Även om Foucault, Nuzzo och Lyotard gemensamt möjliggör den formule- ring av Kants begrepp om sinnlighet som jag argumenterar för och arbetar med, används de idéer som tillskrivs dem inte på samma sätt. Den empi- risk-transcendentala dubblering Foucault identifierar i relationen mellan
Antropologin och Kritik av det rena förnuftet och vidare lokaliserar till Gemüt har fungerat som ett incitament till att närmare diskutera konse-
kvenserna av begreppets dubbelbottnade natur också i Kritik av omdömes-
kraften. Som redan nämnts i inledningskapitlet har Foucaults kommentar
till sin egen översättning av Antropologin haft betydande inverkan på det senaste decenniets diskussioner rörande förhållandet mellan Kants kritiska och antropologiska skrifter.143 Foucault, som alltså är bland de första att
sammanföra Kants kritiska och antropologiska tänkande med avseende på kontinuiteten i Kants reflektioner över människan, driver tesen att Antro-
pologin, idén om människans studium av sig själv som ett empiriskt objekt,
i stället för att cementera kunskapens a priori-former, tvärtom under- minerar det kritiska projektet. Foucault söker därmed inte vederlägga Kant utan problematiseringen av Antropologins tematik lägger i stället grunden till vad han senare kommer att diskutera som utmärkande för den förståel- se av människan som karakteriserar moderniteten: ändlighetsanalytiken och människan som en empirisk-transcendental dubblering.144 Foucaults
143 Foucault, Introduction to Kant’s Anthropology. Inledningen presenterades 1961 som
del i Foucaults doktorsexamen och är i stort en reflektion över humanismen, männis- kans status i moderniteten och positivistisk kunskap utifrån Kants fråga ”Vad är män- niskan?”. Delar av texten gavs 1964 ut tillsammans med Foucault översättning av Antro-
pologin.
144 ”Man, in the analytic of finitude, is a strange empirico-transcendental doublet, since
övergripande syfte är att omvandla Kants begrepp om det transcendentala subjektet som möjlighetsvillkor för erfarenheten till ett begrepp om sub- jektet som villkorat sin kulturella, sociala och historiska förankring. I för- hållande till Kants text är Foucaults kritik immanent i bemärkelsen att Kant själv framhålls öppna för denna historiefilosofiska förståelse av sub- jektet i sin pragmatiska antropologi. Foucaults omkastning av Kants kritik är därmed inte främst ett avvisande av det transcendentala subjektet utan kan förstås som en kritik av kritiken, en omvandling av Kants kritik genom en förlängning av densamma.145
Texten är viktig för min frågeställning av två skäl. Dels presenterar Foucaults inledning den problematik hos Kant – närheten mellan antro- pologi och kritik – som denna studie utgår från, även om syftet är ett annat. Dels behandlar inledningen också Gemüt, sinnet, som ett uttryck för denna problematik (det är i Gemüt som Foucault ser öppningen till ett historiskt grundat subjektsbegrepp i Antropologin), något även jag upprepar. Den stora skillnaden är att min förståelse av sinnet, som förmågan till förnim- mande/kännande och tänkande, är verksam som begreppslig och narrativ länk mellan olika delar av en undersökning avgränsad till att utvinna ett begrepp om sinnlighet hos Kant som är produktivt för att förstå estetisk erfarenhet. Foucaults text är dock inte enbart av positiv betydelse för detta syfte. Samma punkter som min tes bejakar beträffande sinnet, tar den också avstånd från eftersom Foucaults läsning, dess affirmativa drag till trots, delvis är representativ för en Kantreception som jag med denna tes ifrågasätter.
Kortfattat lyder Foucaults argument att det med Antropologin uppstår en motsägelse mellan det transcendentala subjektet, det a priori som inte kräver någon empirisk kunskap för förutsättandet av dess existens, och det empiriska, historiskt existerande subjektet genom att de länkas samman och upprepar varandra. Som tänkandets grund är det förra själva pre- —
possible. […] For the threshold of our modernity is situated not by the attempt to apply objective methods to the study of man, but rather by the constitution of an empirico- transcendental doublet which was called man.” Foucault, The Order of Things, 347. För ett problematiserande perspektiv på Foucaults diskussion av denna dubblering och dess konsekvenser – såväl för den kantianska kritiken i egenskap av modernitetens tröskel och förhållandet mellan Antropologin och Kritik av det rena förnuftet som för Foucaults egen antropologikritik – se Béatrice Han, Foucault’s Critical Project: Between the Trans-
cendental and the Historical (Stanford: Stanford University Press, 2002), 17–37.
145 Amy Allen betonar kontinuiteten i Foucaults arbete med Kant och nyanserar en
alltför ”negativ” förståelse av Foucaults kritik av Kant genom att hävda just detta. Amy Allen, The Politics of Our Selves: Power, Autonomy, and Gender in Contemporary
missen för all empirisk kunskap, men upphör att tjäna som en sådan grund om det samtidigt självt kan studeras som ett objekt för kunskap. Såsom ett objekt för kunskap är subjektet något som å ena sidan existerar ”före”, men å den andra ”inom” undersökningen. Detta pendlande mellan ett vetande subjekt och ett subjekt att ha kunskap om innebär en dubblering som underminerar begreppet om en grundläggande subjektivitet. Foucault kri- tiserar således grunden för den moderna filosofin, Kants idealism, genom att låta den bli motsagd av Kants eget antropologibegrepp, varför den moderna filosofin måste hamna i en ständig glidning mellan det transcen- dentala och det empiriska perspektivet på subjektet. Till skillnad från Foucault behandlar jag dubbleringen, eller den reflexiva cirkulariteten i fråga, utifrån Kants estetik.
Foucaults likställande av Gemüt med det inre sinnet (Sinn), innebär ett ensidigt fokus på tidsligheten vilket bortser från den rumslighet jag menar att begreppet också inbegriper. Detta förinnerligande som försummar rummet och kroppen i Antropologin förstärks av att Foucault till franska översätter Gemüt med esprit.146 Begreppet utgör öppningen till en analys av
språkets funktion och tidens roll, huvudpunkterna i inledningens analys av den strukturella och historiska sammanlänkningen av det transcendentala och empiriska subjektet. Foucaults granskning av källan till det transcen- dentala tänkandet och avtäckandet av första Kritikens empiriska grunder i språket summeras i problemet med en förståelse av Gemüt som världsmed- borgare (Weltbürger), det vill säga en talande människa vars liv i världen är en boning i språket.147 Gemüt visar hur Antropologin är en reflektion inom
och över ett språkligt system där praktiken placeras i centrum av den epistemologiska analysen.148
Foucault framhåller särskilt närheten mellan just Gemüt och Antro-
pologins pragmatiska synvinkel, vilken skiljer sig dels från den empiriska
och rationella psykologin, dels från en naturalistisk redogörelse för män- niskan. Det är denna synvinkel som gör Antropologin till en studie inte av vad människan är, utan vad hon kan göra med sig själv.149 Huvudpunkt här
är enligt Foucault hur människan framhålls som varken homo natura eller
146 Se exempelvis översättningen av Antropologins §74: ”Dans l’émotion, l’esprit surpris
par l’impression perd l’empire de soi-même (animus sui compos).” Immanuel Kant,
Anthropologie Du Point de Vue Pragmatique, övers. Michel Foucault i (Paris: Vrin
[1964] 2008), 198. Denna utgåva inbegriper även hela Foucaults förord.
147 Foucault, Introduction to Kant’s Anthropology, 102. 148 Ibid., 97.
ett fritt subjekt utan som någon som, genom sin relation till världen, är fast i en redan verkande syntes av dessa ytterligheter.150 För Foucault är det en
motsättning att Kant (trots denna definition som placerar människan som världsmedborgare) inte utvecklar relationen mellan människa och värld utan stannar vid en undersökning av Gemüt som inre sinne (Sinn) och människans inre liv.151 Genom sin pragmatiska karaktär flödar en dylik
undersökning enligt Foucault nödvändigtvis över dessa gränser och Kants användning av Gemüt i Antropologin vilar trots allt på insikten att en undersökning av det inre samtidigt är engagerad i det yttre.152 En annan
anledning till att begreppet utgör kärnan i denna reflektion över män- niskan som både natur och fritt subjekt är alltså att Antropologin för Kant handlar om studiet av vad människan förmår göra av sig själv.153
Det är framför allt genom en analys av tidens roll i Antropologin och första Kritiken som Foucault försöker visa hur den empiriska självobser- vationen undergräver stabiliteten hos det transcendentala subjektet. Tiden är hos Kant det inre sinnets form, all syntes och alla framträdelser sker i tiden. Tiden utgör därmed enheten av det som påverkar och det som bestämmer denna påverkan. I betydelsen inre sinne definierar Gemüt på så vis människans receptivitet när hon påverkas av spelet i sina egna tankar. Foucault söker efter det som konstituerar människan i Kants system i detta spel mellan passivitet och spontanitet. Det är i möjligheten till självpåver- kan genom jagets splittring i tiden som människans position som både objekt och subjekt blir möjlig. Jag-objektet som erbjuds förnimmelsen i tid är också ett bestämmande subjekt eftersom det ges i formen av en verkan på sig själv. Foucault påpekar att medan Kritik av det rena förnuftet utveck- lar en relation mellan tid och subjekt behandlar Antropologin relationen mellan tid och konst (Kunst), en skillnad vilken kortfattat medför subjek- tets enhetliggörande respektive dess splittring.154
För Foucault betecknar dubbeltydigheten hos Gemüt, med avseende på frågan om både språk och tid, en sammanflätning av det transcendentala och det empiriska som utgör en inre konflikt i Kants filosofi. Foucaults
150 Ibid., 54–55. Det är här oklart exakt vad Foucault åsyftar med ”syntes”. Det kan
tänkas handla om såväl språket, som de dispositiv (institutionella, fysiska och admini- strativa mekanismer och kunskapsstrukturer) som inverkar på människa och värld.
151 Ibid., 55. 152 Ibid., 71.
153 Här lyfter Foucault fram den dietik i sinnet som botar hypokondrin som ett exempel
på praktiken att göra största möjliga empiriska bruk av förnuftet. Ibid., 49. Se vidare kapitel 6 i avhandlingen.
problemformulering syftar alltså inte till att ”motbevisa” Kant, men förut- sätter ett grundande av det transcendentala subjektet endast i förstånd och förnuft och att den ”kritiska filosofin” företräds av första Kritiken. För- flyttad till den estetiska erfarenhetens område tycks däremot Gemüt i sig nyansera innebörden av en sådan förmodad konflikt och även göra den produktiv för ett annat syfte. Om hänsyn tas till tredje Kritikens emfas vid sinnligheten i bred mening (utifrån sinnets empirisk-transcendentala sinn- lighet såsom förmågan till förnimmande/kännande och tänkande) fram- träder den dubblering Foucault uppmärksammar tydligare som en möjlig- het att förstå tredje Kritiken som en förnyad undersökning av det empi- riska perspektivet på livet, snarare än som en paradox.