I etablerandet av gränserna och villkoren för möjlig erfarenhet i Kritik av
det rena förnuftet fastslår Kant kunskapsförmågornas skilda funktioner och
reglerna för deras ömsesidiga samspel. Medan förståndet är den spontana källan för begrepp bestäms sinnligheten som åskådningarnas receptiva ursprung. Den empiriskt givna mångfald som ges i åskådningen bestäms enligt sinnlighetens a priori-former, tid och rum, och syntetiseras med in- billningskraftens hjälp enligt förståndets begrepp. Resultatet är erfarenhet, det vill säga kunskap i form av ett omdöme. Begreppets förenande form korresponderar i vid bemärkelse med mening, medan sinnlighet har en tvåfaldig innebörd som både a priori-form och materiellt innehåll. Den skiljelinje mellan förstånd och sinnlighet som den första Kritiken etablerar
204 Ibid., §39, 150. Medan stämningen implicerar ändamålslös ändamålsenlighet inbe-
griper begreppet Bestimmung betydelsen av ett ändamål (bestämmelse) till vilket något kan användas som medel. Bestimmung konnoterar en teleologisk struktur (Endzweck) och att vara destinerad. Därmed betecknar Bestimmung i stort också människans inre spänning mellan sin bestämning som kroppsligt ändlig, bestämd av naturen, och som tänkande varelse destinerad till frihet och till att bli mänsklig.
inbegriper således både relationen mellan tanke och förnimmelse av ytter- värld och, på en rent kognitiv nivå, relationen mellan de inre möjlighets- villkoren för tänkandet självt. Kants gränslinjer mellan förstånd och sinn- lighet, samt mellan sinnligt och översinnligt, är i hög grad grundläggande för den moderna estetiken. De är grundläggande i bemärkelsen att Kritik
av omdömeskraften utgjort något av en urscen för oräkneliga (om-)formu-
leringar av dessa gränser.
Med säkerställandet av det mänskliga förnuftets struktur och möjliga användningsområde genom etableringen av a priori-principer för erfaren- heten och moralen i Kritik av det rena förnuftet, respektive Kritik av det
praktiska förnuftet, etableras den inre motsättning mellan människans
sinnliga och översinnliga natur som sammanfattas i den andra Kritikens bevingade slutord:
Två saker fyller sinnet med ständigt förnyad och tilltagande beundran och respekt, ju oftare och mer ihållande reflexionen ägnar sig åt dem:
stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig.205
Påståendet rymmer Kants fråga hur människan såsom naturvarelse under- kastad en mekanisk kausalitet samtidigt, såsom rationell, kan vara ett fritt väsen med ett ovillkorat värde som hon är förpliktigad att förverkliga genom sina handlingar. Första Kritiken lämnar något väsentligt obestämt med det negativa klargörandet av förnuftets gränser. För att undvika dogmatism inom metafysiken menar Kant att vi måste ”upphäva vetandet [om Gud, frihet och odödlighet] för att få plats för tron”206 och åsyftar med
detta i första hand tron på frihetens möjlighet i en värld styrd av deter- ministiska naturlagar. Frihet är inget kunskapsobjekt och kan varken på- visas empiriskt eller bevisas teoretiskt. Trots att människan därmed inte kan veta att hon är fri förutsätter hon ändå frihetens möjliga förverkligande i världen.
Det är således denna konflikt mellan människans kroppslighet och förnuft i vidaste mening som sedan står på spel i spänningen mellan det angenäma och det rena i Kants framställning av estetisk erfarenhet, vilken utvecklas mot bakgrund av frågan: Hur ska varats och börats domäner – natur och frihet – kunna försonas, när de under inga omständigheter får göra intrång på varandra och riskera ett illegitimt, spekulativt förnuftsbruk
205 Kant, Kritik av det praktiska förnuftet, 203. 206 Kant, Kritik av det rena förnuftet, Bxxx.
som skulle skada både det teoretiska och det praktiska förnuftet? Medan Kant utesluter en regelrätt förening av de två autonoma sfärerna, natur och frihet, föreslår han i Kritik av omdömeskraften i stället ett tredje fält som utgör förmedlingen mellan dem såsom två sätt att tänka på mänsklig erfarenhet genom den ”genomgående […] sammanhängande” estetiska erfarenheten.207 Målet är således inte att upphäva dualismen mellan natur
och frihet utan att få den första och andra Kritiken att tala med varandra. Kant är tydlig med att det reflekterande omdömet inte är någon bro i betydelsen av ett permanent förenande, utan en förmåga som förmedlar.208
Genom att inrätta a priori-principer för smakomdömet och det reflek- terande omdömets andra hälft, det teleologiska omdömet, fullbordas det kritiska projektet. Kant etablerar smakomdömets oberoende av kunskapens bestämmande och etikens normativa omdömen. Den lagstiftning som denna heautonomi inbegriper är inte objektiv, som förståndets eller för- nuftets dito, eftersom omdömeskraften i detta fall lagstiftar för varken naturen eller friheten utan bara för sin egen reflektion.209 Heautonomin är
däremot subjektivt giltig för omdömet genom känslan och det är denna som leder till det syntetiska överbryggandet av ”den oöverstigliga klyftan” mellan sinnligt och översinnligt. I den estetiska erfarenheten relaterar den reflekterande omdömeskraften omedelbart förnimmelsen till känslan av lust och olust, och inte på ett medvetet sätt till sin egen regel eller till kunskaps- eller begärsförmågan.210
Ansatsen till en systematisk förståelse av den mänskliga erfarenhetens tudelning formuleras just genom introduktionen av det estetiska omdömet. I förhållande till första Kritiken innebär detta inte bara ett nytt begrepp om erfarenhet, utan inbegriper även en transformerad idé om tänkande och subjektivitet som sådana. Omdöme i allmänhet är förmågan att subsumera det enskilda under det allmänna. Detta kan göras på två sätt. Det bestäm- mande kunskapsomdöme som karakteriserar erfarenhetens syntes av
207 Kant, Kritik av omdömeskraften, Inledning (Första versionen), II, 361.
208 Ibid., Inledning, IX, 48. Även detta ryms visserligen inom bilden av en bro som något
som varken helt förenar eller separerar utan just förmedlar.
209 Ibid., Inledning (Första versionen), VIII, 381.
210 Ibid., 382: Frågan om ett kantianskt begrepp om det omedvetna tycks här, när
”medvetet” kontrasteras mot känslan av lust/olust, inte ligga långt borta. Att explicit tala om ett omedvetet hos Kant är ett förhållandevis nytt forskningsområde. Se antologin
Kant’s Philosophy of the Unconscious, red. Piero Giordanetti, Riccardo Pozzo, Marco
Sgarbi (Berlin: De Gruyter, 2012). Precis ovanstående punkt diskuteras inte, men ett bidrag som förankrar antologins frågeställning i estetiska spörsmål är Tanehisa Otabe, ”Genius as a Chiasm of the Conscious and Unconscious: A History of Ideas Concerning Kantian Aesthetics”, Kant’s Philosophy of the Unconscious, 89–101.
åskådning och begrepp i Kritik av det rena förnuftet ordnar det enskilda under ett allmänt som är givet (regeln, lagen, begreppet, principen).211 För
den reflekterande omdömeskraften är det tvärtom det enskilda som är givet och det allmänna det som måste eftersökas. Detta medför också ett fokus- skifte i förhållande till de två föregående kritikerna, från ”färdiga” om- dömen till en emfas vid omdömeskraftens process. Den estetiska erfaren- heten är erfarenheten av det singulära. Tredje Kritiken behandlar förmågan att reflektera över en given enskild föreställning enligt a priori-principen om ändamålsenlighet till förmån för ett därigenom möjligt begrepp. Sub- jektet ger sig själv en lag för att leda sin reflektion som om den vore ordnad enligt ett system.
I förhållande till förstånd och förnuft uppträder således omdömes- kraften, genom att omfatta det sätt på vilket dessa två relaterar till varan- dra, på en metanivå.212 Genom att på en gång separera och föra samman
förstånd och förnuft intar omdömeskraften en motsägelsefull position, mitt emellan och omkring. I den meningen kan omdömeskraften förstås som ”utomsystematisk” och här spelar det estetiska omdömets intresselöshet, den regellösa ”disharmonin som bildar en samstämmighet”, en nyckel- roll.213 Intresselösheten utgör möjlighetsbetingelsen dels för åtskillnaden
mellan praktiskt och teoretiskt, dels för förnuftets respektive förståndets växlande dominans över varandra. Omdömeskraften kan sägas utgöra formen för Kants kritiska filosofi i sin helhet om vi betänker det faktum att alla tre Kritikerna utgör analyser av ett särskilt slags omdöme: teoretiskt, praktiskt och reflekterande (estetiskt och teleologiskt). Det är en förmåga som endast kan ge sig till känna genom sin aktivitet, genom fällandet av omdömen.214 Varje omdömesmodus har sitt särskilda drag beroende på hur
211 I Kritik av det rena förnuftet beskrivs förståndet som en omdömesförmåga. A69/B94. 212 Kant talar om omdömeskraften som en av de tre högre kunskapsförmågorna vilken
schematiskt är placerad mellan förstånd och förnuft såsom ”ett mellanled” mellan dem, men omdömeskraften omsluter också dessa två. Kritik av omdömeskraften, Inledning, III, 29. Omdömeskraftens mångsidiga kapacitet ger den en frihet som är analog med inbillningskraftens roll inom sinnligheten.
213 ”Dissonansens frigörelse, disharmonisk samstämmighet, utgör Kritik av omdömes-
kraftens stora upptäckt, den sista kantska omvändningen. Särskiljandet som återförenar
var Kants första tema i Kritik av det rena förnuftet. Men i slutet upptäcker han dishar- monin som bildar en samstämmighet.” Deleuze, Kants kritiska filosofi, 35.
214 Se t.ex. Kant, Kritik av det rena förnuftet, A133/B172; Kritik av omdömeskraften,
Inledning, 23–51. Den kritiska filosofins uppgift är att bestämma de gränser som legi- timerar omdömena inom de olika fälten. De gränser som de olika reglerna för sub- sumtion anger förser omdömet med en metodlära från vilken kriterier eller principer för att skilja sanna från falska omdömen kan härledas. Det kategoriska imperativet är ett
förnuft, förstånd och inbillningskraft relaterar till varandra: det teoretiska omfattar ett ”det är” eller ”det är inte”; det praktiska det ”bör” som ligger i nödvändigheten varför något sker för ett syfte; medan det estetiska om- fattar känslan av lust och olust. Avhandlingens i sig smala frågeställning och tes – om den centrala betydelsen av Kants begrepp om sinnlighet för en förståelse av estetisk erfarenhet – förhåller sig, dock utan att behandla ovanstående mer vidsträckta frågor, implicit till detta fält.