Sammanfattande diskussion: insatser efter behov och vårdnadshavares samtycke

”Den svenska socialtjänstlagen bygger på samarbete och frivillighet – men vad gör man när vårdnadshavarna förnekar problemen och inte vill samar-beta? Ett stort problem vid bedömningarna av barnets psykosociala behov (och av eventuella risker) är föräldrarnas makt och inflytande över barnet och därmed även över möjligheterna till sociala åtgärder för barnet.”⁷⁸² Som framgått har varje kommun det yttersta ansvaret för att de männi-skor som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Soci-altjänstens insatser utgår från ett behov som inte kan tillgodoses på annat sätt. Till följd av socialtjänstlagens ramlagskaraktär – och den kommunala självstyrelsen – saknas i stort lagreglering om vilka insatser som finns och måste finnas i kommunernas repertoarer. Det är därmed, såsom framhölls av kritiker vid 1980 års socialtjänstreform (se avsnitt 3.1.2.3 ovan), svårt att utläsa vad socialtjänsten konkret kan erbjuda en hjälpbehövande och ännu mindre vad den är skyldig att erbjuda.

Till utgångspunkt för val av insats ska ligga barnets vårdbehov.⁷⁸³ Vid fråga om förälders våld eller övergrepp mot barn kan barnets behov exem-pelvis bestå i trygghet ; åtgärder med inriktning att avhjälpa våld och andra kränkningar i hemmiljön. Som delkapitlet visat utgörs de socialtjänstinsat-ser som finns angivna i lag av ”öppna insatsocialtjänstinsat-ser ” (3:6 a SoL), kontaktper-son och kontaktfamilj (3:6 b SoL) och familjehem eller hem för vård eller boende (6:1 SoL). Socialnämnden bör därtill i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet (3:6 st. 2 SoL). Vårdinsatser mot vårdnadshavares samtycke (LVU) knyts till ett vårdbehov (behövlig vård) som inte kan tillgodoses på annat sätt. Omfattningen och inriktningen av de behandlings- och stödinsatser som finns att tillgå (liksom frivilligheten i förhållande till vad som erbjuds) har därför inverkan på när ett vårdbehov uppstår som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att barnet placeras utanför det egna hemmet.

781. 4 § LVU. Angående ansökan, se avsnitt 4.1.4.3 nedan; ansökan ska bland annat innehålla en redogörelse för tidigare vidtagna åtgärder.

782. Diesen (2011a) s. 280.

783. Prop. 1979/80:1 s. 583.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 157

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 157 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

158 Ingripande på socialrättslig grund

Som också diskuterades ovan i sammanfattningen av föregående kapi-telavsnitt (3.1.4) är socialtjänstens insatser svårrelaterade till ett rättig-hetsperspektiv: Barnets ”rätt till skydd och vård” är underordnad vård-nadshavares rätt att bestämma över barnet. Vårdvård-nadshavares inställning till barnets behov, så som de bedöms av socialnämnden, är avgörande för barnets tillgång till vården. Detta gäller såväl stöd- och hjälpinsatser i hem-met som placering av barnet utanför hemhem-met. När samtycke till vad som bedöms som behövlig vård saknas, och LVU därmed under vissa förutsätt-ningar kan tillämpas, riktas tvång mot vårdnadshavarna för att samhället ska kunna bereda barnet vård och skydd. Fram till den tidpunkten är det vårdnadshavare som ska tillgodose barnets behov av skydd (ibland; mot vårdnadshavares eget agerande eller icke-agerande, exempelvis genom att samtycka till en frivillig placering av barnet): Någon rättslig grund för bar-net att i förhållande till vårdnadshavare (eller samhället) utkräva rätten till skydd finns inte.

Mellan fullt frivilliga åtgärder och insatser enligt SoL, och tvångsmässig placering utanför det egna hemmet med stöd av LVU, finns därtill sedan år 2012 en möjlighet för socialnämnd att besluta om vissa insatser till stöd för barnet med endast en vårdnadshavares samtycke (och mot den andra vårdnadshavares vilja). Medan socialtjänstens insatser enligt SoL helt bygger på frivillighet, och tillämpning av LVU med åtgärden placering utanför hemmet på tvång, kan insatser med stöd av 6:13 a FB betraktas som ett samtidigt mellantvång och halvtvång. Bestämmelsen ger möjlighet till mindre ingripande åtgärder än ett vårdbeslut enligt LVU, och liknar bestämmelsen om mellantvång i beteendefallen (22 § LVU) såtillvida att den (bland annat) omfattar behandling i öppna former inom socialtjänsten.

I propositionen till den nya bestämmelsen anges skillnaden mellan 6:13 a FB och 22 § LVU vara att den förstnämnda bestämmelsen gäller situationer då vårdnadshavarna inte är eniga om ett barns behov av visst stöd, medan 22 § LVU främst avser det fallet att ett barn som fyllt 15 år är avvisande till stöd.⁷⁸⁴ Bestämmelsen om mellantvång i LVU anses mer ingripande än 6:13 a FB i bemärkelsen att den ger socialnämnden rätt att ålägga barnet eller den unge att delta i behandlingen.⁷⁸⁵ Det bör dock lyftas fram att ett av rekvisiten för tillämpning av mellantvånget enligt 22 § är att det kan antas att den unge kommer att behöva beredas vård enligt LVU, om beteendet fortsätter. För tillämpning av 6:13 a FB gäller (endast) att insatsen krävs med hänsyn till barnets bästa, utan angiven nivå på behovet eller bakgrund till detsamma.

Det tvång som kan utövas med stöd av 6:13 a FB är endast halvt efter-som förutsättningen är att en vårdnadshavare samtycker till åtgärden, och

784. Prop. 2011/12:53 s. 31. Tillämpningen av 22 § LVU förutsätter frånvaro av samtycke från barnet eller den unges (samtliga) vårdnadshavare och om barnet eller den unge fyllt 15 år, från honom eller henne själv.

785. Prop. 2011/12:53 s. 31.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 158

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 158 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

Socialtjänstens insatser för våldsutsatta barn 159 att den andra vårdnadshavaren inte samtycker. För tillämpning av bestäm-melsen krävs inga särskilda missförhållanden, utan endast att barnet har ett behov av vård eller stöd, och att socialnämnd bedömer att ett beslut mot en vårdnadshavares vilja är nödvändigt med hänsyn till barnets bästa.

Bestämmelsen i 6:13 a FB är intressant också såtillvida att den från-går utgångspunkten att vårdnadshavare alltid verkar i barnets bästa. Den presumerar istället att vårdnadshavare – som ska fatta beslut gemensamt enligt 6:11 och 6:13 FB – kan ha inbördes olika inställning i förhållande till barnets behov och bästa. Bestämmelsens utgångspunkt är att föräldrarna har gemensam vårdnad, men också – vilket framträder i propositionen – att vårdnadshavarna inte lever tillsammans.⁷⁸⁶ Tillämpning av 6:13 a FB i fall då vårdnadshavarna lever tillsammans synes inte vara avsett eller prak-tiskt möjligt; dess sikte är fall då barnet bor delvis eller växelvis hos båda vårdnadshavarna, eller endast bor hos den vårdnadshavare som samtycker till insatserna. Med utgångspunkt i den boendesituation som de gemen-samma vårdnadshavarna kommit överens om, får de särskilda besvär som kan uppstå när barnet ges insatser som en av vårdnadshavarna motsatt sig exempelvis lösas genom att insatserna ges när barnet tillbringar tid hos den samtyckande vårdnadshavaren.⁷⁸⁷ Bestämmelsen, vars funktion är social-rättsligt tvång, placerades i FB istället för i LVU för att den betraktades som en principiellt viktig begränsning i det praktiska utövandet av gemensam vårdnad.⁷⁸⁸

Sammanfattningsvis kan konstateras att vilka insatser och åtgärder som bäst tillfredsställer barnets behov när det utsätts för föräldrars våld och övergrepp avgörs av socialtjänsten i varje enskilt fall, utifrån barnets omständigheter (barnets behov och bästa). Socialtjänsten har att tillämpa SoL och huvudregeln i FB om vårdnadshavares gemensamma bestämman-derätt i första hand, SoL och undantagsregeln i 6:13 a FB i andra hand och – för det fall att inget samtycke från vårdnadshavare kan erhållas till behövlig vård och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda – tvångslagen LVU. Ifråga om 6:13 a FB anvisar lagen ett antal olika åtgärder till stöd för barnet (exempelvis psykologisk utredning och utseende av kontaktfamilj), och när ingen vårdnadshavare samtycker till behövlig vård anvisar lagstift-ningen en åtgärd: tvångsmässig placering av barnet utanför det egna hem-met. Placeringsåtgärden avser att möjliggöra det skydd och den vård barnet behöver, även om den inte sällan framställs som ett nödvändigt ont: belas-tande för barnet och innebärande en fortsatt dålig prognos för barnet.⁷⁸⁹

786. Prop. 2011/12:53 s. 30.

787. Se särskilt prop. 2011/12:53 s. 30.

788. Se avsnitt 3.1.2.6 ovan och prop. 2011/12:53 s. 26.

789. Kaldal (2010) s. 116, Diesen (2011a) s. 282. Se vidare nedan i avsnitt 4.3 om pro-cessens slutdestination.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 159

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 159 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

160 Ingripande på socialrättslig grund

3.3 Förutsättningar för tvångsvård