Med avseende på frågan om sinnlighetens kraft i förhållande till en teori om subjektets förmågor är det vanligt att placera både Baumgartens och Kants estetik i motsatsställning till exempelvis Nietzsche.243 I framväxten av
estetiken som ett eget fält identifierar Christoph Menke en inre stridighet mellan två skilda kursriktningar, en subjektsfilosofi och en estetisk antro- pologi.244 Medan subjektsfilosofin karakteriseras av en förståelse av männis-
kan på basis av hennes subjektivitet, kännetecknas den estetiska antro- pologin av sitt försök att förstå subjektets tillblivelse genom ett genealogiskt återvändande till människans estetiska natur. Det är med avstamp i Baum- gartens teori om subjektets sinnliga förmågor, det vill säga sinnligheten
241 Baumgarten, Metaphysics, §511, 199. Det tillstånd då dessa förnimmelser är de
styrande kallas ”mörkrets kungarike”. Ibid., §518, 201.
242 ”Based on the position of my body in this universe, it can be known why I would per-
ceive this thing more, that thing more clearly, and something else more distinctly, i.e. I REPRESENT ACCORDING TO THE POSITION OF MY BODY in this universe.” Ibid., §512, 199.
243 På senare år går det emellertid att urskilja en förändring i förståelsen av det
filosofiska arvet efter Kant i Nietzsches filosofi. Från att det huvudsakligen har varit Nietzsches explicita kritik av Kant som uppmärksammats betonas nu även hur han approprierar, utvecklar och/eller överskrider kantianska positioner inom såväl meta- fysik och etik som estetik och antropologi. Se antologierna Nietzsche’s Engagements with
Kant and the Kantian Legacy, Volym I: ”Nietzsche, Kant and the Problem of Metaphysics”,
red. Marco Brusotti, Herman Siemens; Volym II: ”Nietzsche and Kantian Ethics”, red. João Constâncio, Tom Bailey; Volume III: ”Nietzsche and Kant on Aesthetics and Anthropology”, red. Katia Hay, Maria João Mayer Branco (New York: Bloomsbury Academic, 2017).
som kunskap, som Menke argumenterar för den moderna estetikens två- faldiga begynnelse. Estetik i Baumgartens och delvis också Kants anda, där den estetiska erfarenheten består i en njutbar erfarenhet av jaget självt, möter omedelbart vad Menke kallar en ”kraftestetik”, där den estetiska erfarenheten i stället förmår visa på våra förmågors grundlöshet och ur- sprung i dunkla krafter. Menke menar således att det mot den homogeni- sering av det estetiska och det praktiska som Baumgarten företräder växer fram en annan estetik med Johann Gottfried Herder, Johann Georg Sulzer, Moses Mendelssohn och Friedrich Nietzsche som främsta företrädare, vilka tvärtom insisterar på dessa områdens strukturella opposition. I ”kraft- estetisk” mening beskrivs det estetiska utgöras av ett spel av uttryck som drivs av en dunkel och omedveten kraft vilken, till skillnad från kunskaps- förmågorna, varken identifierar eller representerar (framställer) något.
Som jag förstår uppdelningen av dessa två inriktningar innebär kraft- estetiken att representation och kunskap separeras genom att krafternas spel underminerar själva praxis att bestämma och igenkänna, medan repre- sentation (Darstellung) hos Baumgarten i viss mån alltid har ett definier- bart innehåll och därmed förblir knuten till kunskap. Den estetiska antro- pologin överskrider därmed den horisont som utgörs av subjektets själv- medvetenhet om ändamålsenligheten i sina förmågor, vilka följaktligen i sig själva inbegriper den reflexiva kunskapen om den generella formen för sin egen praktik. Enligt Menke kan en sådan filosofisk kunskap om för- mågorna, en hållning han exemplifierar med Kant, endast artikulera en underförstådd kunskap inom förmågorna själva. Det Menke specifikt åsyf- tar är motsägelsen i att Kant i Kritik av omdömeskraften först tar avstånd från Baumgartens uppfattning om det estetiska som en annan form av kun- skap och i stället beskriver reflektionen som ett upplivande av förmågorna, för att senare själv göra sig skyldig till samma sak genom att underkasta den estetiska erfarenheten logiken i bruket av förmågorna och beskriva deras relation i termer av ömsesidig harmoni.245 Menke menar att Kant
befinner sig mitt emellan de två riktningar som han pekar ut. Men eftersom Kant tar tillbaka teorin om den estetiska rörelsen som ett spel mellan dunkla krafter och i stället underkastar den logiken i bruket av förmågorna, placeras han i slutändan i Baumgartens och subjektsfilosofins läger.
Kant wants to have his cake and eat it, too. On the one hand, he des- cribes the aesthetic as the other of praxis of determining. In doing so,
he draws on the aesthetic of the obscure: the aesthetic is an ”en- livening” of the forces that exceeds any practical faculty. On the other hand, the aesthetic must not contradict the logic of faculties, of praxis, of the subject. The aesthetic unleashing of the play of forces must not let us experience anything except the fact that these forces are, in their essence practical forces. Kant wants the aesthetic to be an interruption of praxis that does not amount to a rupture in praxis.246
Jag menar att det finns mer ”kraft” hos Kant, och därmed även hos Baum- garten, än vad Menkes disposition tillåter. Hans tes förutsätter dessutom en sträng uppdelning mellan filosofi och antropologi, något som går igen i det smala grepp som tas om Kants estetiska teori, vilken presenteras som resultatet av ett tänkande avskuret från de antropologiska skrifterna. Tar vi i stället hänsyn till den interaktion mellan Kants antropologi och estetik som fenomenen skratt och hypokondri ger uttryck åt blir en entydig placering av tredje Kritiken på endera sidan om den gräns mellan subjekts- filosofi och estetisk antropologi som Menke drar upp inaktuell. Här är det även på sin plats att påminna om att Kant lokaliserar känslan för skönheten och konsten inom sinnesstämningens fundamentala struktur, vilken onekligen är subjektiv men inte en synonym till subjektet.
Genom att betona sinnet och dess stämning går det att visa på en aspekt av Kants begrepp om sinnlighet som tenderar att försvinna i en filosofisk- estetiskt orienterad tes som Menkes. För Menke innebär den dunkla este- tiken att sinnlighetens förhöjda livlighet och accelererande rörelse inte kan vara i harmoni med en annan kraft, eftersom harmoni kräver kraftens bestämning, medan ett upplivande av krafter tvärtom innebär överskridan- det av varje sådan bestämning.247 Ser vi däremot till de begrepp och feno-
men som jag behandlar framgår det att ”harmonin”, det vill säga relationen mellan förmågorna i det sköna, inbegriper både spänning och disharmoni: i sinnesstämningens kraftfulla spänning mellan förstånd och sinnlighet undslipper dessa varje bestämning. Det går därför att förstå terminologin kring harmoni som ett sätt för Kant att undkomma den kunskapsinram- ning av den estetiska erfarenheten som han ser i Baumgartens begrepp om perfektion.
246 Ibid.
247 Menke refererar här till ”smygövergången” från krafternas upplivande till deras har-
moni (§9), vilken korresponderar med den lika hemliga föreningen av frihet och lag (§35). Menke, Force, 73–74, samt not 1, 108.