I detta inledningskapitel beskrivs ingången till arbetet och avhandlingens syfte och frågeställningar. Här introduceras avhandlingens huvudfråga: Hur kan vi förstå estetisk erfarenhet utifrån det begrepp om sinnlighet vi finner i Kants kritik av estetiskt reflekterande omdöme och i hans antro- pologiska skrifter? Samt följdfrågan: Vilken roll spelar sinnligheten i Kants begreppsliggörande av den estetiska erfarenheten? Vidare presenteras de begrepp och fenomen genom vilka jag närmar mig frågan om sinnligheten: sinne, stämning, skratt och hypokondri. Detta sker i samverkan med intro- duktionen av de konstverk –Times Square, Au Naturel och Leafless – vilka utgör en del av analyserna i kapitel 4, 5 och 6. Inledningen lägger fram ett avsnitt om avgränsningen av materialet som introducerar avhandlingens grundtexter och en reflektion över den metod som väglett arbetet. Metod- delen argumenterar även för kapitlens uppställning, vilket av tydlighetsskäl delvis upprepas i denna synopsis.
Det första kapitlet inleds med en forskningsöversikt som tar ett bre- dare grepp om forskningsläget utifrån relevanta områden för avhandlin-
gens frågeställning. Denna översikt presenterar en summarisk sammanfatt- ning av Kantforskningens olika riktningar och tendenser, medan specifika referenser till mina huvudteman diskuteras i kapitel 2 samt i de enskilda analyskapitlen. Därpå följer två avsnitt som behandlar avhandlingens prob- lemställning i förhållande till ett postkantianskt fält av kritik och estetik samt i relation till frågan om den estetiska erfarenhetens autonomi. Avslut- ningsvis presenteras det teoretiska ramverk som motiverar arbetets be- greppsanvändning. Detta avsnitt har en nära koppling till – och överlappar bitvis – de delar i inledningen som behandlar material och metod och avsnitten om tidigare forskning. Syftet är att visa hur mitt arbete knyter an till en tradition som behandlar gränsöverskridandets olika uttryck i Kants filosofi samt riktar tolkningarna mot sin samtid. För min förståelse av Kants begrepp om sinnlighet i stort gör sig här tre tänkare gällande, om än med olika funktion i argumentationen: Michel Foucault, Angelica Nuzzo och Jean-François Lyotard.
Kapitel 2 handlar om sinnlighetens kraft hos Kant och bereder scenen för det arbete som de följande kapitlen utför. Genom att erbjuda en mer grundlig presentation av inledningens positioneringar underbygger kapitlet frågeställningens avgränsning och betydelse: först i förhållande till valet att skriva om ”estetisk erfarenhet” och därefter utifrån en förståelse av Kants estetik och antropologi som verkande på ett gemensamt plan där erfaren- heten av det sköna privilegieras. Därefter tar jag ett steg tillbaka, genom att förse avhandlingens grundläggande syfte – att betona relevansen hos Kant i dag – med en filosofihistorisk kontextualisering. Det sätt på vilket jag när- mar mig de aktuella texterna präglas av mitt perspektiv på mer över- gripande frågor – såsom tredje Kritikens plats och status i förhållande till den första och den andra Kritiken – vilket argumenteras för här. Utifrån Kants avståndstagande och bekräftande av Baumgartens estetik ger kapitlet vidare en generell överblick över sinnlighet hos Kant med särskild betoning på dess kraft. Avslutningsvis diskuteras inbillningskraften och innebörden av upplivandet/livligheten i den estetiska erfarenheten.
Kapitel 3 behandlar das Gemüt – sinnet. I egenskap av förmåga till både förnimmande och tänkande uttrycker sinnet spänningen mellan och inom dessa områden i Kants filosofi. Förbindelsen mellan det yttre och det inre sinnet (Sinn) och mellan omvärld och jag, är några av de relationer som tar form genom detta kantianska gränsbegrepp som varken sammanfaller helt med kropp eller med ande (Geist). Begreppet Gemüt har en särställning i avhandlingen i egenskap av frågeställningens inre fokuspunkt och den kär- na ur vilken följande teman gror. Begreppsligt såväl som narrativt knyter
Gemüt samman till synes disparata ämnen och ställer den aktuella proble-
matiken rörande Kants begrepp om sinnlighet på sin spets. Därmed har kapitel 3 också, utöver sin historisk-exegetiska bakgrundskaraktär, en underliggande funktion, då det är utifrån den här initierade undersök- ningen och diskussionen som avhandlingens frågeställning i stort utarbe- tats. Den sinnlighet Gemüt inbegriper har ofta bokstavligen – genom så väl översättning som av filosofiskt intresse – ”rationaliserats” bort, då betoning lagts på begreppets kognitiva betydelse eller koncentrerats till hållning och affekt inom etikens sfär. Kapitlets syfte är att visa på konsekvenserna av begreppets dubbeltydighet och på de följder en läsning som utgår från sinnets sinnlighet har för förståelsen av estetisk erfarenhet.
Det fjärde kapitlet låter begreppet Stimmung – stämning – etablera sinnlighetens privilegium. Med utgångspunkt i Max Neuhaus ljudverk
Times Square etableras stämningens centrala funktion i Kants estetik: Det
är genom sin sinnlighet – genom att vara i stämning snarare än att vara bestämt – som sinnet etablerar och aktiverar den reflexiva omdömeskraf- ten. Stämningens överkorsande av betydelseområden ger begreppets trans- cendentala innebörd av mottaglighet och disposition hos kunskapsförmå- gorna en förbindelse med den empiriska sinnlighetens fält: musiken, ljudandet, hörselsinnet och lyssnandet. Kapitlet behandlar Kants privilegie- rande av det auditiva i formuleringen av det estetiska omdömet. Genom att upprätthålla kopplingen mellan begreppets estetisk-kognitiva betydelse och dess sinnliga konnotationer ställs frågan: Vad förenar tonartens stämning och det filosofiska begrepp som betecknar sensibilitet och sinnets transcen- dentala disposition? Avgörande för att återföra musikalitet till sinnet är Kants skildring av tonen som ett fenomen som samtidigt kan operera som förnimmelse och formell bestämning av enhet i förnimmelsens mångfald. Genom att innefatta begreppet om ”spel/lek” (Spiel) utgör stämningen också en metodologisk figur, med vilken det oförenliga kan tänkas samman på ett sätt som också vidgar och komplicerar motpolerna. Genom kraften hos den svårgripbara klangen i Neuhaus installation visar kapitlet hur stämningsbegreppets åberopande av sinnlig mening (estetisk klarhet) låter det som postuleras som begreppslöst – dispositionen hos kunskapsförmå- gorna och den begreppslösa känsla som grundar det estetiska omdömet – framställas och reflekteras begreppsligt.
I kapitel 5 diskuteras fyndigheten hos vitsen såsom estetisk kategori och formgivande princip och betydelsen av skratt i egenskap av en allmän bestämning av förhållandet mellan tänkande och kroppsliga förnimmelser i estetisk erfarenhet. Vitsighetens sensibilitet består dels av ett receptions-
modus, dels av förmågan att finna likheter bland olikheter och därmed uttrycka något nytt och oväntat som plötsligt bryter med det förväntade eller rådande. Denna precisa mångtydighet – som karakteriserar såväl vit- sen som den sköna konsten, i egenskap av förmedling av estetiska idéer – behandlas utifrån Sarah Lucas installationsverk Au Naturel. Även resone- manget kring skrattets sammantvinnande av tankerörelser med rörelser i kroppen – skrattet som uttryck för sinnesrörelsens dubbelhet – finner sin grund i Lucas verk. Kapitlet argumenterar för att Kants behandling av vits och skratt, inom ramen för det estetiska omdömet, är av betydelse för att förstå sinnlighetens roll i estetisk erfarenhet. Det handlar om ett konkre- tiserande av sinnlighetens innebörd. Genom att framhäva lust och lek- fullhet förstärker de aktuella passagerna i tredje Kritiken även sinnlighetens kraft i smakomdömets modalitet. Genom skrattets dubbeltydiga karaktär som en inre effekt (ett mekaniskt medel som naturen tillhandahåller för att öka livskraften) och en röstmanifestation kommunicerande en sinnesstäm- ning, aktiverar vitsens tankelek också kroppen. Den befordran av hälsa det här rör sig om föregriper huvudtematiken (negativt) i det avslutande kapitlet om Kants hypokondri.
Kapitel 6 behandlar den estetiska problematiken hos hypokondrin (Grillenkrankheit), det ändlösa uttolkandet av kroppsliga symptom där den drabbade överlämnar sig åt sina sjukliga känslor. Erfarenheten av detta gränstillstånd i sinnet – spänningen mellan maktlöshet och beslutsamhet, spontanitet och receptivitet, lust och olust – har ett filosofiskt värde för Kant då det möjliggör en reflektion över relationen mellan kropp och tän- kande utifrån den egna erfarenheten av denna relation. I såväl sjukdomen som den förebyggande dietikens bemästrande av denna framhålls inbill- ningskraftens centrala roll. Kapitlet ger en historisk bakgrund till hypo- kondri hos Kant och aktiverar denna sinnesstämning som ett estetiskt föreställningsmodus och ett tillämpat estetiskt omdöme (estetisk erfaren- het). I relation till Lyotards definition av den tautegoriska rörelse som karakteriserar det estetiska omdömet – förnimmelsen av tänkandet som rör sig självt – diskuteras hypokondri och estetisk erfarenhet utifrån Nazlı Dinçels materialundersökande filmverk Leafless. Det är en film som genom sitt utforskande av kroppen och den analoga filmkonstens uttrycksmöjlig- heter möter grunddragen i Kants text såväl tematiskt som materiellt, var- med föreningen mellan en patologisk och en estetisk sensibilitet låter sig uppfattas. Likt vitsen som form och förmåga diskuteras hypokondrin som ett fenomen som ställer vissa bestämda relationer på huvudet. Och liksom föregående kapitel syftar detta till att förankra sinnlighetens begrepp i ett
fenomen som ger uttryck för sinnesrörelsens dubblering och en själv- reflekterande hypersensibilitet vars cirkulära struktur kan sammanfattas som förnimmelsen av tänkandet i tänkandet av förnimmelsen.
Slutordet sammanfattar hur oskiljaktigheten mellan omdömets form och stoff i den estetiska erfarenheten kommer till uttryck i sinne, stämning, genom vits och skratt och i hypokondrins estetiska problematik. Detta sker genom en reflektion över den dubblering som genomsyrar Kants estetik och utgör estetikens gemensamma kontaktyta med antropologin, det vill säga dubbleringen av den kantianska kritiken som sådan, operativ som transcendentalfilosofi såväl som empiriskt imperativ.