I Antropologin framhåller Kant vitsförmågans liktydighet med ett spel, en lek (Spiel).538 Spelet och leken har en förmedlande kvalitet som är omöjlig
att bestämt placera eller precisera och definieras snarare av sin funktion än av sin mening.539 Detta blir tydligt i Kants kontrastering av Witz och om-
dömeskraft genom karakteriseringen av den senare såsom arbete (något meningsgivande/meningsfullt). Om vitsförmågans jämförande lek med ny- funna likheter ger återhämtning till kunskapsförmågorna, är omdömes- kraften uttröttande genom att kräva att vi också uppfattar de minsta skillnaderna hos dessa likheter.540 Eftersom så kallat ”sunt förnuft” (gemeine und gesunde Verstand) begränsar sig till ”sanna behov” gör det inga an-
språk på vits då denna utgör ett slags intellektuell lyx.541 Denna leks extra-
ordinära överflöd beskrivs i raderna dessförinnan som frodigt blomstrande och exemplifieras med den lek som naturen tycks bedriva med sina blommor i motsats till frukternas funktionella allvar. Denna parallell återkommer i exemplet med vitsigheten som ungdomens blomma och om- dömeskraften som ålderdomens mogna frukt.542
Men som framgår i Kritik av det rena förnuftet, förmodligen det tidi- gaste bidraget till en mer utarbetad teori om Witz, har denna, genom sitt sätt att para samman olikartade föreställningar, även ett visst kunskaps- teoretiskt värde.543 Den koppling till naturen som vi ser i Antropologin görs
också i första Kritiken. Här förknippas vitsförmågans naturlighet i första
537 Kant, Kritik av omdömeskraften, §54, 193. Frey diskuterar denna koppling mellan
Laune och geni hos Kant i förhållande till den kantianska estetikens psykologi. Se Frey, Laune, 209–215.
538 Kant, Antropologin, §55, AA 7:221.
539 Se Mihai Spariosu, Dionysus Reborn: Play and the Aesthetic Dimension in Modern
Philosophical and Scientific Discourse (Ithaca: Cornell University Press, 1989) 2–3.
Spariosu skriver Spiel-begreppets moderna historia inom den filosofiska diskursen från Kant och den tyska idealismen och framåt, samt inom vetenskapliga diskurser.
540 Kant, Anthropologie Mrongovius, AA 25:1266. 541 Kant, Antropologin, §44, AA 7:201.
542 Ibid., §55, AA 7:221: ”Jener ist eher eine Blüthe der Jugend, diese mehr eine reife
Frucht des Alters.”
543 En negativ demonstration av detta värde påträffas inom området för avvikelser hos
kunskapsförmågorna, där vi finner en hel rad ord besläktade med Witz såsom
Wahnwitz (insania – sinnesstörningen vanvett) och Aberwitz (vesania – resultatet av en
hand med beskrivningen av den sunda omdömesförmågan som en med- född kvalitet. Trots att referenser till ett blomstrande överflöd fattas, skymtar ändå ett frö till denna innebörd när Kant låter vitsigheten (kvick- heten), tillsammans med inbillningskraften, exemplifiera en talang som möjliggör sina egna fria och oinskränkta rörelser.544
Sammantaget framträder en bild av Witz som en särskild talang hos sinnets kunskapsförmåga som utgör en fri, livlig och lekfull aktivitet vilken inte går att lära ut – antingen har man Witz eller inte. Detta blir tydligt i inledningen till avsnittet om den transcendentala läran om omdömeskraf- ten. Omdömeskraften presenteras som synonym med Witz, här i gestalten av Mutterwitz (”vanligt folkvett”), vilken utgör motsatsen till skolvitsens (Schulwitz) konstmässigt uppdragna principer.545 Kant beskriver omdömes-
kraften som ”en särskild talang som inte alls hänger på undervisning, utan endast övning” och det är denna karakterisering som gör den ekvivalent med Mutterwitz såsom ett naturligt och sunt anlag.546 Ingen skola kan
kompensera för brist på denna slags vitsförmåga, ”för även om skolan kan förse och liksom proppa ett inskränkt förstånd fullt med regler härrörande från en främmande insikt, måste dock förmågan att använda dem riktigt tillhöra lärlingen själv.”547
Det finns emellertid en än mer fundamental aspekt av vitsigheten, där denna aktivitet inte går att avvara på samma sätt eftersom den överens- stämmer med det rationella intresset som sådant. För att förklara på vilket sätt Witz, i sin bestämning som en av förståndet begränsad förmåga till jämförelse, hör till förståndet såsom förmågan till allmän kunskap är det nödvändigt att kort skissera huvuddragen i det avsnitt som behandlar den regulativa användningen av det rena förnuftets idéer. Kant menar att
544 Kant, Kritik av det rena förnuftet, A710/B738. Detta nämns i samband med ett
avsnitt rörande förnuftets behov av disciplin (negativ lagstiftning beträffande förnufts- brukets metod), vilket – i kontrast till ovannämnda förmågors verkliga behov av en dis- ciplin – retoriskt framhålls som förvånande. Jeanette Emt översätter Witz med ”kvick- het”, men för att hålla min redogörelse över denna förmåga intakt talar jag fort- sättningsvis om Witz, ”vitsighet” eller ”vitsförmåga”.
545 Ibid., A133/B172. I ett avsnitt i Antropologin som behandlar tydlighet och otydlighet
i medvetenheten om våra föreställningar, beskriver Kant skolvitsen. Är lösningen till ett problem baserat på allmänna och medfödda förståndsregler (att besitta dessa är att ha
Mutterwitz) är det, menar Kant, farligare att söka efter konstmässigt uppdragna prin-
ciper (Schulwitz) för att komma till en slutsats än att genom så kallad logisk takt (när avgörandets bestämningsgrund springer ur sinnets dunkel genom en omedveten pro- cess) nå rätt resultat. Kant, Antropologin, §6, AA 7:139–140.
546 Kant, Kritik av det rena förnuftet, A133/B172. 547 Ibid.
utifrån det faktum att förnuftets lag att söka enhet är nödvändig måste vi förutsätta att också naturens enhet är objektivt giltig och nödvändig.548
Utan denna lag skulle människan inte ha förnuft varmed även ett samman- hängande förståndsbruk skulle omöjliggöras och följaktligen också varje kriterium för empirisk sanning. Utifrån den transcendentala förutsättning som förnuftets lag om enhet utgör måste alltså en viss systematisk enhet hos de empiriska begreppen sökas. Detta kan liknas vid en kedja där de enskilda tingens mångfald förutsätter artens identitet, och där arterna i sin tur utgör diverse bestämningar för ett antal släkten som vidare faller under ett än mindre antal stammar etc.
Kant understryker att det är tingens natur som ger stoff till förnufts- enheten: vad som syns vara mångfaldens oändliga olikhet kan härledas ur idén om en enhet av vissa grundegenskaper. Om förståndets logiska släk- tesprincip ska kunna tillämpas på den givna naturen förutsätts följaktligen en transcendental princip enligt vilken vi nödvändigtvis antar likhet i mångfalden.549 I motsatt riktning, i förhållande till släktesprincipens postu-
lerande av identitet, har vi principen för arter som tvärtom utgår från tingens olikhet och mångfald. Principen för arter gör det till en regel för förståndet att i lika hög grad vara uppmärksam på mångfald och olikhet som på identitet.
Det är här, i diskussionen om de logiska principerna för släkten respek- tive arter, som Kant introducerar Witz. Witz är den logiska släktesprinci- pens sökande efter likhet och står i motsats till artprincipens uppmärksam- mande av olikhet, vilket utgör skarpsinnighet/urskiljningsförmåga. Dessa två förmågor visar på motstridiga intressen hos förnuftet som är i konflikt med varandra:
[Å]ena sidan intresset för omfånget (allmänhet) med avseende på släktena, å andra sidan för innehållet (bestämdhet) med hänsyn till arternas mångfald – i det att förståndet i det första fallet visserligen tänker in åtskilligt under sina begrepp, men i det andra fallet tänker in desto mer i dessa.550
På så vis möjliggör en samverkan mellan vitsförmågans och skarpsinnets motsatta rörelseriktningar etableringen av kunskap i ett möjligt erfaren- hetssystem. Vitsförmågan utgår från släktet i en riktning ”nedåt” till mång-
548 Ibid., A651/B679–A652/B680. 549 Ibid., A654/B682.
falden, som genom likhet inordnas under denna klass och ges systematisk utbredning med utgångspunkt i släktet. Skarpsinnet utgår däremot från olikheten i arternas mångfald och söker sig tvärtom ”uppåt”, mot enkelhet. Den nivellering i högre och lägre begrepp som vitsförmågans och skarp- sinnets rörelseriktningar inbegriper visar hur tät förmågornas samverkan verkligen är: ”Ty om det inte skulle finns lägre begrepp, så funnes det inte heller några högre.”551