Hierarkiseringen av förmågorna (där separationen mellan förnuft/förstånd och sinnlighet bestäms som synonym med de förras dominans) har också lett till den långa period av splittring av Kants verk mellan den kritiska och den så kallade tillämpade filosofin, i första hand Antropologin, som medfört en distansering där förbindelsen mellan dessa verk tenderat att gå förlorad. Så sent som år 2000 kunde Robert Louden, redaktör och översättare av flera av Kants mest betydelsefulla senare verk, säga att de antropologiska skrifterna, nästan 200 år efter Kants död, fortfarande var en väl bevarad hemlighet även bland Kantforskare.92 Men efter att länge ha överskuggats
av Kants kritiska verk har detta material de senaste två decennierna blivit ämne för fördjupade diskussioner och flera verk med syftet att fylla denna lakun inom Kantforskningen. Förutom Louden hör Susan Meld Shell, Allen Wood, Felicitas Munzel och John H. Zammito till de ledande rös- terna i formulerandet av relationen mellan det kritiska och antropologiska tänkandet hos Kant. Två signifikativa antologier inom området är Essays
on Kant’s Anthropology och Kant on Emotion and Value.93 Även om den
förra spänner över frågor rörande Kants teoretiska filosofi, estetik och historiefilosofi, ligger tyngdpunkten på antropologins relation till den
91 Nuzzo, Ideal Embodiment: Kant’s Theory of Sensibility.
92 Robert Louden, Kant’s Impure Ethics: From Rational Beings to Human Beings (Ox-
ford: Oxford University Press, 2000), vii.
93 Essays on Kant’s Anthropology, red. Brian Jacobs, Patrick Kain (Cambridge: Cam-
bridge University Press, 2003); Kant on Emotion and Value, red. Alix Cohen (Basing- stoke: Palgrave Macmillan, 2014).
praktiska filosofin. Detta kan sägas spegla receptionen överlag. Ett bidrag från denna volym med särskild relevans för detta arbete, då det fokuserar på sinnligheten i sig, är Howard Caygills ”Kant’s Apology for Sensibility”.94
Caygill argumenterar för att Kants teori om sinnligheten som en egen förmåga, och försvaret av denna gentemot rationalistiska invändningar att sinnena endast förvirrar förståndet, är den kritiska filosofins huvudupp- täckt och den doktrin som utarbetas i antropologikurserna. Vidare refe- reras flera av Caygills Kant-tolkningar i avhandlingen. Dessa är av betydel- se för min egen inriktning då de, oavsett tematik, har tredje Kritiken och sinnlighetens problem som utgångspunkt. Den andra antologin, Kant on
Emotion and Value, bestrider karikatyren av Kant som en kallblodig filosof
genom att visa på hans filosofiskt rika teori om känslor och känslornas relevans inom såväl etik som estetik, politik och epistemologi. I förhållande till avhandlingens tematik utmärker sig Nuzzos bidrag där känslorna ges en positiv roll, inte bara i Kants tillämpade filosofi utan även inom trans- cendentalfilosofin i stort och sinnets kritiska topografi.95
Vad gäller den metodologiska motsättningen mellan de tre Kritikernas transcendentala undersökningar och den tillämpade filosofin kan överlag två linjer skönjas. Den första –som ofta följer på uppvärderingen av Kants antropologiska, historiska och autobiografiska exposéer över den mänsk- liga existensens sinnliga sida– karakteriseras av att den insisterar på kon- flikten mellan ett rent förnuft (lösgjort från sin vitala sida) och det empi- riska livet. Denna konflikt formuleras utifrån idén om en undergrävande kontinuitet där själva begreppet om det rena förnuftet är en illusion efter- som förnuftet och framställningen av detta alltid redan är materiellt fläckad. Exempel på denna linje återfinns i synnerhet inom en feministisk och postkolonial teoritradition, där kritik av Kant många gånger förstärkts genom att återintroducera den ”destabiliserande” sinnligheten med syfte att detronisera en priviligierad rationalitet. Genom att identifiera ett empi- riskt läckage från Kants tillämpade filosofi till den transcendentala kan
94 Howard Caygill, ”Kant’s Apology for Sensibility”, Essays on Kant’s Anthropology,
164–193.
95 Angelica Nuzzo, ”The Place of the Emotions in Kant’s Transcendental Philosophy”,
Kant on Emotion and Value, 88–107. Även Melissa McBay Merritts ”Kant on the
Pleasures of Understanding” (Kant on Emotion and Value, 126–145) är värd att lyfta fram med anledning av den analogi som görs mellan känslan av hälsa som ett omärk- bart välbefinnande och lusten i kunskapen. McBay Merritt angriper lustproblematiken mer generellt och driver tesen att smakomdömet, genom att knyta an till den aristo- teliska idén om ett naturligt kunskapsbegär hos människan, blottar en lustkänsla som hör till förståndets själva aktivitet.
denna visas vara könsstereotypt eller rasistiskt belastad.96 Samma motsätt-
ning, men utifrån idén om motsatspolernas diskontinuitet, kan medföra såväl argument som visar på förnuftets omänsklighet som argument vilka framhåller Antropologin som filosofiskt ointressant. Här finns exempel både på tolkningar som tenderar att nedvärdera Kants begrepp om sinn- lighet och på läsningar inriktade på olika detaljer i första Kritiken.97
Min egen hållning avviker från båda dessa linjer. Utifrån ett perspektiv på den kritiska filosofin som syftar till att berika förståelsen av estetisk erfarenhet hos Kant är det inte nödvändigt att utgå från att ”motsätt- ningen” mellan transcendentalfilosofin och den tillämpade filosofin måste utmanas för att deras inbördes referenser ska kunna tillvaratas. Dessa områden spelar helt enkelt alltid mot varandra: samtidigt som de utgör villkor för varandra kan de aldrig uttömmas i varandra.98 Här kan vi tänka
96 Några inflytelserika exempel är: Robert Bernasconi, ”Who invented the concept of
Race? Kant’s Role in the Enlightenment’s Construction of Race”, Race, red. Robert Bernasconi (Malden: Blackwell Publishers, 2001), 11–36; Emmanuel Chukwudi Eze, ”The Color of Reason”, Anthropology and the German Enlightenment: Perspectives on
Humanity, red. Katherine Faull (Lewisburg: Bucknell University Press, 1995), 200–241;
Cornelia Klinger, ”The Concepts of the Sublime and the Beautiful in Kant and Lyotard”,
Feminist Interpretations of Immanuel Kant, red. Robin May Schott (University Park:
Pennsylvania State University Press, 1997), 191–211. Den tidigare citerade Louden re- presenterar ett mer positivt grepp om Kants tillämpade filosofi (som likväl betonar om inte en konflikt så ett brott) genom att uteslutande diskutera denna ”andra sida” av Kants, i detta fall ”orena” praktiska filosofi. Se Louden, Kant’s Impure Ethics.
97 Två delvis representativa exempel på ett dylikt förringande av sinnligheten hos Kant
är Christoph Menkes karakterisering av Kants estetik i Force och Lyotards diskussion av livskänslan i tredje Kritiken i Lessons on the Analytic of the Sublime. Christoph Menke,
Force: A Fundamental Concept of Aesthetic Anthropology (2008), övers. Gerrit Jackson
(New York: Fordham University Press, 2013). Vi återkommer till dessa texter i det följande kapitlet.
98 Jag ansluter därmed till det kritiska perspektiv på förhållandet mellan transcen-
dentalfilosofin och den tillämpade filosofin som Chad Wellmon och Stella Sandford utvecklar i förhållande till frågan om ras i Kants filosofi. Chad Wellmon, Becoming
Human: Romantic Anthropology and the Embodiment of Freedom (University Park:
Pennsylvania State University Press, 2010); Stella Sandford, ”Kant, Race, and Natural History”, Philosophy and Social Criticism, 44:9 (2018): 950–977. Varken Wellmon (se särskilt det fjärde kapitlet i Becoming Human, ”Testing the Human. Kant and Forster on the Differences of Race and the Possibilities of Culture”) eller Sandford syftar till att identifiera utsagor som avtäcker en inkonsekvent universalism eller konsekvent rasism. Trots olika slutsatser delar de syftet att kritiskt urskilja vilken funktion Kants teori om ras har i den kritiska filosofins filosofiska problematik. Med vissa reservationer kan även David Lloyd sägas höra till denna linje. Med utgångspunkt i Kant analyserar Lloyd hur ras strukturerar utformandet av den moderna estetiken. Argumentet vilar däremot samtidigt på precis det slags avskiljande av det sinnliga och empiriska från det formella och universella hos Kant som karakteriserar den metodologiska konflikten mellan kritik och antropologi. David Lloyd, Under Representation: The Racial Regime of Aesthetics
på hur Kant formulerar relationen mellan åskådning och begrepp: ”Tankar utan innehåll är tomma, åskådningar utan begrepp är blinda.”99 Satsen är
jämförbar med de första raderna i Kritik av det rena förnuftet som direkt presenterar en spänning i begreppet om de transcendentala villkorens givna natur.
Det råder inget som helst tvivel om att all vår kunskap börjar med erfarenheten. Ty varigenom skulle kunskapsförmågan annars väckas till utövande, om inte genom föremål som påverkar våra sinnen och dels av sig själva framkallar föreställningar, dels sätter vår förstands- aktivitet i rörelse för att jämföra dessa, sammanbinda eller åtskilja dem och på så sätt bearbeta sinnesintryckens råstoff till en föremålskunskap som kallas erfarenhet? […] Men även om all vår kunskap börjar med erfarenheten, så uppstår den likväl inte fördenskull helt och hållet ur erfarenheten.100
Det transcendentala beskrivs här å ena sidan tydligt som den sfär genom vilken erfarenheten blir möjlig, men som själv inte springer ur erfaren- heten. Men å andra sidan, om det inte fanns något sådant som erfarenhet skulle de påstått erfarenhetsfria elementen, såsom åskådningsformerna tid och rum eller tänkandets former, inte vara möjliga. Theodor W. Adorno diskuterar denna spänning som en inre konflikt i systemet vilken han menar är problematisk eftersom det givna, de oförklarliga och icke-iden- tiska element som samtidigt finns hos Kant, slutligen ändå krossas under identiteten (och systemet).101 Till skillnad från Adorno, som framhåller
denna spänning som något destruktivt för Kant som han genom hela första Kritiken söker bli kvitt, är min inställning mer tillmötesgående i det att jag menar att spänningen förmår visa vilken kraft och avgörande roll Kant tillskriver sinnligheten.102
—
(New York: Fordham University Press), 2019. Se särskilt kapitel 1 ”The Aesthetic Regime of Representation”, 19–43.
99 Kant, Kritik av det rena förnuftet, A50/B74–A51/B75. 100 Ibid., B1.
101 Theodor W. Adorno, Kant’s Critique of Pure Reason (1959), red. Rolf Tiedemann,
övers. Rodney Livingstone (Cambridge: Polity, 2001), 17–18.
102 Denna karakterisering av Adornos Kantläsning stämmer för just dessa föreläsningar
och hans förhållande till Kant är givetvis mycket mer komplext och produktivt. I Este-
tisk teori spelar denna spänning mellan den givna erfarenheten och dess möjlighets-
villkor en produktiv roll i Adornos egen argumentation. Theodor W. Adorno, Estetisk
teori (1970), övers. Sven-Olov Wallenstein (Göteborg: Glänta, 2019). Wallenstein be-