Varför tala om ”estetisk erfarenhet” i förhållande till en filosofi där denna term inte förekommer? Utan att hävda smakomdömet som en motpol vill jag i min Kantläsning framhålla den estetiska erfarenheten. Eftersom omdöme och erfarenhet hittills i min text både använts synonymt och före- ställts som åtskilda är det på sin plats att presentera ett kort tydliggörande av hur jag förstår deras inbördes förhållande utifrån Kant, samt min tillämpning av dem. De två begreppen kompletterar varandra och egent- ligen saknar distinktionen dem emellan exegetisk grund. I Kants termi- nologi är erfarenhet en kunskapsteoretisk term reserverad för grunden i uppfattandet av världen.185 Erfarenhet är resultatet av att varseblivningen
givits koherens genom att relateras till begrepp. Universalitet är således inbyggd i Kants erfarenhetsbegrepp.186 Som framgått talar Kant i tredje
Kritiken om estetisk omdömeskraft och estetiskt omdöme och inte om estetisk erfarenhet. Begreppet erfarenhet förekommer här men betecknar, i överensstämmelse med den kunskapsteoretiska betydelsen, naturens sam- stämmighet med vår kunskapsförmåga. Det vill säga den genom för- ståndets a priori-operationer sammanhängande helhet av den oändliga mångfald empiriska lagar som utgör vår varseblivning av naturen.187
185 I Prolegomena definieras erfarenheten som ett ”kontinuerligt sammanfogande (syn-
tes) av varseblivningarna”. Immanuel Kant, Prolegomena till varje framtida metafysik
som skall kunna uppträda som vetenskap (1783), övers. Marcel Quarfood (Stockholm:
Thales, 2002), 33.
186 ”Det som erfarenheten under vissa omständigheter lär mig, det måste den lära mig
vid varje tillfälle, och också lära envar [.]” Ibid., 58.
Här är alltså erfarenhet synonymt med kunskapsomdöme. Det som generellt förenar begreppen erfarenhet och omdöme är att de båda beteck- nar ett sammanhang och ett sammanfogande (enhetliggörande).188 Tredje
Kritiken gör emellertid tydligt redan i första paragrafen att en sådan sam- stämmighet inte bara är möjlig genom att föreställningen relateras genom förståndet till objektet. Vid sidan om kunskapsomdömet finns det estetiska smakomdömet som relaterar föreställningen genom inbillningskraften till subjektets känsla av lust/olust.189 Här ser vi följaktligen ett fokusskifte från
avslutade, slutförda omdömen (det enskilda tänkt såsom subsumerat under det allmänna som är givet) till omdömeskraftens process och verkan i re- flektionen över att finna det allmänna till vilket endast det enskilda är givet.190 Det faktum att termen omdöme, som i första Kritiken alltså är re-
serverad för kunskap, kan appliceras på detta nya område legitimerar även ett bruk av erfarenhet inom den estetiska omdömeskraftens sfär. Kant talar dessutom i första versionen av inledningen till tredje Kritiken om ”en särskild erfarenhet”, som beskrivs på samma sätt som smakomdömet om det sköna.191
Det finns således inga teoretiska skäl till att ställa erfarenhet mot om- döme. Däremot finns det här ett sakligt motiv, vilket är nog så viktigt att artikulera. Skillnaden mellan begreppen pekar ut två olika betydelseområ- den för ett och samma fenomen. I erfarenheten ljuder en aspekt av om- dömet som detta inte uttrycker i sig själv. Att ta fasta på just erfarenhetens betydelseområde orienterar på så vis min läsning och befäster det plan på vilket avhandlingens frågeställning befinner sig i förhållande till den kantianska topografin över sinnets förmågor.
En övergripande distinktion hos Kant är receptivitet och spontanitet. Under dessa kan man ordna sinnligheten (receptivitet), förståndet och förnuftet (spontanitet), vilka var och en tillskrivs en särskild uppgift. Med förmåga avses hos Kant såväl villkoret som gör vissa akter (varseblivning,
188 ”Alla omdömen är […] enhetsfunktioner hos våra föreställningar [.]” Kant, Kritik av
det rena förnuftet, A69/B93. ”[O]mdömeskraften [är] förmågan att subsumera under
regler, dvs. att urskilja om något faller under en given regel (casus datae legis) eller ej.” Ibid., A132/B171.
189 Kant, Kritik av omdömeskraften, §1, 57. 190 Ibid., Inledning, IV, 31.
191 Kant beskriver ”en särskild erfarenhet”, präglad av förståndets oförmåga att gripa
helheten av den oändliga mångfalden och heterogeniteten hos naturens former, men som likväl är sammanhängande. Ibid., Inledning (Första versionen), II, 361.
begär etc.) möjliga, som kraften att producera en förändring.192 Antonino
Faldutos kartläggning av interaktionen mellan begreppen Kraft (kraft) och
Vermögen (förmåga) i Kants skrifter är belysande.193 Kraft, sammanfattar
Falduto, används av Kant för att referera till beskrivningen av sinnet såsom det erfars, medan Vermögen refererar till en ren filosofisk (logisk) nivå.194
Sinnet (Gemüt) kan således sägas karakteriseras längs med två grundläg- gande axlar bestående av dess förmågor och verkan av utövandet av dessa förmågor. Från tredje Kritikens horisont är den estetiska erfarenheten strukturerad av omdömeskraften, det vill säga förmågan att fälla estetiska omdömen. Men inbegripen i omdömeskraften är alltså även den möjliga erfarenheten av utövandet av denna kraft i det estetiska omdömet.
Ett talande bild för denna dynamik är att föreställa sig tredje Kritiken som en levande kropp.195 Det är en bild som förmår framhålla den aprio-
riska formen för omdömet (bedömningens dom) såsom en av flera aspek- ter av den estetiska erfarenheten. Kants teori om det rena smakomdömet (det vill säga subjektets reflektion över kvaliteten hos sin egen känsla vilken gör anspråk på allas bifall) utgör enligt denna modell kroppens skelett. Men lika viktig för helheten som detta upprätthållande skelett är den blodfyllda vävnaden, det vill säga omdömet i sin tillämpning och verkan. Som Kant själv påminner om går det i smakomdömet inte att a priori bestämma vilket föremål som kommer överensstämma med smaken utan detta måste prövas gång på gång.196 Att Kant frilägger beståndsdelarna i
den estetiska erfarenhetens anatomi och därmed skiljer aprioriska och em- piriska element från varandra, gör inte lusten i denna erfarenhet oberoende av en empirisk föreställning. Transcendental struktur och empirisk tillämp- ning är möjliga att diskursivt skilja åt, men exemplet med den levande kroppen förmedlar hur form och materia i erfarenheten alltid redan är ett och samma – så också i Kants estetik.
192 För åtskillnaden mellan förmåga som potentialitet och kraft som aktualitet, se
Béatrice Longuenesse, Kant and the Capacity to Judge: Sensibility and Discursivity in the
Transcendental Analytic of the Critique of Pure Reason (1993), övers. Charles Wolfe
(Princeton: Princeton University Press, 1998), 7–8.
193 Antonino Falduto, The Faculties of the Human Mind and the Case of Moral Feeling in
Kant’s Philosophy (Berlin: De Gruyter, 2014).
194 Ibid., 10–11.
195 Se Chaouli, Thinking with Kant’s Critique of Judgment, 94. ”When reading Kant,
most of us take the bones for the whole body, which in turn leads us to protest that the theory is bloodless and brittle.” Chaoulis diskussion av Kants omdöme som erfarenhet ligger i stort i linje med min egen position. Se särskilt ibid., 15.
Det är därför sinnet (Gemüt), i egenskap av förmågan till förnimman- de/kännande och tänkande, är min utgångspunkt. Sinnet är intressant eftersom det omfattar både de transcendentala förmågorna och den empi- risk-psykologiska verkan av tillämpandet av dessa.197 Och begreppet erfa-
renhet förlägger tydligt avhandlingens frågeställning till det plan som avser sinnet just såsom det erfars. Det är också i verkan av utövandet av förmå- gorna som vi finner den koppling mellan förnimmande kroppslighet och (reflektionens känsla av) tänkande som är operativ i sinnligheten och som gör denna intressant att tänka tillsammans med samtida konst. Gemüt ger fördjupad förståelse av estetisk erfarenhet via konsten. Slutligen förmår er- farenhet och Gemüt rymma den viktiga metodologiska möjligheten att lokalisera en estetisk problematik i direkt ”icke-estetiska” texter. Erfarenhet fångar också Kants beskrivning av upplevelsens obestämbara process i känslan av tankens beröring (subjektet som känner sig självt [sich selbst
fühlt] i omdömesakten198). Fortsättningsvis används däremot alltid termen
omdöme i referat av och i relation till Kants egna formuleringar samt i återgivningen av andra forskares kommentarer.