motsatsförhållande, inte till skarpsinnet, utan till omdömeskraften.552 På
samma sätt som omdömeskraften är förmågan att finna det enskilda för det allmänna (regeln), är vits (ingenium) förmågan att tänka det allmänna utifrån det enskilda.553 Omdömeskraften handlar om att lägga märke till
skillnaderna i en mångfald som delvis är identisk, vitsen om att upptäcka likheten i en mångfald som delvis är olik. Den gemensamma talangen ut- märkande för båda dessa förmågor, att finna minsta olikhet respektive likhet, är skarpsinne (acumen), fortsätter Kant. Skarpsinnet är därmed inte längre en enskild sinnesförmåga, främst bunden till omdömeskraftens
551 Ibid., A656/B684. Kant beskriver kedjan på följande sätt: ”Förnuftet förbereder alltså
fältet för förståndet 1) med en princip om likhet i mångfalden under högre släkten, 2) med en grundsats om varietet hos det likartade inom lägre arter, och för att fullända den systematiska enheten tillfogas 3) en lag om alla begrepps affinitet, som påbjuder en kontinuerlig övergång från den ena arten till den andra genom gradvist tilltagande olikhet. Vi kan kalla dem principer för homogenitet, specifikation och kontinuitet.” Ibid., A657/B685–A658/B686. Den kunskapskedja Linnés taxonomier inbegriper erbjuder ett tacksamt exempel på denna ömsesidighet mellan lägre och högre: arten tamkatt (Felis
catus) hör till släktet Felis som räknas till familjen kattdjur (Felidae) som hör till
ordningen rovdjur (Carnivora) som klassas som däggdjur (Mammalia) etc.
552 Kant, Antropologin, §44, AA 7:201; §55 AA 7:221. Vägledande för min redogörelse
över den återkommande motsättningen och samspelet mellan Witz och omdömesför- måga (i de diskuterade passagerna liktydigt med förståndet, det bestämmande om- dömet) är Fernando Silvas analys av antropologiföreläsningarnas olika Witz-teman. Fernando Silva, ”’Zum erfinden wird Witz erfordert’ On the Evolution of the Concept of Witz in Kant’s Lectures on Anthropology”, Kant’s Lectures/ Kants Vorlesungen, red. Bernd Dörflinger, et al. (Berlin: De Gruyter, 2015), 121–132.
553 Kant, Antropologin, §44, AA 7:201: ”So wie das Vermögen zum Allgemeinen (der
Regel) das Besondere auszufinden Urteilskraft, so ist dasjenige zum Besondern das All- gemeine auszudenken der Witz (ingenium). Das erstere geht auf Bemerkung der Unter- schiede unter dem Mannigfalten, zum Teil Identischen; das zweite auf die Identität des Mannigfaltigen, zum Teil Verschiedenen. Das vorzüglichste Talent in beiden ist, auch die kleinsten Ähnlichkeiten oder Unähnlichkeiten zu bemerken. Das Vermögen dazu ist Scharfsinnigkeit (acumen).”
precision (cognitio exacta), utan tillhör nu, i egenskap av en bestämd grad av skärpa, potentiellt också vitsen med avseende på tänkandets rikedom.
I spänningen mellan vits och omdömeskraft ekar den äldre paradoxen inom själva begreppet Witz, som en koncentrerad sammansättning av två skilda betydelser. Kant förenar begreppets äldre innebörd av rationalitet, förstånd och vishet med den senare betydelsen av absurditet och dåraktig- het samt associationerna till lekfullhet och fyndig genialitet. Också i antro- pologiföreläsningarna, vilka ju ligger till grund för Antropologin, behandlas
Witz utifrån sinsemellan närbesläktade teman som rör skarpsinnighet, om-
dömeskraft, fantasins styrka och människans diktningsförmåga. Dessa teman förlägger Kants reflektion över vits i skärningspunkten mellan filo- sofi och poesi.554 Även i Antropologin är det spänningsfältet mellan filosofi
och poesi som utgör spelrummet för Kants analyser. Detta återspeglas i oklarheten beträffande vitsens tillhörighet som en förmåga närmare för- ståndet eller närmare inbillningskraften. Till skillnad från i Kritik av det
rena förnuftet, där vits huvudsakligen räknas till förståndets gebit, anförs i
föreläsningarna, och sedermera indirekt också i Antropologin, även en sam- hörighet med inbillningskraften. Denna blir särskilt tydlig i det sätt som vitsen, genom sin ändlöst växlande och expansiva lek, förmår omvandla både tänkande och språk.
I anteckningarna från föreläsningarna räknas vits till den produktiva inbillningskraftens eller diktningsförmågans (skapande) aktivitet.555 Medan
inbillningskraften kan frambringa nya föreställningar, frambringar vitsens fria spel nya relationer mellan enstaka föreställningar genom uppfinnandet av idéer, analogier eller exempel.556 Detta ger vidare förståndet ett om-
fångsrikt kunskapsstoff, vilket underlättar upptäckten av nya begrepp och regler i undersökningen av naturen.557 Vitsighetens produkter riskerar
emellertid att förfalla till villfarelser, men genom omdömets disciplineran- de prövning förhindras detta. Vits är alltså en positiv förmåga i bemärkel-
554 Silva, ”’Zum erfinden wird Witz erfordert’ On the Evolution of the Concept of Witz
in Kant’s Lectures on Anthropology”, 121. Se även utvecklingen av detta tema i Fer- nando Silva, ”’Ein Spiel der Sinnlichkeit, durch den Verstand geordnet:’ Kant’s Concept of Poetry and the Anthropological Revolution of Human Imagination”, Knowledge,
Morals and Practice in Kant’s Anthropology, red. Gualtiero Lorini, Robert Louden
(Basingstoke: Palgrave Macmillan: 2018), 117–132. Silva behandlar här Kants poesi- begrepp inom hans antropologiska tänkande och visar på den potential för den ratio- nella kunskapen som finns hos människans förmåga till poesi.
555 Kant, Anthropologie Friedländer, AA 25:524.
556 Ibid., AA 25:516; Anthropologie Mrongovius, AA 25:1263, 1266–68.
557 Kant, Anthropologie Friedländer, AA 25:517; Anthropologie Mrongovius, AA
sen av att vara utvidgande och sätta krafter i rörelse, medan omdömes- kraften är negativ i den mening att den trubbar av förhastade utsvävningar och inskränker begrepp genom att visa att dessa inte gäller så många ting som man tror.558 Omdömet återställer antingen tingen till deras ursprungs-
relation eller bedömer dem värdiga att förbindas.559 Vitsförmågan är flyktig
i sitt utvidgande och upplivande av sinnet, medan omdömeskraften be- gränsar, är långsam och allvarlig och behagar genom sin respektingivande grundlighet.560 Vits hör till uppfinning och gestaltning, omdöme till utfö-
rande.561 Liksom i fallet med första Kritikens samverkan mellan motpolerna
vits och skarpsinne, är det här återigen fråga om ett par vars aktiviteter förutsätter varandra.
I Antropologin är definitionen av vits utifrån liknande dikotomier ge- nomgående. Vitsförmågans snappande efter infall i plötslig inspiration i kontrast till omdömeskraftens strävan efter insikt exemplifieras med att vitsen är ute efter spadet, medan omdömeskraften gör anspråk på nä- ringen.562 Det är därför vitsen även hör samman med modets växlingar av
övergående former, modet som Kant menar är njutbart enbart i kraft av att vara det nya. ”Vitsigt” är en definition av ett välfunnet och överraskande samband mellan sinsemellan främmande föreställningar som är lika giltig för såväl uttryck i kläder och uppträdande som i tal och skrift.563 Det hand-
lar alltså om en speciell färdighet att genom jämförelse (ingenium com-
parans),564 på ett exempellöst sätt, finna likheter bland olikartade föreställ-
ningar som annars, enligt inbillningskraftens lag om association, befinner sig långt från varandra.565 Vitsen ger tänkandet bilder.566
558 Ibid., AA 25:1263. Detta resonemang upprepas i Antropologin där Kant förklarar
upptäckten av likheter bland olika ting som njutbar och att det behagliga i vitsen skiljer den från omdömets stränghet. Omdömet måste vara strängt eftersom dess uppgift är att begränsa och korrigera begrepp snarare än att utvidga dem. Då detta innebär en begränsning av tankefriheten blir omdömet lätt impopulärt. Kant, Antropologin, §54, AA 7:220; §55, 7:221.
559 Kant, Anthropologie Friedländer, AA 25:515–516. 560 Kant, Anthropologie Mrongovius, 25:1263. 561 Ibid., 25:1266.
562 Kant, Antropologin, §55, AA 7:221. 563 Ibid., AA 7:222.
564 Vits, preciserad som produktiv vits, är indelad i två undergrupper – jämförande
(ingenium comparans) respektive argumenterande [vernünftelnde] (ingenium argutans) vits. (Denna skillnad utvecklas däremot inte.) Ibid., AA 7:221.
565 Ibid., §54, AA 7:220. Associationslagen syftar på den vana i sinnet som uppstår när
empiriska föreställningar ofta följer på varandra (när den ena skapas blir den andra också till). Ibid., §31, AA 7:176.
Såsom en egendomlig förmåga att skapa likhet (ein eigentümliches
Verähnlichungsvermögen) hör vitsigheten till förståndet, i den mån den
underordnar föremål till släkten och tillhandahåller stoff.567 Men om Witz
enligt första Kritikens släktesprincip förknippas med en vertikal rörelse uppifrån och ned, beskrivs den rörelseriktning mot oändliga associations- fält som vi finner i föreläsningarna och Antropologin bäst som horisontell eftersom den saknar fast grund. Detta gör att den ligger nära inbillnings- kraften.