Det här kapitlet visar dels hur den enkelhet, absurditet och precisa mång- tydighet som karakteriserar humorn i Lucas installation exemplifierar det gemensamma hos vits – både som estetisk kategori och formgivande prin- cip – och skön konst i egenskap av förmedling av estetiska idéer: de före- ställningar i inbillningskraften som förståndet inte kan redogöra för med sina begrepp. Dels visar det hur skrattet uttrycker implikationerna av sin- nets sinnlighet i den estetiska erfarenheten. Jag tar avstamp i Simon Critch- leys skildring av humorn som en yttring av människans excentricitet, det vill säga resultatet av hennes förmåga att genom tänkandet (och här vill jag lägga till erfarenheten av tänkandet) gå bortom de gränser hennes omedel- bara erfarenhet sätter. Härigenom uppmärksammas de gemensamma dra- gen hos skratt och estetisk erfarenhet. Jag menar att kollisionen mellan heterogena föremål och begrepp i Au Naturel åskådliggör betydelsen av vits- och skrattproblematiken hos Kant för att bemöta de frågor som verket ställer. Jag tolkar det faktum att Kant över huvud taget behandlar detta tema inom ramen för det estetiska omdömet som något som är av be- tydelse för förståelsen av sinnlighetens roll i estetisk erfarenhet. Vitsighe- tens lekande sensibilitet inbegriper en såväl produktiv som receptiv för- måga med potential att både uttrycka och uppfatta något nytt och oväntat som plötsligt bryter med det förväntade eller rådande. Au Naturels vitsighet tycks härmed ha minst två lägen: dels den omedelbara och lättsamma tankelek som initieras av det flagrant vitsiga symbolspråket, dels den kvicka och reflekterande lätthetens lek med strukturella villkor för ojämlikhet inom konstvärlden och samhället i stort.492
492 Amna Maliks ingående analys av Au Naturel betonar särskilt frågor rörande sexua-
litet, identitet och makt i Lucas verk. Malik menar att Au Naturel, utöver att adressera absurditeten i den normativa sexualitetens ideal, dessutom pekar mot den inneboende humorn i mödan och tyngden att (som kvinnlig konstnär) behöva förhålla sig till denna symboliska makt i varje representation av sexualitet. Amna Malik, Sarah Lucas, Au
Naturel (London: Afterall Books, 2009), 82. Utan att formulera detta i termer av vitsig-
het påvisar Maliks redogörelse för denna dubbelhet precis det jag menar utmärker vits/vitsighet som formgivande princip hos Kant. Sedan 1990-talet syns en växande litteratur om humor och skratt inom konsten. För en översikt över skratt som sub- versivt verktyg för kvinnliga konstnärer under 1980-talet, se Jo Anna Isaak, Feminism
and Contemporary Art: The Revolutionary Power of Women’s Laughter (London: Rout-
ledge, 1996). Se även antologin When Humour Becomes Painful, red. Felicity Lunn, Heike Munder (Zürich: JRP-Ringier, 2005). För att begränsa sig till Lucas föregångare under 1900-talet märks dadaisternas och surrealisternas humoristiska lekar med lik- heter, överdrifter och skalförskjutningar för att uppehålla mottagaren vid de mest ange- lägna frågorna.
Utifrån Kritik av omdömeskraften kan skrattet förstås som den reaktion som sätter igång spelet mellan verkets olika lägen, och Kant beskriver det så här: ”Skratt är en affekt som beror på att en spänd förväntan plötsligt för-
vandlas till intet.”493 Enligt denna definition fungerar skrattet som Lucas
installation väcker som ett slags avbrott. Det är ett avbrott som inbegriper ett plötsligt och mer eller mindre spastiskt perspektivskifte som, förankrat i bröst eller mellangärde, exponerar den givna verklighetens rådande absur- diteter, komplexa problem och konflikter. För Kant uppstår skrattet när förståndet, eftersom det inte finner vad det söker i framställningen i fråga, släpper taget, något vi inte bara känner som ”en svängning i organen”, utan även som en befordran av ”återställandet av deras jämvikt”.494 När skenet,
det vill säga förståndets projicerade förväntan på att tankeleken ska ut- mynna i ett fastgripande av idén, förvandlas till intet försöker förståndet återigen glädja sig självt med hjälp av ett föremål genom att försöka fånga idén. Detta upprepas gång på gång vilket gör att sinnet snabbt skiftar mellan ansträngningens anspänning och misslyckandets avspänning och på så vis försätts i svängning (Schwankung). Kant menar att det är det ab- surda och paradoxen som förmår frambringa den snabbt växlande förnim- melselek mellan an- och avspänning som omintetgörandet av förståndets förväntningar medför.495 Med andra ord uppstår det lustiga, likt lustkänslan
i det sköna, i det hos vilket förståndet i sig inte kan finna välbehag. Skulle förståndet självt bli tillfredsställt, handlar det inte längre om en estetisk erfarenhet.
Troligtvis är vits i dag något främst förknippat med lustigheten hos sina produkter, skämten. Men som estetisk figur, som form för montage och assemblage, eller i egenskap av en narrativ struktur präglad av inkong- ruens, är vits varken begränsad till eller liktydig med humor och skämt, vilket inte minst Au Naturel åskådliggör. Hos Kant betecknar Witz både den lättsamma lätthetens uttrycksform eller genre, vits som skämt och ordlek, och vitsighet i betydelsen produktiv förmåga att finna likheter hos de mest olikartade ting och föreställningar. Det som utmärker Witz, både som form och förmåga, är hur sammansättningen av motsatta tendenser i oväntade konstellationer upplåter nya perspektiv på det som vanan gjort otillgängligt. Vitsen rör sig mellan det meningsfulla och det meningslösa. Det meningslösa såväl i bemärkelsen nonsens som avseende det nya vilket
493 Kant, Kritik av omdömeskraften, §54, 191. 494 Ibid.
förståndet ännu inte kunnat göra förståeligt.496 Vitsens konstellationer
sätter sinnet i rörelse genom att upplåta ett överflöd av tankar som var och en aldrig kan omfattas fullt ut. Flertydigheten i Lucas komposition av frukter och husgeråd exemplifierar hur detta gör det möjligt för vitsen att (som förmåga och produkt) fungera som en kritisk praktik vilken förmår visa på och kasta om rådande hierarkier.497