Utöver den allmänna stämman, finns ytterligare tre dimensioner av rösten i Kritik av omdömeskraften: skrattet, som behandlas i egen rätt i nästa kapitel, förnuftsstämman i det sublima,414 samt den mänskliga sången.415
Kants begrepp om en allmän stämma hör alltså samman med omdöme- skraftens princip om sensus communis i smakomdömet och är central för att förstå den estetiska erfarenhetens balansakt mellan det enskilda och det universella. Jag förstår denna stämma som en förlängning av sinnets och —
164). Emellertid förhåller sig Böhme positiv till Kants självständiggörande av musiken som sätt att förmedla känslor, eftersom det möjliggör en definition av lyssnandet som musikens egentliga föremål. Ibid., 173.
413 Vilket Arendt som bekant ser en politisk potential i. Arendt, Lectures on Kant’s
Political Philosophy.
414 Kant, Kritik av omdömeskraften, §26, 111; §86, 310. Förnuftets röst behandlas inte
närmare i detta kapitel då den stammar från Kants praktiska filosofi och hänger sam- man med ”samvetets röst” som har en lång tradition, såväl folkligt som filosofiskt, i egenskap av ett uttryck för vägledning i moraliska frågor. Den kantianska förnufts- stämman kräver emellertid endast viljans underkastelse till morallagen och det kategoriska imperativets rationalitet. Eftersom förnuftets röst (Lagen) saknar innehåll är den rent formell och dess tystnad gör den till en maktlös, nästan mystisk, makt. Å ena sidan klipper Kant på så vis alla band till en gudomlig sfär då morallagen endast hör till förnuftet. Å den andra finns något hemlighetsfullt kvar i det att det praktiska för- nuftet – ”vars stämma får också den fräckaste missdådare att darra och tvingar honom att dölja sig för dess anblick” – förutom en röst också ges en blick. (Kant, Kritik av det
praktiska förnuftet,109). Vi förstår denna befallning men vet aldrig vem det är som talar
när vi hör förnuftets röst: kommer den från vårt eget förnuft eller från ett okänt väsen som talar genom detta? Om denna spänning, se Derrida, ”Om en nyligen uppstämd apokalyptisk ton i filosofin”, 154. För en genealogi över den inre rösten från antiken till moderniteten, se Mika Ojakangas, The Voice of Conscience: A Political Genealogy of
Western Ethical Experience (New York: Bloomsbury, 2013).
415 Denna behandlas inte heller för sig då den i huvudsak berör tonkonstens proble-
matik och därmed är inbegripen i musiken. Utöver i exemplet med grannars larmande sång (se avsnittet ”Klangens konsekvenser för estetisk erfarenhet” i detta kapitel) be- skrivs mänsklig sång endast vid ett tillfälle: när Kant diskuterar objekt vilka tycks vara jämförliga med aktiviteten hos föreställningskrafterna i deras fria spel. ”Till och med fågelsången, som vi inte kan bringa under någon musikalisk regel, verkar innehålla mer frihet och vara mer givande för smaken än den mänskliga sång som utövas enligt ton- konstens alla regler, eftersom man blir övermätt på den senare om den utövas under lång tid. Här förväxlar vi emellertid troligtvis vår sympati inför det betagande lilla djuret med skönheten hos dess sång, som förefaller vårt öra totalt smaklös om den imiteras av människor (som ofta sker med näktergalens drill).” Kant, Kritik av omdömeskraften, §22, 100.
stämningens sinnlighets- och förståndsproblematik. Dolars teori om rös- tens konstituerande asymmetri som ett gränssnitt mellan språk och kropp är klargörande för den spänning hos Kant jag vill lyfta fram hos sinnet, stämningen och stämman.416 Denna asymmetri, som Kant själv diskuterar i Antropologin och som behandlas kort i nästa kapitel, innebär att samtidigt
som rösten avskiljer sig från kroppen genom sin immaterialitet pekar den tillbaka rakt in mot kroppens inre. I rösten korsas den lingvistiska histo- riens verklighet och de socialt giltiga formernas nödvändighet med det individuella och fundamentalt oreducerbara. Dessa gränsöverskridanden låter rösten förknippas med en platslöshet som gör den till en skärnings- punkt mellan insida och utsida,417 en uppdelning som Dolar framhåller som
det första ontologiska beslutet: Vad är jag och vad är utanför mig?418 Dolars
karakterisering av röstens asymmetri inbegriper också dess akusmatiska kvalitet, såsom ett ljud vi hör men vars källa vi inte kan identifiera med blicken, det vill säga röstens sätt att alltid peka på en verkan som inte (längre) är avhängig sin orsak.419
Förstådd som en korsning mellan erfarenheten av ett inre skeende och dess artikulering och sociala betydelse, är stämman en öppning mot människans existens som natur och frihet.420 I egenskap av uttryck och
kommunikation, känsla och intellekt, kropp och själ, inbegriper stämmans
416 Mladen Dolar, A Voice and Nothing More (Cambridge, Mass.: MIT Press, 2006).
Dolar utforskar dock varken rösten som ett redskap för mening eller rösten som källa till estetisk njutning utan undersöker rösten som det begärsorsakande objektet, ett objet
a i lacansk mening. Detta objekt utgör samtalets blinda fläck och är en störning i det
estetiska välbehaget. Det jag tar fasta på är endast Dolars övergripande karakteriseringar av röstens inneboende dubbeltydighet och gränsöverskridande, vilka går bortom psyko- analysen (röstens dubbelhet som auktoritet över, och utsatt vädjan till, den Andre) i kritiken av den ”fonocentriska fördomen” om rösten som garant för närvaro (Ibid., 42). Se även Mladen Dolar, ”The Burrow of Sound”, differences 22:2–3 (2011): 112–139. Artikeln argumenterar för en förståelse av ljud som en öppning av ontologiska motsat- ser, såsom insida/utsida, tid/rum, enhet/mångfald, verklighet/inbillning, mening/icke- mening etc.
417 Dolar, A Voice and Nothing More, 84, 102. 418 Ibid., 80.
419 Ibid., 67. Det är precis för att den akusmatiska rösten inte kan lokaliseras och
neutraliseras inom det synligas ramverk som den uppfattas vara så kraftfull.
420 I förhållande till denna öppning utgör rösten varken det främsta emblemet för en
mänsklig gemenskap som den okulärcentriska moderniteten förtryckt (se t.ex. Walter Ong, Orality and Literacy: The Technologizing of the Word (1982) (London: Routledge, 2002)), eller inkarnationen av en fonologocentrisk, undertryckande humanism där idén om rösten och ”hörandet-av-sig-själv-tala” förstås vara självnärvarons grundläggande akt. För en kritik av en dylik ”närvarometafysik”, se Jacques Derrida, Rösten och feno-
menet: introduktion till tecknets problem i Husserls fenomenologi (1967), övers Daniel
spänning – i synnerhet mellan sinnlighet och förstånd – en möjlig till- hörighet till båda sfärerna utan att för den skull kunna identifieras med någon av dem. Jag menar att denna dubbeltydighet är värd att betona, då den gör det möjligt att förstå stämman såsom analog med den estetiska betydelsen av Kants Gemüt-begrepp.