I Kritik av omdömeskraften, där sinnlighetens mångfald behandlas i egen rätt, är denna också mindre entydigt förknippad med antingen den trans- cendentala sfären, det vill säga inbillningskraft och åskådning, eller med förnimmelser och begär hörande till det empiriska fältet, vilket generellt är fallet i Kritik av det rena förnuftet respektive Kritik av det praktiska för-
nuftet. Som kapitel 2 fördjupar är sinnligheten i den estetiska erfarenheten
operativ i kraft av hela sin komplexitet i vad som kan beskrivas som dess empirisk-transcendentala dubblering, för att tala med Foucault.133 Trots att
det delvis är till empirismen Kant vänder sig för att förstå den aspekt av skönheten som gäckar begreppet, avvisas Edmund Burkes empiriska metod för att ta sig an det sköna och det sublima, delvis då denna vilar på ett antagande om kroppen som ett givet objekt för erfarenhet.134 Med andra
ord att den är ett fysiskt faktum som kan utforskas empiriskt, observeras
132 Rancière, Aesthetics and Its Discontents (2004), övers. Steven Corcoran (Cambridge:
Polity Press, 2009), 67.
133 Michel Foucault, The Order of Things: An Archaeology of the Human Sciences (1966),
övers. Anonym (London: Routledge, 2002), 347.
134 Kants estetiska omorientering kräver lån från andra estetiska traditioner än den
wolffianska rationalismen. För betydelsen av de brittiska och skotska traditionerna för utvecklingen av det natursköna hos Kant, se Stefanie Buchenau, The Founding of
Aesthetics in the German Enlightenment (Cambridge: Cambridge University Press,
antropologiskt, beskrivas och rekonstrueras genetiskt och historiskt etc.135
Med Nuzzos idé om ett idealt förkroppsligande kan kroppen hos Kant definieras som något mer än materiell kroppslighet, den kan i sig förstås vara verksam som ett transcendentalt villkor för att något ska kunna framträda som ett fysiskt faktum.136 Kritiken av Burkes begränsningar be-
tyder däremot inte att Kant håller de egna antropologiska och fysiologiska redogörelserna för att vara onyttiga tillägg till analysen av det estetiska omdömets transcendentala villkor. Som det femte kapitlet om skrattet och den estetiska njutningen av vitsen visar reflekterar dessa antropologiska redogörelser för (verkan av) sinnets rörelse beskrivningen av sinnets trans- cendentala disposition i det sköna. Dessa båda aspekter av den estetiska erfarenheten förstärker varandra på ett sätt som tillgängliggör sidor av denna erfarenhet vilka annars inte brukar förknippas med Kant. Ännu tydligare blir denna reflektion i erfarenhetens spel mellan kropp och tanke i hypokondrin, det psykosomatiska tillstånd av maktlös beslutsamhet som i förening med tredje Kritikens begreppsvärld och problematik även det exemplifierar estetisk erfarenhet ur ett nytt perspektiv.
Som tidigare nämnts frambringas lustkänslan av att inbillningskraftens produktiva kraft underminerar förståndet i dess sökande efter ett adekvat begrepp för föreställningen.137 Eftersom inte ens relationen mellan förmå-
gorna som sådan kan intvingas under ett begrepp blir detta förhållande i stället möjligt att uppfatta genom själva förnimmelsen av dess upplivade verkan på sinnet.
[E]tt förhållande som inte grundas på något begrepp (såsom före- ställningskrafternas förhållande till en kunskapsförmåga överhuvud- taget) kan inte vara medvetet annat än genom en förnimmelse av den
135 Burke kritiseras först för att i sina psykologiska observationer endast samla material
för ett framtida urskiljande av regler för erfarenheten, utan att försöka begripa dessa. (Kant, Kritik av omdömeskraften, Inledning (Första versionen), X, 394). Senare lyfter Kant fram Burkes fysiologiska exposition av det sköna och det sublima, riktigheterna i iakttagelserna till trots, som en kontrast till sin egen transcendentala redogörelse. Se ”Allmän anmärkning till expositionen av de estetiska reflekterande omdömena”, ibid., §29, 135.
136 Nuzzo, Ideal Embodiment.
137 Kant, Kritik av omdömeskraften, §9, 72: ”De kunskapskrafter som sätts i spel befinner
sig därmed i ett fritt spel, eftersom inget bestämt begrepp inskränker dem.” Föreställ- ningen av objektet överskrider varje bestämning av förståndet och inbillningskraften förser tanken med en mångfald så rik att den aldrig kan sammanfattas i ett begrepp.
verkan som består i det underlättade spelet hos dessa genom ömsesidig
samstämmighet upplivade sinnesförmågor [.]138
Lyotard formulerar detta upplivande som omedelbarheten hos en tanke som känner sig själv.139 I den estetiska erfarenheten tänker inte tanken
objektet, objektet är i stället möjligheten som motiverar förmågornas lek och på så vis sätter tanken i rörelse.140 Objektet är tillfället för tanken att i
denna lek känna (ha känslan av) sig själv. Lyotard kallar den här relationen för tautegorisk, ett begrepp som utgör en blandning mellan tautologins upprepning och allegorins överföring.141 Tanke betecknar således både
kraften i en enskild tanke, det vill säga lusten i det sköna i den enskilda föreställningen av en given form, och de allmänna villkor för tänkandet som kräver att den lustfyllda sinnesrörelsen kommuniceras.142 En beteck-
ning jämförbar med hur Gemüt avser såväl de transcendentala förmågorna som den empirisk-psykologiska verkan av deras aktivitet.
Den i många avseenden entydiga gränsen mellan sinnlighet (subjektiv erfarenhet av det sinnliga) och förstånd (omdömets begreppslighet och universalitet) kompliceras i allmänhet av sinnlighetens inneboende mång- fald. Skiljelinjens entydighet kompliceras i synnerhet av förståndets och sinnlighetens ömsesidiga samtidighet i den estetiska erfarenheten, genom vilken sinnet just känner sig självt. Det handlar om ett gränsöverskridande mellan sinnlighetens olika fält (i tänkande och förnimmande) som en kri- tisk läsning kan urskilja dels i de explicita beskrivningarna av konstarternas specifika egenskaper och olika inverkan på sinnet, dels som en implicit verkan i Kants diskursiva framställning av erfarenheten i fråga, det vill säga på en begreppslig nivå inom, eller i betydelseglidningen mellan, vissa termer.
Den empirisk-transcendentala dubbleringen, det ideala förkroppsligan- det och tankens tautegoriska relation till sig själv berör alla gränsöver- skridandets olika uttryck i Kants filosofi. Trots att de handlar om ytterst skilda problem ansluter Foucaults, Nuzzos och Lyotards teorier, från vilka
138 Ibid., 74.
139 Lyotard, Lessons on the Analytic of the Sublime, 231. ”Taste is immediately a thought
that feels itself [.]”
140 Ibid., 87. ”Motivation”, per definition ”att sätta i rörelse”.
141 Men också analogin. Lyotard beskriver analogin som transformerandet av det givna i
bemärkelsen av en överföring av ett förhållande mellan föreställningar från ett område till ett annat enligt de regler som det senare området föreskriver. ”The analogy allows the relation to emigrate, and then articulates it.” Ibid., 66.
dessa idéer hämtas, metodologiskt till varandra genom att vara resultaten av kritiska Kantläsningar genomförda utifrån Kants egna villkor. En annan likhet är att det rör sig om läsningar som alla riktas mot sin samtid. Om Foucaults syfte med begreppet är att identifiera en konstitutiv dubbel- tydighet hos den moderna filosofin samt dennas historiska kontext, avser Nuzzo att summera en systematisk genomgång av sinnlighetens filosofiska status hos Kant, medan brännpunkterna hos Lyotard är de såväl konst- närliga som politiska betydelserna av det sublima för det reflexiva tänkan- det. I det följande redogör jag för hur dessa idéer kan förstås och användas estetiskt i förhållande till Kants begrepp om sinnlighet och Gemüt.