Även om Kant själv är av den meningen att tyskarna saknar Witz521 utgör
hans mångskiftande vitsbegrepp en del i en bred tradition. Wolff definierar Witz som ”lättheten att uppfatta likheter” (die Leichtigkeit Aehnlichkeiten
wahrzunehmen)522 och hänför den till de högre själsförmågorna som en
förståndsfärdighet. Baumgarten utvidgar sedan begreppets räckvidd till att inbegripa även den lägre, sinnliga kunskapen, men håller likväl fast vid
518 Annie Hounsokou, ”’Exposing the Rogue in Us’: An Exploration of Laughter in the
Critique of Judgment”, Epoché: A Journal for the History of Philosophy 16:2 (2012): 317– 336.
519 Ola Sigurdsson, ”Kant och kvällssammankomsterna: Om konstens bruk och tredje
kritikens §54”, Arche 64–65 (2018): 160–164.
520 Ibid., 163.
521 Kant, Antropologin, AA 7:318. Däremot har fransmän, engelsmän och italienare
Witz, menar Kant. Kvinnor framhålls gott kunna vara utan.
522 Christian Wolff, Vernünfftige Gedancken von Gott, der Welt und die Seele des
Menschen/Auch allen Dingen überhaupt (1719), §366. Citerat i Christine Goulding,
Marcus Winkler, ”Witz”, Ästhetische Grundbegriffe: Historisches Wörterbuch, Bd. 6, red. Karlheinz Barck, et al. (Stuttgart: Verlag J.B. Metzler, 2010), 703.
definitionen av Witz som varseblivning av tingens likhet.523 I synnerhet
Baumgartens bestämning är viktig för Kants teckning av vitsens samtidigt enhetliggörande och heterogenitetsbetonande funktion, både som förmåga relaterande till kunskap och som estetisk formprincip. Efter Kant följer än fler betydelser av Witz än de som föregår honom.524
Otto Best tecknar i Der Witz der Erkenntniskraft und Formprinzip en bred översikt över Witz-begreppets växlande historia och de olika värden som förbundits med det.525 I stort urskiljer Best tre kritiska punkter i be-
greppets historia varav jag endast uppehåller mig vid den första: Witz- begreppets framskjutna position som estetisk grundprincip inom upplys- ningstidens poetik. Under den tidiga romantiken upphöjs sedan Witz till en produktiv-syntetisk grundprincip, i synnerhet förknippad med den tredje punkten: idéer rörande fragmentarisk genialitet. Witz utgår från vetandets begreppsfält och är en dubblering av verbet Wissen. Historiskt sett åsyftas just en särskild förmåga till kunskap, en intellektuell begåvning vars lekande och spelande kraft ger upphov till nya infallsrika begrepps- konstellationer. Att genom analogi relatera ting till varandra är att uppvisa prov på sin vitsförmåga. Best beskriver Witz, i begreppets dubbla gestalt av potentialitet och aktualitet, som både sprängstoffet och gnistan till den explosion vars sken ger ord nya betydelser och som försätter ting i nya perspektiv varmed besynnerliga relationer uppstår.526 Witz är både fram-
bringare och produkt av ett fritt förhållande till världen genom att rela- tivisera säkerheten i en beprövad ordning och sätta vanemässiga uttrycks- mönster på spel. Genom sitt sätt att om vartannat koppla isär och koppla samman präglas vitsförmågans aktivitet av ett gränsöverskridande.527
Detta gränsöverskridande speglas i det vida område Witz spänner över, från betydelsen av en estetisk-filosofisk kategori, som betecknar en viss ta- lang eller förmåga, till det spektrum av kvicka (skärpt fyndiga) och under- hållande textarter som kännetecknas av ett kort och kraftigt tillspetsat be- rättande. Gemensamt för de båda områdena är glädjen och njutningen i det överraskande. Det obestridliga underhållningsvärde som hör samman med
523 Baumgarten, Metaphysics, §572, 215.
524 Inom den tyska idealismen får Witz en helt central roll hos flera författare, filosofer
och poeter. Särskilt Novalis och Friedrich Schlegel är förknippade med Witz, men detta ytterst omfångsrika material lämnas här åt sidan.
525 Otto Best, Der Witz der Erkenntniskraft und Formprinzip (Darmstadt: Wissenschaft-
liche Buchgesellschaft, 1989). Se även Bests mer kulturhistoriskt orienterade Volk ohne
Witz. Über ein deutsches Defizit (Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag, 1993).
526 Best, Der Witz der Erkenntniskraft und Formprinzip, 4. 527 Ibid.
Witz kompletteras av dess mer omstridda didaktiska värde och spänningen
mellan dessa betydelser utvecklas under upplysningstiden till stridigheter kring bestämningen av hur ett välbalanserat förhållande mellan Witz och omdömeskraft, ingenium och iudicum, bör formuleras.528 Detta är en fråga
som är högst närvarande i Kants utläggningar.
Det är såsom subjektivt anlag till sinnrika idéer och ett kvickt för- nimmande och formulerande av dolda likheter, det vill säga både som ett sätt att erfara världen och som en motsvarande (språklig) stil eller form- språk, som Witz angränsar till, och delvis överlappar, engelskans wit och franskans esprit. Kant översätter Witz (i egenskap av förmågan att tänka det allmänna utifrån det singulära529) med latinets ingenium, en term vilken
han vidare använder för att beteckna geni (som den medfödda disposition i sinnet genom vilken naturen ger konsten regler530). Generellt betecknar ingenium (Witz) för Kant uppfinningsrikedom, snabb uppfattningsförmå-
ga och intellektuell kvickhet.531
Relationen mellan Witz och geni är inte entydig, men begreppens ge- mensamma koppling till ingenium är av betydelse för hur vi ska förstå den lustiga vitsens och vitsförmågans förbindelse med skön konst. Här syns också det släktskap med den reflekterande omdömeskraften som befästs i tredje Kritiken. Å ena sidan går det att hos geniet som producent av skön konst, det vill säga frambringaren av estetiska idéer genom sammansätt- ningen av skilda estetiska attribut, avläsa en dynamik beträffande rela- tionen mellan inbillningskraftens regellöshet och omdömeskraftens in- skränkning av denna som är parallell med den vi ser i balansakten mellan nonsens och skarpsinne hos Witz. Å den andra löper den estetiska erfaren- heten av skön konst delvis samman med hur Kant karakteriserar den lus- tiga vitsen och vidare även skrattet. Det rör sig om en affinitet där vitsens sammanfallande med den njutbara relation till tanken som utmärker humorn är av särskild betydelse.532
528 Goulding, Winkler, ”Witz”, 701–704, 708–709. 529 Kant, Antropologin, §44, 7:201.
530 Kant, Kritik av omdömeskraften, §46, 166.
531 Kant, Antropologin, §54, 7:220. Ingenium relaterar till fortplantning och födsel och
åsyftar en medfödd, naturlig disposition, vidare en disposition för en specifik upp- finningsrikedom och slutligen betecknar begreppet metonymt personer begåvade med denna kreativa förmåga att gå bortom och förändra det givna. Alain Pons, ”Ingenium”,
Dictionary of Untranslatables, 485–489.
532 Humor och lustighet utgör en sådan aspekt av Witz som kan locka till skratt. Kant,
Antropologin, §79, 7:262. Men Kant talar endast i förbifarten om Witz som en sällsam
Hos Kant svarar begreppet alltså mot ett slags förmåga hos sinnet till insikt genom infallsrika jämförelser som, genom vad som skulle kunna karakteriseras som en förtätningens teknik, frigör nya betydelser av det jämförda och vidare ytterligare nya betydelser som överskrider dessa. Det är en förmåga att genom indirekt framställning kommunicera något som inte kan meddelas direkt. Vitsförmågan inbegriper en särskilt vass vältalig- het som kvickt förmår skapa överraskande och inte sällan lustiga likheter, vilka, med avseende på form, pekar mot ett litterärt område. Som exempel på den krock mellan exempelvis ton och innehåll som utmärker vitsen som formspråk nämner Kant bruket av oväntade kontraster i verk av författaren och satirikern Jonathan Swift och poeten Samuel Butler.533 Deras sätt att
göra det föraktade än mer föraktligt är en lek typisk för den lätta (lätt- samma) vitsen. Kritikern och poeten Edward Youngs satirer visar däremot enligt Kant på den svåra vitsen som beklär sanna och viktiga principer. Gemensamt för båda typerna av humoristisk vits är likafullt spelet mellan antiteser, frambringat av ett sinne stämt till paradox.534
En likartad beskrivning av denna nyckfullhet, som i sin ”goda” bemär- kelse karakteriserar det humoristiska sättet, finns i tredje Kritiken. Här talar Kant om detta lynne (Laune) som ”en talang att med vilja kunna försätta sig i sådana sinnesstämningar där allt bedöms annorlunda än i vanliga fall (till och med omvänt), men dock enligt vissa förnuftsprin- ciper.”535 Den som ofrivilligt underkastas sådana förändringar har, menar
Kant, ”humör” (den sämre varianten av nyckfullhet), medan den som självmant och på ett ändamålsenligt sätt kan frambringa livaktiga fram- ställningar som bygger på en skrattretande kontrast, har ”humor”.536 Detta
humoristiska manér (launichte Manier), nära besläktat med såväl skrattets
533 Ibid., §55, AA 7:222. 534 Ibid. AA 7:221.
535 Kant, Kritik av omdömeskraften, §54, 195.
536 ”Wer solchen Veränderungen unwillkürlich unterworfen ist, ist launisch; wer sie
aber willkürlich und zweckmäßig (zum Behuf einer lebhaften Darstellung vermittelst eines Lachen erregenden Contrastes) anzunehmen vermag, der und sein Vortrag heißt launicht.” Ibid. För en djupgående studie över Laune (humor/humör), se Christiane Frey, Laune: Poetiken der Selbstsorge von Montaigne bis Tieck (Paderborn: Wilhelm Fink Verlag, 2016). Utifrån denna åtskillnad i tredje Kritiken behandlar Frey hu- morns/humörets semantik inom estetik och litteratur i förhållande till det moderna individbegreppet. Ibid., 33–36.
förnöjelse som andens originalitet, beskrivs vara lika sällsynt som talangen att dikta trots att det endast delvis överlappar talangen för skön konst.537