Exempel ur rättspraxis

Ett exempel på omständigheter vid domstols beslut om upphörande av vård utgörs av ett kammarrättsavgörande från 2009.⁹¹¹ Ett spädbarn hade utsatts för fysiskt våld under sina första levnadsveckor, men det hade inte kunnat klarläggas vem som tillfogat barnet de skador som uppkommit när barnet var i vårdnadshavarnas vård och ingen hade ålagts straffrättsligt ansvar. Barnet hade vårdats i hemmet med stöd av LVU och vid tidpunk-ten för kammarrättidpunk-tens prövning kunde konstateras att barnet vistats i för-äldrahemmet i över ett år utan att några ytterligare skador uppkommit, varför LVU-vården ansågs kunna upphöra. Det kunde också konstateras att föräldrarna under sin familjevistelse på utredningshem tillgodogjort sig det stöd som erbjudits dem och visat att de hade förmåga att utveckla föräldrarollen.

I ett kammarrättsavgörande från 2011 var tre barn omhändertagna på grund av att föräldrarna systematiskt utövat våld mot dem i uppfostrings-

907. SOSFS 1997:15 s. 80.

908. SOSFS 1997:15 s. 80.

909. Barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut enligt LVU, lagens 1 § 4 st.

910. 36 § 1 st. LVU.

911. Kammarrätten i Göteborg, dom 2009-07-08 i mål nr 2838-09.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 185

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 185 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

186 Ingripande på socialrättslig grund

och bestraffningssyfte. Fadern hade dömts för misshandel av modern och båda föräldrarna var dömda för grov fridskränkning av två av barnen. Tre barn (6, 12 respektive 15 år gamla) hade varit placerade i familjehem med stöd av LVU under cirka fem års tid vid tiden för kammarrättens pröv-ning.⁹¹² I målet anförde vårdnadshavarna, som avtjänat sina fängelsestraff, bland annat att de fått kontakt med psykolog i fängelset och därefter fort-satt i samtalsterapi för att få hjälp att förändra tankesätt och beteende. De var medvetna om att de utsatt sina barn för stort lidande, insåg barnens behov av stöd och hade en önskan om att få prata med barnen om det som varit tillsammans med en barnpsykolog och få möjlighet att be om förlå-telse. Vårdnadshavarna förklarade sig villiga att emot den hjälp och det stöd som erbjuds dem och samtyckte till en eventuell frivillig placering av barnen i familjehemmet. Nämnden hänvisade å sin sida till att vårdnadsha-varna enligt vårdplanen – innan vården upphörde – måste visat förståelse för hur den misshandel de utsatt barnen för påverkat barnens psykiska mående. Vidare anfördes att barnen inte var trygga ännu och att om LVU-vården skulle upphöra var det i vart fall en ”känslomässigt baserad risk”

att barnen skulle komma att utsättas för våld igen. Den vård som gavs i familjehemmet och som inte kunde ges i hemmet angavs vara skydd mot förövarna. Frivillig vård i familjehemmet bedömdes inte tillräcklig för att barnen skulle kunna rehabiliteras i sin situation som offer eftersom det då fanns risk att vården plötsligt upphörde. Barnens ställföreträdare anförde att vårdbehov alltjämt förelåg för samtliga barn och att vården måste ske med stöd av LVU.

Kammarrätten konstaterade inledningsvis att nämnden inte gjort gäl-lande att våld förekom i hemmet idag. Vårdnadshavarna hade ett ytterli-gare barn i hemmet, snart tre år gammalt, utan att indikationer framkom-mit om att missförhållanden skulle föreligga. Vårdnadshavarna hade också uppgett att de själva och förhållandena i hemmet var förändrade. Enligt domstolen visade utredningen inte annat än att de missförhållanden som låg till grund för att barnen bereddes vård enligt LVU hade upphört. Hem-förhållandena bedömdes därmed vara sådana att vård utanför hemmet inte längre kunde motiveras. Kammarrätten gick vidare till att konstatera att det förhållandet att barnens psykiska välmående försämrats i anledning av föräldrarnas ansökan och process om att vården skulle upphöra, fick anses normalt, ofrånkomligt och utan avgörande betydelse för bedömningen av om vården skulle upphöra. Av utredningen framgick att den 15-årige poj-ken alltjämt led av sviterna av den misshandel föräldrarna utsatt honom för; han hade diagnosen posttraumatiskt stressyndrom med inslag av autism. Domstolen konstaterade att han hade särskilda behov och att det på grund av detta vårdbehov fanns en påtaglig risk för att hans hälsa och utveckling skulle skadas om han flyttade hem. Han bedömdes således vara

912. Kammarrätten i Jönköping, dom 2011-12-19 i mål nr 3172-11. Den sexårige pojken var således mindre än ett år när han omhändertogs.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 186

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 186 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

Upphörande av tvångsvården 187 i behov av den vård som gavs i familjehemmet, och som – med vårdnadsha-varnas samtycke – kunde tillgodoses på frivillig väg. Pojken hade uttryckli-gen och bestämt motsatt sig inte endast att flytta från familjehemmet, utan också att vården med stöd av LVU upphörde. Ifråga om hans vilja anförde kammarrätten följande:

[…] är 15 år och stor hänsyn bör därför tas till hans egen vilja. […s] vilja i det här avseendet måste emellertid ställas mot lagstiftningens tydliga stadgande att vård enligt LVU ska upphöra när den inte längre behövs. Enligt kammarrättens mening saknas möjlighet att låta vården enligt LVU bestå enbart på den grunden att […] vill att den ska bestå.⁹¹³

Kammarrätten beslutade att vården med stöd av LVU skulle upphöra för de tre barnen. Vad gällde det yngsta barnet, som var sex år och hade varit familjehemsplacerad från nio månaders ålder, konstaterade kammarrätten att det barnet inte hade några så påtagliga sviter efter missförhållandena i hemmet att han därför hade något särskilt vårdbehov. Han hade dock knu-tit an till familjehemmet och enligt domstolens mening skulle det i vart fall på kort sikt innebära en påtaglig risk för honom att återföras till sina för-äldrar, som han inte var anknuten till. Enbart det förhållandet ansågs dock inte utgöra grund för fortsatt LVU-vård, och för det fall att föräldrarna skulle kräva att sonen flyttade hem – och det inte kunde ske utan risker för barnet – anförde kammarrätten att hans behov av att få stanna i familje-hemmet fick lösas på annat sätt än genom fortsatt vård enligt LVU.⁹¹⁴

Det exemplifierande rättsfallet åskådliggör lagens (i någon bemärkelse) tydliga reglering av när LVU-vården ska upphöra: när den inte längre behövs. Behovet av vård grundas i ett (eller flera) miljörekvisit som inne-bär påtaglig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas. Eftersom i detta fall fem år hade förlöpt och vårdnadshavarna framfört (och bland annat genom frånvaro av indikationer på missförhållanden avseende det hem-maboende barnet visat) att både de själva och hemmiljön förbättrats fanns inte längre det ursprungliga behovet av vård utanför hemmet. Det kunde omöjligen visas att barnen utsattes för misshandel (eller något annat miss-förhållande) i hemmet. Att barnet, i familjehemmet, alltjämt led av svi-terna av vårdnadshavarnas tidigare misshandel eller var rädd för dem utgör enligt denna strikta bedömning inte ett rekvisit för vård enligt LVU; än mindre att barnen – efter fem års placering – har sin trygghet i ett annat hem än det ursprungliga. Ett argument mot upphörande av vården, anfört av nämnden, var att vårdnadshavarna inte uppfyllt vårdplanens innehåll avseende att de skulle förstå hur den misshandel de utsatt barnen för påver-kat barnens psykiska mående. Detta skulle kunna tolkas som att vårdnads-havarnas behövliga vård – att nå insikt – inte uppfyllts. Vårdnadshavarna menade å sin sida att vårdplanen inte var tillräckligt konkret och att frågan

913. Kammarrätten i Jönköping, dom 2011-12-19 i mål nr 3172-11.

914. Här avses, får antas, tillämpning av reglerna om flyttningsförbud.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 187

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 187 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

188 Ingripande på socialrättslig grund

om när de uppnått uppställda mål därför riskerade att baseras på godtycke.

Kammarrätten berörde inte uttryckligen den argumentationen.

Ifråga om hänsynen till barnets vilja (1 § 6 st. LVU) har sådan rätts-praxis diskuterats ovan (i avsnitt 3.1.3.6) i relation till begreppet barnets bästa. Där konstaterades att om alla rekvisit för vård enligt LVU inte är uppfyllda, så kan en ansökan om vård rimligen inte bifallas – eller LVU-vård inte fortgå – även om barnets vilja är att bli eller förbli tvångsomhän-dertagen. Det finns dock anledning till fördjupning i denna fråga. I den dom från HFD år 2012 som nämndes i sammanhanget, var fråga om en 14-årig pojke som på grund av konflikter med sina föräldrar varit placerad i familjehem i omkring två och ett halvt år.⁹¹⁵ Placeringen hade skett på frivillig grund, och prövningen aktualiserades av att föräldrarna begärt att placeringen skulle upphöra och socialnämnden därför ansökt om vård med stöd av LVU. Således var i strikt mening fråga om beredande av vård enligt LVU, men samtidigt upphörande av vård på frivillig grund.

Pojken ville stanna i familjehemmet och var starkt negativ till att flytta tillbaka hem till föräldrarna. Han anförde att vid en återflytt skulle rädslan för att utsättas för psykiskt och fysiskt våld hindra honom från att tillgo-dogöra sig den vård han var i behov av. Socialnämnden, som uppgav sig sakna anledning att ifrågasätta pojkens rädsla för sina föräldrar på grund av deras användning av fysiskt och psykiskt våld, delade inställningen att en hemflytt skulle medföra en påtaglig risk för skada. Nämnden anförde som grund för skaderisken pojkens psykiska problematik som yttrade sig i svåra beteendestörningar, konstaterade anknytningssvårigheter mellan honom och föräldrarna samt pojkens egen inställning till föräldrarna och till att flytta hem. Vårdnadshavarna anförde å sin sida att det mot bak-grund av att pojkens utveckling försämrats i familjehemmet fanns fog för att ifrågasätta den bedrivna vården.

HFD konstaterade att det i målet var utrett att pojken hade en svår beteendestörning och att han behövde vård i anledning av den. Fråga var därför om vården kunde ges i hemmet eller på frivillig väg eller om förut-sättningarna för vård enligt 1 § 2 st. och 2 § LVU var uppfyllda. Utan att gå in på vilket rekvisit i 2 § LVU som skulle kunna tillämpas, konstaterade HFD att det finns en allvarlig konflikt mellan pojken och hans föräldrar:

Oavsett vad som faktiskt har hänt i relationen mellan honom och dem måste det beaktas att AA under lång tid entydigt och konsekvent har uppgett att han är rädd för sina föräldrar och känner ett djupt obehag inför tanken att flytta hem.

Han har också före den frivilliga placeringen lämnat uppgifter som visar att han upplevt sin hemsituation som mycket otillfredsställande.⁹¹⁶

915. Högsta förvaltningsdomstolen dom 2012-05-31 i mål nr 6725-11.

916. Högsta förvaltningsdomstolen dom 2012-05-31 i mål nr 6725-11.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 188

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 188 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

Upphörande av tvångsvården 189 Vidare tydliggjordes domstolens slutsats:

Högsta förvaltningsdomstolen finner mot den angivna bakgrunden att den behandling som AA genomgår skulle försvåras om familjehemsvården upphör och att detta skulle utgöra en påtaglig risk för att hans hälsa och utveckling skadas.⁹¹⁷

Till skillnad från närmast ovan refererade kammarrättsavgörande – där det tidigare missförhållandet i (ursprungs-) hemmet inte kunde visas och tillämplig grund för LVU saknades trots barnets uttryckliga och bestämda vilja att inte flytta hem – fokuserar HFD i detta avgörande mer fristående på barnets vårdbehov och barnets vilja. Vårdbehovet bestod här i behand-ling av en svår beteendestörning. Behandbehand-lingen kunde inte ges i det egna hemmet på grund av pojkens rädsla för sina föräldrar och motvilja att befinna sig i hemmet. Missförhållandet i hemmet utgjordes enligt HFD – får det tolkas som – av brister hos vårdnadshavarna som försvårade bar-nets behövliga behandling. Bristerna konkretiserades inte mer än att det var fråga om en allvarlig konflikt mellan barnet och hans föräldrar, att barnet var rädd för sina föräldrar samt att han före placeringen i familjehem upp-levt sin hemsituation som mycket otillfredsställande. Utifrån genomgången av rekvisiten för vård enligt 2 § LVU (avsnitt 3.3 ovan) skulle föräldra-bristerna kunna hänföras till psykisk misshandel (brister i hänsynen till barnets behov), brister i omsorgen (psykisk och känslomässig försummelse av barnet) eller något annat förhållande i hemmet; ett rekvisit som är avsett att täcka övriga situationer i hemmet som kan medföra påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas.

Omständigheterna i målet kan också analyseras utifrån de slut som underrätterna kom till. Förvaltningsrätten konstaterade att kontakten mel-lan barnet och hans föräldrar inte fungerade, vilket ansågs framgå av den omständigheten att pojken utryckt en stark motvilja att flytta hem. Även den omständigheten att barnet nu befann sig i en positiv utveckling lyf-tes fram i bedömningen att det fanns en påtaglig risk för att hans hälsa och utveckling skadades om han i nuläget tvingades att återvända hem.

Kammarrätten fann dock att en beteendestörning hos den unge (i detta fall med beteckningar som anknytningsstörning, normbrytande beteende, sex-uell beteendestörningsproblematik samt dragning till och fascination för våld) inte i sig utgör grund för vård enligt 2 § LVU.⁹¹⁸ Socialnämnden hade vidare åberopat såväl fysisk som psykisk misshandel i hemmet som brister i omsorgen. Kammarrätten fann att det utöver en enstaka överilad handling fem år tillbaka i tiden, inte fanns några tydliga belägg för att pojken miss-handlats eller annars utsatts för fysiskt våld i hemmet. Avseende psykisk misshandel menade kammarrätten att de olämpliga uttalanden som

föräld-917. Högsta förvaltningsdomstolen dom 2012-05-31 i mål nr 6725-11.

918. Kammarrätten i Jönköping dom 2011-10-13 i mål nr 2723-11 (med Förvaltningsrät-ten i Jönköping dom 2011-07-15 i mål nr 3025-11).

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 189

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 189 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

190 Ingripande på socialrättslig grund

rarna gjort om pojken vid några tillfällen inte utgjorde ett sådant negativt förhållningssätt till barnet att det kunde betraktas som psykisk misshandel i LVU:s mening. Slutligen, ifråga om brister i omsorgen, saknades enligt kammarrätten övertygande belägg för att sådana förekom. Det förhållan-det att några anmärkningar inte riktats mot föräldrarna avseende deras två andra barn talade också i samma riktning. Vidare hade inte framkommit något i målet att pojkens psykiatriska grundproblematik – som i sig inte utgör grund för LVU – kunde relateras till något förhållande i hemmet.

Således bedömdes förhållandena i hemmiljön inte vara sådana att barnet löpte en påtaglig risk att skadas till sin hälsa eller utveckling.⁹¹⁹

I HFD 2012 ref. 35 belyses ytterligare förutsättningarna för upphörande av vård. Bakgrunden i detta mål var att en flicka omhändertagits med stöd av LVU efter att ha utsatts för allvarlig misshandel under sina första två lev-nadsveckor. Vid tidpunkten för förvaltningsrättens prövning hade flickan varit placerad i familjehem i tre år och fem månader. Fadern hade dömts till fyra års fängelse för grov misshandel mot flickan, medan modern frikänts i brottmålet. Prövningen rörde således huruvida modern – som yrkade på upphörande av vård enligt LVU – tillförskaffat sig förmåga att skydda bar-net från ytterligare övergrepp. Modern åberopade bland annat att hon skiljt sig från barnets far, att hon inte längre bodde tillsammans med honom, samt att hon nu hade ensam vårdnad om flickan. Förvaltningsrätten tog bland annat hänsyn till att moderns oförmåga att skydda barnet från miss-handeln inte fått någon förklaring, och att hon uppgett att hon – trots att misshandeln ägde rum i en tvårumslägenhet där fyra vuxna personer vis-tades – inte sett eller hört någon misshandel samt att hon tidigare hävdat och vid förhandlingarna vidhöll att skadorna kunde bero på andra orsaker än misshandel. Dessutom hade hon fortsatt att bo ihop med mannen trots att han dömts i både tingsrätt och hovrätt för grov misshandel av dottern;

de separerade först i samband med hans avtjänande av fängelsestraff. Sam-mantaget bedömde förvaltningsrätten att det var för tidigt att dra slutsat-sen att modern numera hade förmåga att skydda barnet och att det därför saknades förutsättningar för att LVU-vården skulle upphöra.⁹²⁰

Kammarrättens minoritet, (ett kammarrättsråd och en nämndeman), bedömde i likhet med förvaltningsrätten att moderns inställning och för-hållningssätt till den misshandel som barnet utsatts för, medförde att det var för tidigt att dra slutsatsen att hon numera hade förmåga att skydda barnet från ytterligare övergrepp. Kammarrättens majoritet fann dock att modern distanserat sig från barnets far, sedan han börjat avtjäna straff, och att hon nu bedömdes väl rustad att skydda barnen mot yttre hot. De brister i föräldraförmågan som framkommit bedömdes inte utgöra sådana allvar-liga brister som avses i 2 § LVU, varför vården kunde upphöra. HFD kom vid sin prövning till samma slut som kammarrätten, och bedömde att

för-919. Kammarrätten i Jönköping dom 2011-10-13 i mål nr 2723-11.

920. Se HFD 2012 ref. 35.

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 190

017271_003_Legal_Intervention_CH_03.indd 190 08/04/13 7:32 PM08/04/13 7:32 PM

Upphörande av tvångsvården 191 hållandena i hemmet förändrats sedan tvångsomhändertagandet; modern levde numera ensam med ensam vårdnad om barnen och det kunde inte längre anses föreligga någon påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveck-ling skadades genom misshandel i hemmet. Utredningen gav heller inte stöd för att moderns föräldraförmåga och förmåga att tillgodose barnets behov hade sådana brister att det utgjorde påtaglig skaderisk för barnets hälsa eller utveckling. ⁹²¹

Barnets offentliga biträde hade i målet yrkat förvaltningsrättens dom skulle fastställas och omhändertagandet bestå, mot bakgrund bland annat av att barnet hade sin fulla trygghet i sin anknytning till familjehemmet och upplevde familjehemsföräldrarna som sina egna föräldrar. Nämnden anförde i målet dels en osäkerhet kring moderns förmåga att skydda barnet mot misshandel, dels att barnet hade särskilda vårdbehov och var mycket starkt och tryggt anknuten till det familjehem som hon bott i större delen av sitt liv. Nämnden menade att det inte kunde vara lagstiftarens avsikt att ett barn med särskilt vårdbehov och som har trygg anknytning till sina familjehemsföräldrar och som riskerar att skadas vid en flytt ska ha ett sämre skydd vid en prövning om upphörande av vård enligt LVU, än vid en prövning om flyttningsförbud vid frivillig vård enligt SoL.⁹²²

HFD tydliggjorde i domskälen att LVU-vården ska upphöra när det inte längre behövs och att barnets behandlingsbehov ska vara bestämmande för hur lång tid vården ska bestå. Risken för att ett barn skadas om det flyt-tas från ett hem där det vistats under en längre tid, ingår således inte i en prövning om upphörande av vården enligt 21 § LVU. HFD konstaterade att lagstiftaren tillhandahållit flera (andra) instrument för att tillgodose bar-nets behov i de olika situationer som kan uppstå efter ett omhändertagande enligt LVU: Flyttningsförbud syftar till att göra det möjligt för barnet att återvända hem utan risk för skada, och därtill kan barnets anknytning till familjehemmet också beaktas genom tillämpning av bestämmelsen i 6:8 FB om överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrarna (dessa bestäm-melser behandlas närmare i det följande). Här ska noteras att HFD avsåg tydliggöra en gräns mellan de rekvisit som krävs för (fortgående) vård, och de som å andra sidan ligger till grund för vårdnadsöverflyttning och flytt-ningsförbud.⁹²³ Samtidigt, inte minst med HFD:s dom avseende fortsatt vård för en pojke med beteendestörningar⁹²⁴ i åtanke, avkunnad blott en

921. HFD 2012 ref. 35.

922. Nämnden hänvisade i denna del till HFD 2011 ref. 13 som rör förutsättningar för flyttningsförbud enligt 24 § LVU.

923. Se HFD 2012 ref. 35. Skillnaden i (dåvarande) förutsättningar för upphörande av vård respektive flyttningsförbud belystes även i RÅ 1987 ref. 123. Här uttalades, likaledes, att det förhållandet att ett barn som omhändertagits känner oro inför att lämna familjehemmet och eventuellt kan ta skada av en förflyttning får beaktas vid fråga om flyttningsförbud, men

923. Se HFD 2012 ref. 35. Skillnaden i (dåvarande) förutsättningar för upphörande av vård respektive flyttningsförbud belystes även i RÅ 1987 ref. 123. Här uttalades, likaledes, att det förhållandet att ett barn som omhändertagits känner oro inför att lämna familjehemmet och eventuellt kan ta skada av en förflyttning får beaktas vid fråga om flyttningsförbud, men