Oräkneliga är de verk som tar avstamp i Kritik av omdömeskraften för att behandla den fria konsten eller det estetiska omdömet som en autonom del av den mänskliga erfarenheten. Intresset för texten har varit cykliskt. För efterföljare till Kant, såsom G. W. F. Hegel, F. W. J. Schelling och Friedrich Hölderlin, handlar det många gånger om att gå bortom de gränslinjer Kant drar upp med de tre Kritikerna. För detta har den syntetiserande ambitio- nen i Kritik av omdömeskraften blivit en utgångspunkt. Detta framhållande av tredje Kritikens betydelse var däremot aldrig liktydigt med en positiv in- ställning till Kants uppmärksammande av sinnligheten. Från Johann Georg Hamanns och Johann Gottfried Herders tidiga kritik av det ”rena” förnuf- tet och invändningarna mot den genomgripande separationen av förstånd och sinnlighet har sinnligheten ofta förståtts som mer eller mindre från- varande hos Kant.62 Alternativt har sinnlighetens transcendentala gestalt an-
setts alltför lik förnuftet för att kunna vara något annat än avigsidan av män- niskans ”verkliga” sinnlighet. Det är en anledning till att det kantianska arvet, beträffande just sinnligheten och dess status, många gånger förkastats.
Den systematiska roll som sinnligheten tillskrivits genom det estetiska omdömets överbryggande funktion, har i hög grad kommit att förstås som ett nedvärderande av densamma. Med avseende på frågan om det estetiska omdömets autonomi är innebörden av detta överbryggande en filosofi- historisk vattendelare. Då detta enhetliggörande anses framgångsrikt är det i många fall på bekostnad av det estetiska omdömets autonomi. Då autonomin i stället betonas ges Kritik av omdömeskraften funktionen som den kil som för alltid splittrar systemet. Men den kritiska filosofins strävan efter systematik behöver inte utgöra en black om foten för en läsning som behandlar sinnlighet hos Kant.
Kants skarpa avskiljande av förnuftets och förståndsförmågans sponta- nitet och sinnlighetens receptivitet har generellt identifierats som liktydigt med ett dominerande förnuft och förståndsförmåga. Trots det konstanta
62 Hamann (Metakritik über den Purismus der Vernunft, 1784) och Herder (Metakritik
zur Kritik der reinen Vernuft, 1799) kritiserar Kants uppfattning om språket som något
till sin struktur (begrepp) givet och ahistoriskt vilket det är filosofins uppgift att klar- lägga. De menar att Kant renat förnuftet från språket, men att förnuftet egentligen är språk, ett historiskt fenomen. Den språkliga purism Hamann ser och förkastar hos Kant är tron att begrepp och kategorier kan lyftas från det empiriska, fluktuerande och situa- tionsbundna talade språket. Kant gör sig skyldig till att göra förnuft och begrepp över- lägsna språket i stället för att erkänna deras identitet i det. Se Johann Georg Hamann,
intresset för Kants filosofi har hans begrepp om sinnlighet i stor utsträck- ning lämnats outforskat eller kritiserats, då de förmågor som hör till detta fält ansetts underordnade förståndsförmågan. Den förhärskande tendensen att betona Kants förnuftscentrera(n)de gest och förståndets undertryckan- de av sinnligheten återfinns i läsningar som hör hemma både i de så kallade ”analytiska” och i de ”kontinentala” traditionerna – även om syftet med denna tystnad och kritik kan skilja sig diametralt åt även inom dessa traditioner. Gernot Böhmes och Harmut Böhmes Das Andere der Vernunft exemplifierar synen på Kants filosofi som något av en höjdpunkt för den kropp- och själ-dualism som hemsökt västerländsk filosofi och som ned- värderar de fysiska aspekterna av den mänskliga existensen.63 Denna psyko-
analytiskt influerade kritik av kantiansk epistemologi förespråkar i stället vad som framhålls vara förnuftets Andre: naturen, fantasin, begäret etc. Böhme och Böhme läser Kants filosofi som paradigmatisk för en modern drift till disciplin och kontroll, en drift som genererar sin egen icke- rationella motsats.
Kants kritiska filosofi aspirerar alltså explicit till att vara systematisk och
Kritik av omdömeskraften är en nyckeltext för frågan huruvida detta lyckas
eller ej. Inledningen, och i synnerhet Kants första version ställer problemet med den tredje Kritikens arkitektoniska homogenitet i centrum.64 Frånsett
svaret på denna fråga kan sägas att tredje Kritiken i sig visar att det reflek- terande omdömet, i frånvaron av de principer som reglerar ett verkligt kunskapsförvärv i frågan, i vilket fall låter oss tänka ”som om” ett sådant objektivt system existerade.65 Ett annat grepp om systematiken erbjuder
teorin om förnuftets epigenes som inbegriper en förståelse av det estetiska omdömet som en genererande process. Enligt denna teori beskriver Kant ursprunget till förnuftets enhet som ett fall av spontan självdeterminering utifrån biologins konstitution som en regulativ maxim. Detta introducerar en reflexiv logik enligt vilken förnuftet är både upphov och effekt av sin egen lag. Bland de arbeten som behandlar livsvetenskapernas betydelse för
63 Gernot Böhme, Harmut Böhme, Das Andere der Vernunft: zur Entwicklung von
Rationalitätsstrukturen am Beispiel Kants (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1983).
64 Se Nuzzos detaljerade kommentar till den första versionen av inledningen i Angelica
Nuzzo, Kant and the Unity of Reason (Indiana: Purdue University Press, 2005). Kant
and the Unity of Reason innehåller även en sammanfattning av utvecklingen av Kants
tänkande fram till tredje Kritiken och av verkets huvudargument.
65 Se t.ex. Frank Pierobon, ”L’architectonique et la faculté de juger”, Kants Ästhe-
tik/Kant’s Aesthetics/L’Esthétique de Kant, 1–17. Pierobon föreslår att enbart omdömes-
kraften, såsom den tematiseras i tredje Kritiken, förmår postulera nödvändigheten av ett system och därmed generera den kritiska filosofins övergripande arkitektonik.
Kants tänkande märks särskilt Marcel Quarfoods omfattande studie, som relaterar frågan om biologisk teleologi till den transcendentala idealismens mest centrala epistemologiska problem. Quarfood diskuterar bland annat den dubbeltydiga status begreppet om organismen har hos Kant, såsom dels ett naturvetenskapligt begrepp, dels en analogi med förnuftets struktur.66 Stella Sandford tar sig an frågan på ett helt annat sätt genom att
betona det själv-födande momentet i förnuftets epigenes i undersökningen av Kants fosterutvecklings- och förlossningsmetaforik.67
Som ett försök att ge förnuftet enhet genom att skapa ett samman- hängande system av förståndets operationer inom den lagstyrda naturen (konsekvensen av första Kritikens teoretiska ståndpunkt) och friheten (postulerad som grunden för förnuftet i den andra) har tredje Kritiken, ungefärligt uttryckt, stakat ut två teoretiska kurser. Med reservation för att kontrasterna mellan dessa riktningar inte nödvändigtvis är lika skarpa som min uppdelning gör gällande, kan följande sägas: Antingen har det este- tiska omdömets karaktär av filosofisk reflektion accentuerats, vad vi hos Kant igenkänner som omdömets släktskap med kunskap och moral och konstens bestämning som ändamålslös ändamålsenlighet samt symbol för det goda. Eller så har betoning lagts på fusionen av denna formalitet med omdömets sinnliga och affektiva undersida, vilket tillskrivit tänkandet en viss sinnlighet. I Kants fall rör det sig om den aspekt av den estetiska er- farenheten som är centrerad kring befordrandet av känslan av liv och in- billningskraftens väldiga rörelser genom vilka det sköna föreställs som något obestämt, och en underminerande estetisering av själva förmågan till bestämmande. Dessa två linjer, av vilka denna avhandling kan räknas till den senare, förenar sinsemellan mycket olika läsningar men vissa gene- raliseringar kan ändå göras.
Det som förenar läsningarna nedan är att de alla på ett eller annat sätt formulerar nödvändigheten att integrera estetiken i etiken respektive kun- skapsteorin. Men det är viktigt att hålla i minnet att detta införlivande görs utifrån antagandet om det diskursiva tänkandets behov av det reflekterande
66 Marcel Quarfood, Transcendental Idealism and the Organism: Essays on Kant (Avh.,
Stockholms universitet, Almqvist & Wiksell International, 2004). En studie som i högre grad betonar den idéhistoriska och biografiska bakgrunden till Kants bruk av epigene- tiska modeller i sin kunskapsteori är Jennifer Menschs Kant’s Organicism: Epigenesis
and the Development of Critical Philosophy (Chicago: The University of Chicago Press,
2013).
67 Kant, Kritik av det rena förnuftet, B167. Stella Sandford, ”Spontaneous Generation:
The Fantasy of the Birth of Concepts in Kant’s ’Critique of Pure Reason’”, Radical
omdömet. Här utmärker sig artikelsamlingar som Aesthetics and Cognition
in Kant’s Critical Philosophy68 och monografier med fokus på smakom-
dömets epistemologiska bas som Guyers Kant and the Claims of Taste.69 I
senare skrifter, såsom Kant and the Experience of Freedom och Kant, utarbetar Guyer en förståelse av estetisk erfarenhet som i första hand underordnad det praktiska förnuftet, även om detta endast är möjligt om erfarenheten i fråga på kort sikt förblir fri från teoretiska och moraliska begräsningar.70 Den estetiska erfarenhetens intresselöshet kan bara förstås
som balansen mellan den frihet som härmed konstitueras och frihet i den bredare bemärkelsen av förnuftets frihet på vilken moralen grundas.71
Genom att peka på Kants ambition att visa att det bör finnas en koppling mellan moralen och naturen menar Guyer att den tredje Kritiken är etiskt motiverad.72 Utifrån den universella samförståndsnorm som tillkommer
omdömesförmågan argumenterar Hannah Ginsborg i The Role of Taste in
Kant’s Theory of Cognition för smakens styrkande funktion för kunskaps-
teorin, det vill säga att intersubjektivitet (tredje Kritiken) föregår objek- tivitet (första Kritiken).73 Enligt Ginsborg rör smakomdömet i grunden
frågan om sin egen normativitet och den tillhörande lusten är lusten i denna normativitet. Henry Allison knyter i Kant’s Theory of Taste ut- läggningen om lusten och livskänslans befordran i smakomdömet till den andra Kritikens definition av lust som överensstämmelsen mellan ett objekt eller en handling och de subjektiva livsvillkoren.74 Allison läser den
estetiska lusten genom den andra Kritiken, varmed den aktivitetsökning lusten betecknar i Kritik av omdömeskraften blir liktydig med den aktivitet som karakteriserar människan som en tänkande och inte en kännande varelse.75 I Kant on the Human Standpoint, ett verk som i stort behandlar
68 Aesthetics and Cognition in Kant’s Critical Philosophy, red. Rebecka Kukla (Cam-
bridge: Cambridge University Press), 2006.
69 Guyer, Kant and the Claims of Taste. 70 Paul Guyer, Kant (London: Routledge, 2006).
71 Paul Guyer, Kant and the Experience of Freedom: Essays on Aesthetics and Morality
(Cambridge: Cambridge University Press, 1993), 50.
72 ”[T]he idea that the realms of nature and of morality are basically two different
worlds that do not really influence each other is unacceptable.” Guyer, Kant, 4.
73 Hannah Ginsborg, The Role of Taste in Kant’s Theory of Cognition (London: Rout-
ledge, [Avh. 1988] 2016). Se särskilt det tredje kapitlet, ”The Intersubjectivity of Cog- nition”.
74 Henry Allison, Kant’s Theory of Taste. För den här refererade definitionen av lust i
andra Kritiken, se Immanuel Kant, not till Förord, Kritik av det praktiska förnuftet, övers. Fredrik Linde (Stockholm: Thales, 2004), 24.
betydelsen av omdömesförmågan i den kritiska filosofin som helhet, utvid- gar Béatrice Longuenesse undersökningen av relationen mellan de logiska omdömesformerna och de rena förståndsbegreppen till en analys av det estetiska omdömet.76 En konsekvens av detta angreppssätt är att smak-
omdömets livskänsla definieras som vår kognitiva dispositions realitet och dispositionens befordran innebär en bekräftelse av dessa förmågor.77 I
enlighet med detta ”transcendentalpsykologiska” livsbegrepp blir estetisk njutning liktydig med den inneboende ändamålsenligheten i förbindelsen mellan förmågorna. Karl Ameriks går ännu längre i sin rekonstruktion av Kants deduktion av smakomdömet, vilken han knyter så hårt till kunska- pens villkor att det blir möjligt att hävda att smakomdömen i själva verket är objektiva, begreppsliga omdömen.78
Inom den andra linjen, där tonvikten ligger på aspekter av Kants este- tiska omdöme som centrerar exempelvis lusten i reflektionen, har Kritik av
omdömeskraften, i synnerhet i en fransk kontext, länge varit en källa till
inspiration för att på nytt förstå tänkandet och/eller uttolka samtiden. Genom att kunna ge uttryck för undertryckta erfarenheter som skiljer sig från exempelvis de vetenskapliga, rationella och ekonomiska sätten att fatta världen, har Kants begrepp om estetisk erfarenhet vidareutvecklats till idén om konsten som ett utvidgande av det filosofiska tänkandet. En referens till tredje Kritiken i dylika läsningar handlar ofta om att framhålla denna, inte som ett tillägg, utan mer som den implicita kritiken av de två föregående. Olika modeller av idén att med konsten tänka om tänkandet/filosofin finner vi hos filosofer som Maurice Merleau-Ponty79, Jean-François Lyo-
tard, Gilles Deleuze och Jacques Rancière. I flera verk argumenterar Deleuze för att återföra partikularitet till begreppet och transformera det från en princip för reduktion och generalisering till något som förmår generera associationer. I Kants kritiska filosofi tilldelas relationen mellan det partikulära och begreppet särskild uppmärksamhet. Deleuze ger Kant en dubbel roll: samtidigt som han tar det radikala steget att integrera be- greppen med olikheterna i sinnlighetens mångfald ger han efter för en be- greppslig homogenisering av det partikulära genom att låta de rena för-
76 Béatrice Longuenesse, Kant on the Human Standpoint (Cambridge: Cambridge Uni-
versity Press, 2005).
77 Ibid., 272.
78 Karl Ameriks, Interpreting Kant’s Critiques (Oxford: Clarendon Press, 2003).
79 Se t.ex. Maurice Merleau-Ponty, ”Sammanflätningen – kiasmen” (1964) i Lovtal till
filosofin, red. och övers. Anna Petronella Fredlund (Eslöv: Brutus Östlings bokförlag
ståndsbegreppen korrespondera med begreppet för ett objekt i allmänhet. I ”Percept, affekt, begrepp” beskrivs hur konsten och filosofin simultant bryts mot varandra och kopplas samman genom att visa hur förnimmelsen blir förnimmelsen av ett begrepp och begreppet ett begrepp om förnim- melse.80 Rancière beskriver Kant som en huvudperson i initierandet av este-
tiken, definierad som en regim för identifikation (synlighet och begrip- lighet) av konst, från kriterier för poiesis till termer av aisthesis och som ett diskursmodus. Den estetiska regimen är en ”omfördelning av relationerna mellan den sinnliga erfarenhetens former”, vilken knyter samman konstens funktionssätt med politikens praktiker.81 Jag utvecklar den idé om den
estetiska erfarenhetens autonomi som Rancières begrepp om den estetiska regimen rymmer med avseende på den utvidgning av Kants estetik som införlivandet av det antropologiska materialet medför och föreslår.