet främst en skyddslag.

Att LVU fortfarande hanterar två så vitt skilda fall – på i väsentliga delar likartat sätt – kan ses mot bakgrund av barnavårdslagarnas histo-ria.⁸⁷⁷ Genom 1924 års lag kom de barn att urskiljas (från de vanartade eller i fara att bli) som misshandlades i hemmet eller utsattes för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa, och sedermera, genom 1960 års barnavårdslag, kom de vanartade barnen istället att tillskrivas någon form av eget ansvar; det var fråga om någon som ej fyllt 21 år, som på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning var i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Från att det var föräldrarnas lastbarhet och oförmåga i olika bemärkelser som föranledde samhällets ingripande som

”uppfostrare”, kom lagen att peka på den unges eget beteende som det problem som skulle lösas. Skillnaden är att problemet i hemmiljöfallen – alltjämt – pekar på en situation, fristående i förhållande till person. Det handlar om en miljö i hemmet. Den eller de som ansvarar för att barnets behov tillgodoses – och att barnet inte utsätts för de situationer som anges i lagen, i den mån de innebär en påtaglig skaderisk – är dock specifika perso-ner, nämligen vårdnadshavare. Intressant att notera i det sammanhanget är konstruktionen av närståendeskyddet i LVM: Tvångsvård av missbrukare

876. Om det för barnet skadliga beteendet har sin orsak i ett fortgående missbruk kan vård av föräldern bli aktuellt med tillämpning av LVM, den s.k. sociala skyddsbestämmelsen (4 § c).

877. Se särskilt delkapitlet 3.1 ovan och diskussionen i 3.1.4.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 179

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 179 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

180 Ingripande på socialrättslig grund

enligt LVM kan, om behoven inte kan tillgodoses på annat sätt, beslutas om individen på grund av fortgående missbruk kan befaras komma att all-varligt skada någon närstående.⁸⁷⁸ Till bestämmelsens tillämpningsområde hör att man vill skydda den missbrukande personens barn.⁸⁷⁹

Nämnda skyddsbestämmelse föreslås utmönstrad, när tvångsvård av missbrukare i vissa fall istället överförs till lagen (1991:1128) om psyki-atrisk tvångsvård.⁸⁸⁰ Enligt lagstiftningsförslaget ska som allvarlig psykisk störning också avses att en person till följd av missbruk eller beroende av alkohol, narkotika, läkemedel, dopningsmedel eller annat liknande medel har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Detta förändrings-förslag tar sin utgångspunkt i att den lagstiftning som reglerar tvångsvård vid missbruk tillkom för omkring 30 år sedan, med rötter i fattigvården och har, traditionellt, varit ett ansvar för kommunerna. Tillgången på vård varierar mellan kommunerna, och synen på missbruk och beroende (i den nuvarande lagstiftningen) anses återspegla att missbruk och beroende i huvudsak ses som sociala problem , medan med ny kunskap missbruk och beroende i allt högre grad kommit att betraktas som sjukdomstillstånd.⁸⁸¹

Som inledningscitatet till detta avsnitt visar siktar LVU inte främst på missförhållandena i sig, utan istället på att tillgodose barnets behov av vård och skydd. Sedd isolerad är LVU (endast) en vård- eller skyddslag för barn, och berör därmed inte missförhållandena i sin funktion: Sociala åtgärder mot våldet eller övergreppen i hemmet avses avhjälpas genom att social-tjänsten ställer resurser till förfogande för den som behöver och önskar hjälp att avhjälpa sina problem.⁸⁸² Två frågor är särskilt intressanta att diskutera i relation till detta. Den första av dessa är att LVU syftar till att vara en temporär åtgärd och dess tillämpning bestå endast så länge som hemmiljön utgör en påtaglig risk att barnet skadas. För det barn som har tvångsomhändertagits är – inte minst i förhållande till barnets rätt till sina föräldrar – avgörande att föräldrarna samtidigt erbjuds (och mottar, eller på annat sätt får tillgång till) adekvata insatser⁸⁸³ för att kunna förändra sin situation. LVU som skyddslag är därmed nära sammankopplad med – kan inte ses fristående från – socialtjänstens vård- och behandlingsinsatser till föräldrar.

En andra fråga att lyfta fram i sammanhanget är inriktningen på sociala insatser för att avhjälpa problemet. I linje med den argumentation som förs i den utredning som föreslår en reform på missbruks- och beroendeområ-det, kan diskuteras huruvida ”socialt etablerade personer” kan nås och

878. 4 § LVM.

879. Mattsson (2012) s. 327.

880. Se SOU 2011:35.

881. SOU 2011:35.

882. Se prop. 1989/90:28 s. 42.

883. Insatser reglerade i lag behandlades i 3.2 ovan.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 180

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 180 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

Förutsättningar för tvångsvård i miljöfallen 181 hjälpas av de sociala insatserna.⁸⁸⁴ Avseende barnmisshandel finns ingen enighet kring dess orsaker.⁸⁸⁵ Till bakgrundsfaktorerna anses bland annat höra familjens sociala och ekonomiska utsatthet, men också allmänna attityder till aga och barns rätt, föräldrars och barns personlighetsdrag, och sjukdomar.⁸⁸⁶ Dessutom avser barnmisshandel i detta sammanhang såväl olika grader av fysisk misshandel, psykisk misshandel och sexuella övergrepp som försummelse. Till bilden hör också att kunskap till stor del saknas kring utfallet av den sociala barnavården och vilka behandlingsme-toder som är framgångsrika.⁸⁸⁷ Svårigheterna att utveckla, definiera och avgränsa vetenskapligt grundade och effektiva metoder anses delvis höra samman med att det inte går att inordna de mänskliga problemen i katego-rier med givna lösningar.⁸⁸⁸

Mot denna bakgrund – med LVU sedd i sitt sammanhang – framstår betydelsen av åtgärder till förebyggande av ett tvångsomhändertagande av barnet, också när våldets eller övergreppens orsaker inte främst står att finna i sociala problem av typen försörjningssvårigheter, bostadsproblem och missbruk.⁸⁸⁹ Med andra ord framstår ett behov av målgruppsspecifika insatser för personer som utövar våld (mot partner eller barn), personer som begår sexuella övergrepp och personer som behöver andra än de tra-ditionella socialtjänstinsatserna till stöd i föräldrarollen.

En anledning till att våldet eller övergreppens orsaker inte framhålls i förhållande till den sociala barn- och ungdomsvården torde vara att våldet i sig inte är i fokus för LVU: Bakgrunden till att vård i hemmiljöfallen inte kom att inriktas på vård av vårdnadshavare i vissa fall, står rimligen till stor del att finna i den genomgripande förändring i synsätt som 1980 års socialtjänstreform markerade. Med tillkomsten av SoL skedde ett påtagligt skifte i synsätt från ”föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnen” till betonande av demokrati och solidaritet, frigörande och utvecklande av den enskildes egna resurser och erbjudande av ett behand-lings-, service- och vårdutbud i fria och generösa former. Tvångsvård av barn med stöd av LVU syftar till att tillgodose barnets behov av skydd och samtidigt omvårdnad. En i förhållande till LVU underordnad, men betydel-sefull bakomliggande förutsättning är att föräldrarna under tiden ordnar upp och stabiliserar sin situation.⁸⁹⁰

Jämförelsen med såväl de äldre barnavårdslagarna som LVM och miss-brukarvården i diskussionen ovan avser att visa att samhällsutveckling,

884. Se t.ex. SOU 2011:35 s. 82 angående missbruk som socialt problem och begrepps-användningen.

885. Detta gäller även ifråga om våld mot kvinnor i nära relationer, se Socialstyrelsen (2011b) s. 21.

886. Se SOU 2001:72 s. 295 ff. och SOU 2001:18 s. 77 ff.

887. Sundell m.fl. (2007) s. 144 f. och Lundström (2004) s. 21.

888. Lundström (2004) s. 22.

889. Dessa sistnämnda exempel är hämtade från SOU 2011:35 s. 82.

890. SOU 1974:39 s. 327.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 181

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 181 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

182 Ingripande på socialrättslig grund

nya värderingar och kunskap leder till att lagarnas fokus och uppbyggnad måste omprövas. Enligt min uppfattning behöver även LVU (i miljöfallen, i synnerhet) en modernisering. Vid urskiljningen av de fall som ska föranleda tvångsvård av barnet ska som framgått konsekvenserna av – den påtagliga risken för skada vid – fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnytt-jande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet sättas i relation till att olika barn kan ha olika behov och olika egna resurser och att föräldrar har förmåga att tillgodose barns behov på olika sätt. Såväl behoven som insatserna kräver fördjupad kunskap och uppmärksamhet, och adekvata lösningar måste avvägas och klargöras: Detta då varje barn har rätt att skyddas från alla typer av våld och övergrepp i hemmet.