I Kritik av omdömeskraften hänvisar Kant uteslutande till inbillningskraft och förstånd, utan att närmare utlåta sig om huruvida vitsigheten står i en särskild relation till, eller utgör en del av, inbillningskraften. Ändå tillför vitsen en utökad förståelse av inbillningskraftens betydelse för den estetiska erfarenhetens kapacitet att öppna nya perspektiv. Det är kombinationen av vitsförmågans sökande efter likhet och efter att möjliggöra sin egen oin- skränkta frihet (Kritik av det rena förnuftet) med överflödet och kraften i dess växlande och expansiva lek och framkallande av ”det nya” (föreläs- ningarna, Antropologin) som möjliggör denna utökade förståelse. Utifrån tredje Kritikens perspektiv kräver dock den dikotomi mellan vits och om- döme vi ser i Antropologin en specificering: omdöme är där bestämmande omdöme. Åtskillnaden mellan ”vits” och ”omdömeskraft” i Antropologin kan därför jämföras med skillnaden mellan ”reflekterande” respektive ”be- stämmande” omdömeskraft i Kritik av omdömeskraften.568 Genom sitt
sökande efter det allmänna i det singulära verkar vitsen enligt den reflek- terande omdömeskraftens princip, medan omdömeskraften förenas med det bestämmande omdömet i Kants fastställande av detta som bestäm- ningen av det singulära utifrån det allmänna.569
567 Ibid., AA 7:221.
568 Manuel Sánchez Rodríguez är inne på detta spår när han visar hur nära Witz-diskus-
sionen i föreläsningsanteckningarna överlappar den reflekterande omdömeskraftens problematik. Witz är dock inte liktydigt med reflekterande omdöme. Manuel Sánchez Rodríguez, ”Witz und reflektierende Urteilskraft in Kants Philosophie”, Kant und die
Berliner Aufklärung: Akten des IX Internationalen Kant-Kongresses vol. IV, red. Volker
Gerhardt, Rolf-Peter Horstmann, Ralph Schumacher (Berlin: De Gruyter, 2001), 487– 496, (493, 496).
569 Kant, Kritik av omdömeskraften, Inledning, IV, 31; Kant, Antropologin, §44, AA
Nämnda likheter till trots adresseras inte vitsförmågan i tredje Kritiken i förhållande till denna analogi; däremot förekommer ett längre resonemang om den tankelek som är signifikativ för en utav dess produkter, den lustiga vitsen. Vi finner denna diskussion i §54:s ”Anmärkning” som avslutar deduktionen av den estetiska omdömeskraften, och det är även här som kraften i vitsens ”lek med estetiska idéer eller förståndsföreställningar” görs oskiljbar från skrattet.570 Vitsavsnittet utgör en del av avslutningen till den
jämförelse av konsternas respektive estetiska värde som slutför diskus- sionen av förbindelsen mellan smak och geni i den sköna konsten. Detta är ett möjligt skäl till att Kant diskuterar vitsande just tillsammans med musiken, med vilken lustigheterna delar de mest grundläggande dragen beträffande verkan på sinnet. Paragrafen som följer därefter är den första i tredje Kritikens andra avsnitt, ”Den estetiska omdömeskraftens dialektik”, vilket inleds med en behandling av smakens antinomi. Utifrån det som föregår respektive följer på §54 är det svårt att tydligt uppfatta paragrafens syfte i strukturen av Kritik av omdömeskraften. En strängare redogörelse över smakomdömet hade utan svårighet kunnat utelämna paragrafen i fråga. Därför är den omfattande vitspassagens placering i texten, just som en tillagd anmärkning mitt emellan analytiken och dialektiken, relevant i sammanhanget.571 Vitsens gränsplacering i analytiksektionen ger den en
dubbel funktion och som en avslutande del pekar den tillbaka mot ana- lytiken av det rena smakomdömet och den sköna konstens avskiljande från det angenäma på ett sätt som ger dessa moment en annan ton.
Å ena sidan verkar vitskonsten som en negativ kontrast till det rena estetiska smakomdömet, den kategori som dominerar sektionen. Å den andra utvecklar den teorin om skönhet i riktning mot diskussionen om estetisk erfarenhet som upplivande av livskänslan (§1), ett upplivande som också visar sig omfatta sinnligt välbehag. De aktuella passagerna har alltså inte entydigt funktionen att kontrastera mot och negativt exemplifiera det
570 Kant, Kritik av omdömeskraften, §54, 191.
571 Fenves gör en intressant tolkning av denna placering och lyfter fram det faktum att
anmärkningen i fråga först saknar paragrafnumrering. I den första utgåvan av tredje Kritiken återfinns mellan §53 och §55 endast denna ”Bemerkung” om vilken Fenves skriver: ”[T]he absence of a number mirrors the absence toward which the ’Remark’, for all the diversity of its contents, is generally oriented: toward nothingness; more exactly, toward the nothingness that the mind presents to itself as the basis for the laughter that convulses its body.” Liksom den diskussion om livet som föregår detta citat är Fenves utläggning om skratt, såsom ett ”lustfyllt misslyckande”, centrerad kring de skavande brotten i tredje Kritikens strävan efter helhet. Fenves, Late Kant, 24. Också Menning- haus understryker betydelsen av paragrafens placering. Menninghaus, In Praise of
rena smakomdömet. Genom att aktivera kraftfulla rörelser i sinnet och framhäva lust och lekfullhet, förstärker detta tema hos Kant också sinn- lighetens kraft i smakomdömets modalitet och visar hur estetisk erfarenhet i tredje Kritiken inte nödvändigtvis är antitesen till sinnlig njutning. De sinnesrörelser som vitsens tankelek ger upphov till kan på så vis förstås som en skärpning av den spänning mellan förstånd och sinnlighet som står på spel i inbillningskraftens underminering av förståndets försök till be- greppsliggörande i det sköna. Med skärpning menas den intensifiering av föreställningarnas lek som sker när rörelsen i skrattet fortplantas i kroppen, vilket visar på kraften i föreställningarna.
I Kants analys av vits åskådliggörs sinnets (sinnesrörelsens) dubbla bestämning. I den sinnesstämning som genereras och utgörs av tankeleken i fråga, och i extensionen av denna stämning i skrattet, framträder sinnet som såväl aprioriskt, omfattande de transcendentala kunskapsförmågorna, som empiriskt, genom verkan (förnimmelsen) av dessa förmågor i tänkan- det. Denna dubblering av/inom sinnet tillgängliggör vidare ett perspektiv på sinnlighet hos Kant som på en gång upprätthåller och upphäver den dualism som är förbunden med paret sinnlighet och förstånd/förnuft. I skrattets dubbeltydiga karaktär som dels en betydelsebärande röstmani- festation kommunicerande en sinnesstämning, dels en mekanisk reaktion med en inre effekt, länkas tankerörelser samman med rörelser i kroppen på ett sätt som stimulerar livskänslan och befordrar hälsa. Dessa överlägg- ningar i tredje Kritiken föregriper sålunda den fråga som behandlas i nästa kapitel om hypokondrin: frågan om huruvida det är möjligt att ta itu med sinnet genom kroppen och tvärtom. Även den njutning som härrör ur förståndets kollaps i skrattet föregriper njutningen inbegripen i hypokon- drins vånda.