I Kritik av det rena förnuftet invänder Kant starkt mot Baumgartens bruk av begreppet estetik i Aesthetica (1750/1758).215 Det Kant vänder sig mot är
inte Baumgartens koppling mellan skönhet och sinnlighet utan idén att smakomdömet, fältet för skönhetens och sinnlighetens sammanfogande, kan styras av a priori-regler och betecknas med termen estetik. Detta be- grepp, menar Kant, måste sparas och användas för den sanna vetenskapens doktrin, det vill säga hans egen transcendentala estetik, vilken som bekant inte behandlar smakfrågan utan är en utläggning om rum och tid som rena åskådningsformer vilka föreskriver villkor för kunskapsobjektens möjlighet i allmänhet. Kants epistemologiska användning av termen utesluter varje referens till smak eftersom omdömet om det sköna, ur första Kritikens perspektiv, är empiriskt. Men medan Kant här insisterar på att begränsa estetik till dess ”ursprungliga mening” i bemärkelsen kunskapens sinnliga element, utvidgas begreppet i Kritik av omdömeskraften till att även om- fatta smakomdömen.
Som vi såg blir detta möjligt genom att tredje Kritiken finner en annan transcendental mening för estetiken som ett nytt slags omdöme, ett rent reflekterande eller obestämt omdöme. Därmed blir smakens centrering av förnimmelse och känsla möjlig att förena med begreppet estetik, som nu betecknar en transcendental teori om smaken, något som var omöjligt i första Kritiken där känslan av lust/olust eventuellt kunde tänkas tillhöra den praktiska sfären. Det är också andra Kritiken som skapar det avgö- rande utrymmet för tredje Kritikens undersökning genom att återigen ute- —
exempel på en sådan princip. I Kritik av omdömeskraften rättfärdigas det estetiska omdömet alltså av ändamålsenlighetens subjektiva a priori-princip.
215 Kant, Kritik av det rena förnuftet, A21/B35: ”Tyskarna är de enda som numera an-
vänder ordet estetik för att beteckna det som för andra heter smakens kritik. Till grund för detta ligger en förfelad förhoppning som den förträfflige analytikern Baumgarten hyste om att kunna bringa den kritiska bedömningen av det sköna under förnufts- principer och upphöja dess regler till vetenskap.”
sluta denna känsla, denna gång med anledning av att den saknar varje praktisk funktion som möjligt motiv för moraliskt handlande.216 Härmed
blir det möjligt för lust- och olustkänslan att presenteras som en själv- ständig sinnesförmåga med en egen a priori-princip. Estetik i Kritik av
omdömeskraften betecknar just den aspekt av föreställningen om objektet
som är subjektiv och direkt förbunden med vår känsla av lust eller olust.217
Ett objekt kan endast kallas skönt om föreställningen av det direkt väcker en känsla av lust hos subjektet.
En för Kants begrepp om sinnlighet särskilt relevant aspekt av Baum- gartens teori är hur Aesthetica kan sägas göra rättvisa åt den direkthet som präglar individens sinnliga relation till världen, vilken för Baumgarten delvis karakteriserar den estetiska njutningen. För den rationalistiska tradi- tion Baumgarten tillhör, grundad i de klara och distinkta idéernas ideal, där skillnaden mellan förstånd och sinnlighet (begrepp och åskådning) formuleras i termer av klarhet och tydlighet, är konsten ett problem efter- som den är partikulär och omöjlig att reducera genom begreppslig gene- ralisering.218 Här är det värt att nämna att det företrädesvis är av polemiska
skäl som Kant själv för fram en stereotyp bild av vad han menar är den rationalistiska filosofins reduktion av kunskap till klara och distinkta idéer. En sådan reduktion innebär i sin tur inskränkningen av det sinnligt parti- kulära till en oklar framställning av det intelligibla.219 Avgörande hos
216 Visserligen är känslan av respekt central i Kritik av det praktiska förnuftet, men det är
en effekt av praktiskt förnuft och inte av en känsla av lust eller olust inför en situation eller handling.
217 Kant, Kritik av omdömeskraften, §7.
218 Givet är att Baumgartens och rationalismens syn på sinnlighet är mer komplex än
vad jag gör gällande här. Buchenau etablerar Baumgarten som en omdanande tänkare i egen rätt och inte främst som en historisk länk mellan Gottfried Wilhelm Leibniz och Kant. Buchenau menar att Baumgartens skapelse, estetik som en filosofisk disciplin rörande skönhet och konst, är kulmen på en wolffiansk tradition och att vi måste accep- tera dessa förmoderna drag för att kunna förstå det verkligt moderna med denna nya disciplin. Kopplingen mellan wolffiansk estetik och upplysningsprojektet framhålls vara avgörande för förståelsen av estetikens instiftande. Buchenau, The Founding of Aesthetics
in the German Enlightenment, 10. Även Frederick Beiser syftar i Diotima’s Children: German Aesthetic Rationalism from Leibniz to Lessing (Oxford: Oxford University
Press, 2009) att ge upprättelse till den rationalistiska estetiken. Men stället för att som Buchenau fokusera på ars inveniendi och hur estetiken framträder ur en debatt om uppfinnandets (inventio) natur, visar Beiser att även rationalisterna har en teori om estetiskt omdöme. Denna utgör dock antitesen till Kants då den baseras på varsebliv- ningen av perfektion.
219 Som Buchenau påpekar kan Kants kritik i högre grad sägas vara giltig för Gottfried
Baumgarten, med avseende på denna kritik, är att konstens regler skiljer sig från logikens. Frågan är hur det går att förstå det partikulära filosofiskt utan att dess partikularitet upphävs och, vidare, vilket sanningsanspråk det sköna har. Medan vetenskaperna, däribland filosofin, enligt Baumgarten i
Meditationes philosophicae de nonnullis ad poema pertinentibus (1735)
(Filosofiska meditationer över några saker gällande poesin) fordrar intensiv klarhet, det vill säga en analytisk reduktion av komplexitet till enklare konstitutiva element, kräver konsten en extensiv klarhet som möjliggör en än vidare differentiering av partikulariteter.220
Det nya med Baumgartens sätt att gripa sig an sinnlighetens problem är att olika ämnen, vilka under århundraden främst behandlats var för sig, nu arrangeras enligt en gemensam utgångspunkt.221 Det är således inte prob-
lemet med det estetiska som sådant som är specifikt nytt med Baumgarten, vars speciella särställning i tecknandet av estetikens historia inte främst vilar på enskilda begrepp eller principer.222 De nya klassificeringar av konst-
objektet som framträder under 1700-talet, beskrivningen av de fem huvud- sakliga konstarterna (måleri, skulptur, arkitektur, musik och poesi) som sköna konster, konstituerar ett nytt område för konsten som är tydligt åtskilt från hantverket och vetenskaperna.223 Denna systematisering av
konsterna är förbunden med formulerandet av en modern estetisk teori, men hur förhållandet mellan dessa två historiska händelser ska formuleras är inte självskrivet. En uppfattning som länge varit gängse är att erfaren- heten av Konsten avslöjar en tidigare okänd förmåga hos människan – smakförmågan – och det är i relation till denna nya domän som estetiken —
faktiskt förser sinnligheten med egna regler. Buchenau, The Founding of Aesthetics in
the German Enlightenment, 177.
220 Meditationes philosophicae… utgör främst en analys av dikten och upplevelsen av
denna. I §16 introduceras kategorin ”extensiv klarhet” som en framställning av största möjliga komplexitet. Det innebär att attributen mångfaldigas och intensifieras i fram- ställningen av föremålet i fråga, till skillnad från den logiska framställningen som syftar till största möjliga distinktion. Se Buchenau, The Founding of Aesthetics in the German
Enlightenment, 121–130, särskilt 128.
221 Cassirer, The Philosophy of Enlightenment, 331–332. Cassirer diskuterar detta sam-
manfogande av tidigare skilda discipliner som signifikativt för upplysningens centre- rande av ett mänskligt framför ett gudomligt perspektiv. Baumgartens estetik exempli- fierar för Cassirer människans utforskande av denna ändlighet.
222 Wolfgang Welsch använder Wittgensteins idé om familjelikhet för att beskriva den
historiska utvecklingen av och flexibiliteten i begreppet estetik. Wolfgang Welsch,
Grenzgänge der Ästhetik (Stuttgart: Philipp Reclam, [1996] 2010), 24, 101. Se även Wolf-
gang Welsch, Undoing Aestethics (1990), övers. Andrew Inkpin (London: Sage, 1997), 9.
223 Minns här Rancières beskrivning av den representationella regimen. Se avsnittet om
konstitueras och konstkritik blir till filosofisk vetenskap.224 Men under
senare år har denna kausala förklaring av förhållandet mellan den estetiska autonomin hos konsten med stort K och estetisk reflektion ifrågasatts.225
Oavsett hur kopplingen mellan områdena görs, är det i Baumgartens fall tydligt att eftersom sinnligheten behandlas som ett enhetligt fält yrkande på en ny bestämning i relation till logiken, griper flera frågor in i varandra inom den region som utgörs av det sinnliga. Det är frågor rörande för- nimmelse, skönhet, perfektion, konstnärlighet och konst som under den systematiska filosofins ledning och översyn utarbetas till det område som igenkänns som estetik. Detta område definieras i den första paragrafen i
Aesthetica med karakteristisk korthet på följande sätt:
Estetiken (som teori om de fria konsterna, som lägre kunskapslära, som konsten att tänka skönt [ars pulcre cogitandi] och som det förnufts- analoga tänkandets konst [ars analogi rationis] är den sinnliga kun-
skapens vetenskap.226
Sinnligheten är för Baumgarten ingen brist (på klarhet i föreställningarna) utan anförtros här ett eget filosofiskt område. Det är som en förgrening av epistemologin som det sinnliga ges en ny, högre ställning, eftersom kun- skap är det som kan ge något status som ett eget fält. Men definitionen av
224 Paul Oskar Kristellers klassiska studie över estetikens historia är den främsta
representanten för denna uppfattning. Paul Oskar Kristeller, Konstarternas moderna
system: en studie i estetikens historia (1951), övers. Eva-Lotta Holm (Stockholm: Kungl.
Konsthögskolan/Raster förlag, 1996).
225 James I. Porter, ”Is Art Modern? Kristeller’s ’Modern System of the Arts’ Recon-
sidered”, British Journal of Aesthetics 49:1 (2009): 1–24. Porter argumenterar mot att den estetiska reflektionen skulle vara otänkbar utan en teori om estetisk autonomi. I stället lyfter han fram uppmärksammandet av olika erfarenhetsformer och empiriskt förnimmande som centrala för den moderna estetikens utveckling. Enligt min mening står dock inte begreppet om estetisk autonomi i motsatsställning till förnimmande i förhållande till den estetiska reflektionen.
226 Baumgarten, Aesthetica, §1, 10–11: ”DIE ÄSTHETIK (Theorie der freien Künste,
untere Erkenntnislehre, Kunst des schönen Denkens [ars pulcre cogitandi], Kunst des Analogons der Vernunft [ars analogi rationis]) ist die Wissenschaft der sinnlichen Erkenntnis [scientia cognitionis sensitivae].” Redan i §533 i Metaphysica (1739, 1757) beskrivs estetiken som vetenskapen om den sinnliga kunskapen och framställningen och definieras som det förnuftsanaloga tänkandets konst (ars analogi rationis). Och vidare: den lägre kunskapsförmågans logik, gracernas och musernas filosofi, en lägre kunskapslära, konsten att tänka skönt. Se Alexander Gottlieb Baumgarten, Meta-
physics: A Critical Translation with Kant’s Elucidations, Selected Notes and Related Ma- terials, red. och övers. Courtney Fugate, John Hymers (London: Bloomsbury Academic,
estetiken som en konst ”att tänka skönt” innebär också en omvandling av tänkandets själva begrepp. I sin teckning av Baumgarten som en nyckel- figur i utvecklingen av estetiken tar Sven-Olov Wallenstein särskilt fasta på estetikens bestämning som just en sådan konst, vilken han framhåller som en utmaning för filosofins självförståelse. Detta är specifikt på grund av att den inbegriper en utvidgad idé om tänkandet som sådant med såväl etisk- politiska som metafysiska och epistemologiska implikationer.227 Expansio-
nen av begreppet om tänkande utgör en aspekt av estetiken som förstärks av att Baumgarten vidare beskriver det sköna tänkandets konst som en livlig kraft.228 Vad vi ser här är inte bara frågan om huruvida det sköna leder
till grundläggandet av en systematisk estetik. Kraften i det förnuftsanaloga och sköna tänkandets konst grundar även en ny filosofisk antropologi, något som, utifrån ett historiskt perspektiv, ligger i linje med tredje Kriti- kens närhet till antropologin. Detta är ett samband som är viktigt för min diskussion av estetisk erfarenhet.
Redan i Baumgartens instiftande gest förbinds alltså estetiken med antropologin.229 Fattad som en teoretisk-filosofisk skildring av ett särskilt
slags erfarenhet och produktivitet och som läran om människan (män- niskans kunskap) som både sinnligt och rationellt väsen, blir estetiken en teori om hela människan.230 Detta innebär inte nödvändigtvis en konflikt
227 Sven-Olov Wallenstein, ”Baumgarten and the Invention of Aesthetics”, Site 33
(2013): 32–58, 34.
228 ”Weil die Schönheit der Erkenntnis eine Wirkung des schön Denkenden ist und
weder grösser noch edler als dessen lebendige Kräfte, wollen wir [...] bei dem all- gemeinen und gleichsam ALLGEMEINGÜLTIGEN Charakter verweilen, den alle Gattungen des schön Gedachten erfodern.” Baumgarten, Aesthetica, §27, 27.
229 För utvecklingen av dessa delvis överlappande fält, se Ernst Stöckmann, Anthro-
pologische Ästhetik: Philosophie, Psychologie und ästhetische Theorie der Emotionen im Diskurs der Aufklärung (Tübingen: M. Niemeyer, 2009). Med bas i emotionsteoretiska
frågeställningar beskriver Stöckman konstellationen antropologi – estetik under den tyska senupplysningens ”förkantianska” epok från 1750 till 1790-talet. Stöckman hävdar att den filosofiska samhörigheten mellan områdena uppstår dels när estetiska frågeställ- ningar ges antropologisk relevans genom att estetikens fenomenområde begreppslig- görs som verkningsområde för de sinnliga förmågorna, dels när antropologiska fråge- ställningar omvänt får estetisk betydelse när människans sinnliga natur blir oundgäng- lig för grundläggningen av ett estetiskt vetande.
230 Cassirer skildrar denna utveckling utifrån begäret hos filosofen att i sitt sökande efter
kunskap om skönheten fullständiggöra sin egen världsbild, vilket blir möjligt genom den systematiska estetiken. Estetiken som disciplin är därmed inte bara logiskt giltig utan etiskt rättfärdigad. Det innebär att ”de sköna vetenskaperna” inte längre utgör ett självständigt kunskapsområde utan aktiverar just hela människan och är oundgängliga för hennes självförverkligande. På så vis etablerar frågan om det sköna grunden till den nya filosofiska antropologin. Se Cassirer, The Philosophy of Enlightenment, 353. Ett se- nare exempel som betonar människans sinnlig-rationella helhet inom estetiken utifrån
med formulerandet av det estetiska fältets självständighet gentemot exem- pelvis logiken. Poängen är att det mänskliga hos människan inte längre hu- vudsakligen är förnuftet, identifierat i motsats till de animala, sinnliga för- mågorna. Baumgarten omvandlar det tidigare hierarkiska förhållandet mellan förnuft och sinnlighet till ett mer symmetriskt dito genom att skänka mänsklig status till de sinnliga förmågorna.231 Mot bakgrund av
denna koppling mellan estetik och antropologi formulerar Nuzzo este- tikens huvudfråga på följande vis: Hur ska mänsklig sinnlighet förstås för att estetiken, som en teori om sinnlighet, ska kunna bli ett självständigt område inom den filosofiska diskursen? Och vidare: Hur ska människan förstås för att vår estetiska erfarenhet ska kunna hävda ett eget filosofiskt värde?232 Nuzzos hypotes, ett antagande jag håller för riktigt, är att estetiken
är förbunden med en ny idé om filosofi som sätter människan och hennes kroppslighet i centrum.233
Men symmetrin mellan förnuft och sinnlighet tycks motsägas av Baum- gartens formulering av estetikens ändamål som den sinnliga kunskapens perfektion (skönhet).234 Perfektionen hos den sinnliga kunskapen konsti-
tueras av klarheten i de dunkla föreställningarna. Dessa både exemplifieras och produceras i den sköna konsten och det är i denna mening som dikten utgör en perfekt sinnlig diskurs.235 Det är särskilt idén om sinnlighetens
fullkomlighet och perfektion som Kant sedan vänder sig mot i Kritik av
—
hennes estetiska produktivitet och gestaltande kraft finner vi i Stefan W. Groß, Felix
Aestheticus: zum 250. Jahrestag des Erscheinens von Alexander Gottlieb Baumgartens ”Aesthetica” = Die Ästhetik als Lehre vom Menschen (Würzburg: Königshausen und
Neumann, 2001). Se särskilt kapitel 3, ”Sinnlichkeit und Sinn. Eine aithetische Anthro- pologie?”, 163–183. Se även kapitel 8, ”Aesthetics and anthropology”, i Buchenau, The
Founding of Aesthetics in the German Enlightenment, 152–177.
231 Detta i kontrast till wolffianerna, vilka identifierar de animala och sinnliga förmågor-
na som mekaniska, utan förnuft. Enligt denna förståelse utgör sinnligheten en dunkel kunskapsförmåga vid förnuftets bas från vilken människan reser sig mot mer förnäm perfektion. Buchenau betonar hur Baumgartens perspektivskifte påverkar hans för- ståelse av förmågorna, för även om han behåller beteckningen ”lägre förmågor” är dessa inte längre associerade med ett negativt värde. Medan han i Meditationes philosophicae (1735) fortfarande refererar till kunskapsförmågans lägre del (§3), försäkrar han i Meta-
physica (§520) existensen av en lägre förmåga i sig. Buchenau, The Founding of Aesthetics in the German Enlightenment, 168–69: ”The ’lower’ faculty is not an imperfect but a fun- damental faculty. It possesses a semantic and hence a rational and human dimension.”
232 Nuzzo, ”Kant and Herder on Baumgarten”, Journal of the History of Philosophy 44:4
(2006): 577–597.
233 Det är en teori Nuzzo sedan utvecklar i Ideal Embodiment.
234 Baumgarten, Aesthetica, §14, 21: ”Der Zweck der Ästhetik ist die Vollkommenheit
der sinnlichen Erkenntnis als solcher. Dies aber ist die Schönheit.”
omdömeskraften.236 För Kant är världens och konstens skönhet omedelbart
given, vilket i förhållande till Baumgarten kräver att sinnligheten tänks på nytt. Det omedelbart givna är liktydigt med en erfarenhet som inte förmed- lats genom begrepp, något som skiljer sig från den direkthet som präglar den sinnliga relationen till världen hos Baumgarten. Ur ett kantianskt perspektiv åberopar predikatet skönhet inget i objektet och sinnligheten måste befrias från idealet om perfektion eftersom det ger den estetiska erfarenheten för stora kunskapsmässiga anspråk och reducerar dess specificitet. I tredje Kritiken kritiseras Baumgarten indirekt för att åberopa en ontologisk idé om skönhet som enhet, vars föreställning och framställ- ning av en objektiv perfektion inte motstår underordnandet av skönheten till begreppen. En sinnlig föreställning av perfektion är för Kant en ut- trycklig motsägelse eftersom sammanstämningen av mångfald i en enhet måste föreställas enligt ett begrepp för att kunna kallas perfektion. Som mångfaldens fullkomlighet är perfektion ett ontologiskt begrepp vars ob- jektiva ändamålsenlighet inte har något med känslan av lust att göra.237 Per-
fektion inbegriper per se ett kunskapsomdöme och Kants svar blir en karakterisering av det estetiska omdömet om det sköna som en obestämd harmoni. Det handlar om en subjektiv sinnesstämning där sinnlighetens kraft inte är innesluten i förståndets begreppsbestämning utan fri att utgöra just en stämning, föranledd av spänningen mellan inbillningskraft och förstånd, förnimmelse och reflektion.
Utifrån Baumgartens egna villkor kan emellertid estetikens ändamål, fattat som perfektionen av sinnlig kunskap, läsas på ett annat sätt. Genom att attribuera perfektion till sinnligheten förses denna med en ny norm som också bevarar värdet av detta erfarenhetsmodus. I den bemärkelsen kan perfektion förstås i termer av sinnlighetens immanenta fullkomlighet, vilket, sett till den livliga kraft Baumgarten tillskriver det sköna tänkandet, också potentiellt inbegriper en lust inför den aktivitet som rörelsen mot ändamålet innebär. Vad Kant bortser från i sin kritik är hur Baumgarten uttryckligen, genom definitionen av estetiken som förnuftsanalog, förut- sätter att den sinnliga kunskapens perfektion inte sammanfaller utan gör
236 En generell introduktion till den historiska bakgrunden till Kants estetik ger John H.
Zammito, The Genesis of Kant’s Critique of Judgment (Chicago: Chicago University Press, 1992).
237 Kant, Kritik av omdömeskraften, Inledning (Första versionen), VIII ”Anmärkning”,
382–388. ”För att finna fullkomlighet hos ett ting krävs förnuft, för att finna ange- nämhet krävs bara sinnen, för att finna skönhet i det fordras inget annat än den blotta reflektionen (utan några begrepp) över en given föreställning.” Ibid., 385.
sig gällande sida vid sida med logikens perfektion. Det är återigen detta som är villkoret för estetikens möjlighet att konstitueras som en filosofisk disciplin i egen rätt. Följaktligen implicerar analogin att det estetiska tänks i förhållande till förnuftet, som en variant av det rent förnuftsmässiga, men analogin låter oss också förstå detta förhållande som jämlikt.238 Howard
Caygill menar att analogin i Aesthetica utgörs av något så kraftfullt som en kontinuitet mellan sinnlighet och förnuft, mellan estetisk och logisk san- ning.239 Genom att följa en separat princip är det estetiska inte underlydan-
de logiken utan den estetiska lagen och det logiska begreppet omfattas båda av förnuftet, vilket befattar sig med ordning och lag i allmänhet.
Med avstamp i denna jämlikhet och kontinuitet förstår jag Baumgartens analogi som en separation mellan estetik och logik, vilken inte uttrycker en hierarkisk relation utan ett spänningsförhållande (mellan estetik och logik inom förnuftet). Det är denna spänning som är av betydelse för min för- ståelse av Kant som en efterföljare till denna uppvärdering av sinnligheten.