Om det ljudande betydelseområdet för stämningen och stämman tas i beaktande framträder en förbindelse mellan det estetiska omdömet och hörseln och lyssnandet, som berättar något om erfarenheten i fråga vilket Kants utläggning om dess villkor inte säger på egen hand. Nancy kontras- terar i Listening en erfarenhet fattad i ett sonort register, som lyssnande, mot erfarenheten fattad i ett visuellt dito.421 Nancy talar specifikt om er-
farenheten av och tillgången till oss själva som något sonort eftersom denna tillgång, likt alla ljud, odelbart är både min och en annans, materiell och andlig.422 Visuellt fattad beskrivs erfarenheten, även av yttre ting, ligga
nära det begreppsliga formgivandets klarhet, medan det sonora registret framhålls som en förening av sinnlighet och mening som aldrig befäster mening utan tillåter denna att framträda och tona ut om vartannat.423 Till
skillnad från den teoretiska, kunskapsmässiga relation till mening som enligt denna indelning präglar erfarenheten fattad enligt seendet, förblir det sonora någonting singulärt.424 Nancy överför sedan distinktionen
mellan de kvaliteter som tillskrivs det visuella respektive det sonora till det hörbaras fält. Detta sker genom en åtskillnad mellan att höra/förstå (enten-
dre) och att lyssna (écouter). Medan ”att höra” ligger nära en diskursiv
meningsförståelse sträcker sig lyssnandet mot en möjlig mening som inte är direkt tillgänglig.425
Den antydan som finns i lyssnandet, att mening inte nödvändigtvis är detsamma som begriplighet, gör det till en subversiv aktivitet i förhållande till hörandets neutralisering av möjlig mening till förståelse. Lyssnandet inbegriper en sensibilitet inför den fundamentala resonans som enligt Nancy utgör meningens djup.426 Resonansens förstärkande vibrationer och
421 Jean-Luc Nancy, Listening (2002), övers. Charlotte Mandell (New York: Fordham
University Press, 2007). 422 Ibid., 12. 423 Ibid., 2. 424 Ibid., 10. 425 Ibid., 6. 426 Ibid.
svängningar väcker, i erfarenheten av oss själva såväl som av världen, im- plicita anspelningar och underströmmar. Resonansen befäster aldrig de konturer som begreppslig mening kräver utan kan bara närma sig dessa. I
Listening ställs en fråga med bäring för detta kapitels betonande av sinn-
ligheten i den estetiska erfarenheten genom stämningens och stämmans sensibilitet: Vad innebär det att behärskas och uppfyllas av lyssnande, att existera enligt och formas av och i lyssnande?427
Nancys beskrivning av gränsen mellan hörandets och lyssnandets receptivitet följer Kants åtskillnad mellan det förståndsmässigt menings- fulla som baseras och preciseras begreppsligt och den estetiska känslan, sinnesstämningen som karakteriserar den estetiska erfarenhetens reflexi- vitet. En existens enligt lyssnande innebär att vara i den potentiella mening som uppstår när inbillningskraften i sitt fria spel med förståndet aldrig låter detta landa i ett begrepp. Som Kant påpekar är vi bara medvetna om detta spel genom förnimmelsen av förmågornas upplivande verkan, med andra ord genom upplivandet hos tanken som känner sig själv.428 Denna cirkulära
struktur i känslan av känslan, att känna sig själv känna, manifesteras också i det gränsöverskridande som utmärker ljudets fenomenalitet enligt Kant, vilket följande avsnitt om musik behandlar. Detta är ett överskridande som präglar relationen dels mellan mening och icke-mening, dels mellan ljudets förankring i världen och dess inre existens i huvudet eller i vibrationer i kroppen.
Det är i detta sammanhang värt att påminna om den exceptionella position som Kant ger hörselsinnet. I Antropologin postuleras det som det allra viktigaste sinnet genom att inta en betydande relation till förnuft och tänkande.429 I en av sina föreläsningar i antropologi benämner Kant rentav
hörseln som förnuftets organon (Organon der Vernunft).430 Det som fram-
för allt skiljer hörseln från de andra fyra sinnena är att den ackompanjeras av en annan (i viss mening mer aktiv) förmåga, nämligen rösten. På ett ställe beskriver Kant till och med tänkandet som ett ”tal i magen”.431 Med
detta menas att tänkandet är ett talande med sig själv och därmed även ett
427 Ibid., 4.
428 Kant, Kritik av omdömeskraften, §9, 74. 429 Kant, Antropologin, §18, AA 7:155. 430 Kant, Anthropologie Friedländer, AA 25:498.
431 ”Denken ist Reden mit sich selbst (die Indianer auf Otaheite nennen das Denken: die
Sprache im Bauch), folglich sich auch innerlich (durch reproductive Einbildungskraft) Hören.” Kant, Antropologin, §39, AA 7:192.
inre lyssnande till sig själv genom den reproduktiva inbillningskraften.432
Denna ömsesidiga växelverkan mellan de två aspekterna av självmedvetan- dets inre tonalitet implicerar därmed både ett sammanstämmande och en splittring. Genom dess inbegripna kommunicerbarhet erbjuder hörsel- sinnet ett begrepp om tänkande (och om den som tänker) som uppbärande en inre pluralitet.
På basis av sinnenas möjliga kunskapsproduktion delar Kant in dem i två klasser.433 Känsel, hörsel och syn är alla mer objektiva, vilket innebär att
de i empirisk åskådning bidrar mer till kunskapen om yttre objekt än vad smaken och luktsinnet gör. De senare är mer subjektiva och föreställningar genom dessa sinnen är mer njutning än kunskap. Känsel, hörsel och syn tillhör en högre klass eftersom de gäller varseblivning av en yta, medan smak och luktsinne i egenskap av njutningssinnen tillhör en lägre.434 Hör-
seln kan sägas befinna sig mitt emellan känsel och syn genom att länka samman den förras omedelbarhet med den senares distansering.435 Till
skillnad från synen, där ögat enkelt kan stänga ute, innebär örats öppenhet att vi är utlämnande till ljudet, ett förhållande från vilket ett helt begrepps- kluster kan härledas. Hören: gehorchen, hörig, gehören – att lyda, att vara någons slav, att tillhöra.436 Denna receptivitet hos hörseln har en mot-
sägelsefull status hos Kant. Hörseln är sinnet för förmedlande varsebliv-
432 Ibid., §28, AA 7:167: ”Die Einbildungskraft (facultas imaginandi), als ein Vermögen
der Anschauungen auch ohne Gegenwart des Gegenstandes, ist entweder productiv, d. i. ein Vermögen der ursprünglichen Darstellung des letzteren (exhibitio originaria), welche also vor der Erfahrung vorhergeht; oder reproductiv, der abgeleiteten (exhibitio
derivativa), welche eine vorher gehabte empirische Anschauung ins Gemüth zurück-
bringt.” Som förmågan till åskådning av ett icke närvarande objekt är inbillningskraften antingen produktiv eller reproduktiv. I sin produktiva verkan fungerar den som fram- ställningens ursprungskälla (den gör då erfarenheten i allmänhet möjlig), medan den i sitt reproduktiva utövande verkar på ett empiriskt sätt genom att producera föreställ- ningar som härstammar ur erfarenheten (den är då inskränkt av föregående er- farenhet). Se Samantha Matherne, ”Kant’s Theory of the Imagination”, The Routledge
Handbook of the Philosophy of Imagination, red. Amy Kind (London: Routledge, 2016),
55–68. Se också Makkreels diskussion av passagen, Makkreel, ”Self-cognition and self- assessment”, 35.
433 Kant, Antropologin, §16, AA 7:154. 434 Ibid., §21, AA 7:157.
435 Branco menar att hörseln går på tvärs mot hierarkin mellan sinnena genom att
oscillera mellan objektivitet och subjektivitet, förmedling och direkthet, kunskap utifrån perception förstått som kontrollerad tillgång till objektets yta och och njutningen i den mest intima verkan på oss själva. Branco, ”’jeder Geist hat seinen Klang’: Kant and Nietzsche on the Sense of Hearing”, 223.
436 Se Arendts diskussion utifrån Hans Jonas. Arendt, The Life of the Mind, 112. Se även
ning437 och samma öppenhet och deltagande som möjliggör en analogi med
förnuftet kan, som passagerna om musik i tredje Kritiken visar, slå över till ett hot om underkastelse.
Den ena sidan av hörselns intersubjektivitet som filosofisk princip hos Kant kommer till uttryck i karakteriseringen av dövhet som liktydig med en vägran av utbyte och delande. Hörseln är i denna mening inte bara villkoret för interaktionen människor emellan utan även en betingelse för människans relation till sig själv och för tänkande. I samband med att Kant framhåller hörseln som det viktigaste sinnet utesluts de döva från den rationella sfären.438 Eftersom de saknar ”orden”, den skepnad som förstånd
och förnuft först antar, nekas de användning av förnuftet.439 Resonemanget
lyder: utan hörsel – inget tal, utan tal – inga tecken för begreppen och ingen användning av förnuftet.440 (Häri ligger dövhetens koppling till van-
sinnet, definierat som just en dövhet inför en gemensam omvärld mot bak- grund av ett överdrivet ”lyssnande” inåt.441) Den andra sidan av hörselns
437 Kant, Antropologin, §18, AA 7:155.
438 Det finns heller inga ”visa döva” i den kka litteraturen på samma sätt som blindhet
utgjort villkoret för extraordinära insikter. Se Jacques Derrida, Memoirs of the Blind:
The Self-portrait and Other Ruins (1990), övers. Pascale-Anne Brault, Michael Naas
(Chicago: The University of Chicago Press, 1993), 5–6. Se även t.ex. Aristoteles om de döva som dumma i History of Animals: Books VII–X, red. och övers. D.M. Balme (Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1991), bok IV, 9, 536b.
439 ”[U]nd Taubgeborne, die eben darum auch stumm (ohne Sprache) bleiben müssen)
können nie zu etwas Mehrerem, als einem Analogon der Vernunft gelangen.” Kant,
Antropologin, §18, AA 7:155. ”Welcher Mangel oder Verlust eines Sinnes ist wichtiger,
der des Gehörs oder des Gesichts? - Der erstere ist, wenn er angeboren wäre, unter allen am wenigsten ersetzlich.” Ibid., §22, AA 7:159. Den som inte hör, fortsätter Kant, kommer mitt i ett sällskap att vara dömd till ensamhet. Se också föreläsningsanteck- ningarna i Immanuel Kant, Anthropologie Mrongovius, AA 25:1243.
440 ”Das Denken ist ein Sprechen u. dieses ein höhren.” Immanuel Kant, Opus
Postumum, AA 21:103. Diskursen kring dövhet blir framträdande samtidigt som språ-
ket börjar problematiseras under det sena 1700-talet. Dövhet rör vid den definition av rationell subjektivitet som uppfattas vara språkets kärna och blir därmed ikonen för en förlust. Se Lennard Davis, ”Universalizing Marginality: How Europe Became Deaf in the Eighteenth Century”, Enforcing Normalcy: Disability, Deafness, and the Body (Lon- don: Verso, 1995), 50–73. Det är främst dessa utsagor om dövhet och hörsel som grundar diskussionen om språkets status i Kants filosofi.
441 Jämför: ”Der Hang in sich selbst gekehrt zu sein kann sammt den daher kommenden
Täuschungen des inneren Sinnes nur dadurch in Ordnung gebracht werden, daß der Mensch in die äußere Welt und hiermit in die Ordnung der Dinge, die den äußeren Sinnen vorliegen, zurückgeführt wird.” Kant, Antropologin, §24, AA 7:161. Det främsta tecknet på galenskap, skriver Kant, är förlusten av det gemensamma sinnet (sensus
communis) och den därpå inträdande dominansen hos det logiska egensinnet (sensus privatus). Ibid., §53, AA 7:219. Som vi ser i det sjätte kapitlet finns tendenser hos den
receptivitet och intersubjektivitet finner vi i den estetiska sensibilitet som utmärker just lyssnandet och här vill jag åter vända tillbaka till Times
Square. Den diskreta klang som förmår tränga igenom bullret från trafiken
kräver en öppenhet för respons och genklang hos åhöraren. Denna öppen- het i lyssnandet inbegriper både en ”aktiv” benägenhet att låta klangen ljuda och ett mer ”passivt” inneslutande i ljudet.442 Den aktiva sidan av
denna öppenhet innebär ett visst avskärmande i förhållande till platsen i övrigt och en vändning av uppmärksamheten inåt, där lyssnandet till ljudet löper samman med (lyssnandet till) förnimmelserna av den egna kroppens närvaro. Det fullständiga uppgående i ljudet som tillkommer lyssnandets passivitet innebär tvärtom ett utvidgande av upplevelsen till att omfatta alla. Det rum klangen skapar blir genom lyssnandet på så sätt möjligt att förstå som utvidgat, både i förhållande till åhörarens levande kropp och till det offentliga rum som delas av var och en.443 Tillsammans ringar dessa
aspekter av lyssnandets öppenhet in den sårbarhet som blottas i fordran på bifall som det estetiska omdömets subjektiv-universella princip om sensus
communis innefattar. De pekar också ut det anspråk som finns i klangen
och som, fast förankrat i denna sinnliga manifestation, såväl överskrider den som åhörarens förmåga att uppfatta den.
Även om inbillningskraften till namnet är just en in-bild-ningskraft (Ein-bild-ungskraft) kommer lyssnandet närmare det slags syntes inbill- ningskraften ger upphov till i sitt fria spel med förståndet i tredje Kriti- ken.444 Att inbillningskraftens lek med förståndet i det sköna resulterar i
just en (sinnes)stämning kan – trots att det rör sig om synteser på olika nivåer – kort jämföras med hur Kant i första Kritiken skildrar schemat som en produkt av inbillningskraftens kunskapande syntes, vilken presenteras —
hypokondriska sinnesstämningen som gör att den kan förstås i enlighet med ett sådant överdrivet lyssnande inåt. Se också det sista avsnittet i detta kapitel.
442 De egenskaper som här ytterst schematiskt presenteras som ”aktiva” respektive
”passiva” skulle också kunna byta rubrik utan att poängen med denna indelning skulle gå förlorad.
443 Kort om Neuhaus ”place works” utifrån en diskussion av det offentliga rummets
topologier, se Golo Föllmer ”Ljudorganisation i det offentliga rummet” (1999), övers. Andreas Engström, Åsa Stjerna, Ljudkonst, 119–160 (151, 153). Föllmers beskrivning av hur Times Square både ger upphov till ett kontemplativt individuellt besittningstagande av platsen och utmärks av den socioaktiva karaktär av direkthet och känsla av gemen- skap som tillkommer den auditiva sinnesupplevelsen generellt, går hand i hand med hur jag förstår den estetiska erfarenheten utifrån lyssnande. Föllmer problematiserar även den mytiska laddning som tillskrivs (den västerländska) stadens offentliga rum som platsen för slumpmässiga mänskliga möten samt föreställningen om dessa möten som kraftfulla incitament till samhälleliga omvandlingar.
som åstadkommandet av en bild eller ett monogram till ett begrepp.445
Begreppet ”hund” betecknar exempelvis den regel enligt vilken inbill- ningskraften kan ”teckna gestalten hos ett fyrfota djur”.446 Det visuella äger
en tydlighet i exemplifieringen som kan sägas svara mot schematismens resultat och hit hör även Kants framhållande av synen som det sinne vilket ligger närmast ren åskådning.447 Stämningen, som ett begrepp kopplat till
ljudande tonalitet och som inte bara förutsätter ett hörande utan också ett lyssnande, förmår däremot tydligare visa på den friare relation mellan inbillningskraft och förstånd som står på spel i den estetiska erfarenheten. I konstrast till hur schemat befäster konturerna för inbillningskraftens syntes i kunskapen framhävs alltså dess frihet i den estetiska erfarenheten genom den relation stämningen har till hörselsinnet och ljudets gränsöverskri- dande konturlöshet.448 Hörseln inbegriper således inte bara en betydande
relation till förnuft och tänkande, utan är också i viss mån paradigmatisk för sinnligheten i tredje Kritikens formulering av estetiskt omdöme.