Det mest konkreta resultatet av diskussionerna 1934 blev emellertid ett beslut under hösten att anställa en politisk sekreterare. Det blev Sven Erik Österberg. Han hade tidigare varit konsultativt statsråd, kommerseråd och ombudsman i Ingenjörsvetenskapsakademin. 1934 hade han varit med när de Frisinnade och Liberalerna sammanslogs till Folkpartiet. Sven Anders Söderpalm har lämnat föl- jande karakteristik av honom:
Österberg var stridbar och idémedveten och en utpräglad moderatliberal med elit- föreställningar. Han var en svuren motståndare till socialism och planhushållning och kunde för att få den nya organisations- och intressepolitiken reglerad även tänka sig korporatistiska författningsändringar. Inom Folkpartiet stod han vid tid- punkten i klar motsatsställning till Bertil Ohlin, som från sin plattform i ung- domsförbundet anslog socialliberala tongångar med krav på reformer och en aktiv konjunkturpolitik. […]
Edström …. skulle några år senare karakterisera Österberg som ”rätt avancerad”. ”Får ej släppas loss”, hette det, ”men är en utmärkt utredare och spårhund i poli- tiska saker för oss”.
Österberg är ett av många exempel på statsämbetsmän som lämnat karriären för uppdrag åt näringslivet. Samverkan mellan eliterna inom byråkrati och nä- ringsliv är karakteristisk för det moderna industrisamhället, och i Sverige hade världskrigets motsättningar mellan storföretagarna och ämbetsmännen efterhand utjämnats. Österbergs kontakter med nationalekonomer som Eli Heckscher och Edström och andra industrimän var av gammalt datum, och han framstår över- huvudtaget som en idealtypisk representant för det ämbetsmannaetablissemang, som behärskat 20-talspolitiken men upplevde utvecklingen på 30-talet i djup frus- tration.14
Österberg inriktade sig på 1936 års andrakammarval, där de borgerliga opposi- tionspartierna skulle ställas mot socialdemokrater och bondeförbundare. Han betonade vikten av en enad borgerlig front runt ett offensivt handlingsprogram. För detta krävdes någon typ av institution, med högkvalificerad personal, som kunde förbereda offensiven. Det som föresvävade honom var ett borgerligt insti- tut för samhällsforskning, och i november 1935 lade Österberg fram ett förslag om ett sådant.15 Förslaget bordlades och kom, som det verkar, aldrig att tas upp
till vidare behandling i Direktörsklubben.
14 Ibid., s. 29–30. 15 Österberg (1990).
Sven Erik Österberg.
Källa: IFNs bildarkiv.
Klubben fortsatte emellertid, med Österberg som främste pådrivare, att arbeta för en borgerlig samling. Ett förslag till en gemensam borgerlig riksdagsmotion utar- betades. När förslaget i december 1935 diskuterades i Direktörsklubben mötte det dock invändningar från Gunnar Heckscher, som hade hjälpt Österberg att skriva motionen och som inbjudits till sammanträdet. Heckscher förordade i stäl- let att en kommitté av experter skulle utarbeta en programliknande skrift, baserad på en ordentlig utredning, enligt mönster från de engelska liberalernas Britain’s
Industrial Future, från 1928, mera känd som ”The Yellow Book”, till vilken inte
minst Keynes (och 41 andra skribenter) bidrog, och där en ny arbetslöshetspolitik baserad på offentliga arbeten och statlig upplåning skisserades.16 Öster bergs
motionsförslag avvisades i den diskussion med representanter för de borgerliga partierna som följde senare i december 1935.
Under förra halvan av 1936 kom diskussionen i Direktörsklubben att koncen- treras kring Heckschers förslag. En programskrift i gulboksstil krävde emellertid kvalificerade skribenter, erkannerligen nationalekonomer. Några sådana fanns inte omedelbart att tillgå. De ledande namnen i den yngre generation ”Stock- holmsekonomer” som började ta form kom inte i fråga. Gunnar Myrdal var ut- talad socialdemokrat, Bertil Ohlin socialliberal och Erik Lindahl lånade från tid till annan sina tjänster åt det statliga utredningsväsendet. Även Alf Johansson och Dag Hammarskjöld lutade närmast åt planhushållning.
De ekonomer som tidigare i första hand hade bistått industrin med utred-
ningsinsatser var i första hand Johan Åkerman, hans bror Gustaf och Eli Heck- scher. Den senare hade dessutom 1934 i en pamflett tagit ära och heder av plan- hushållningsförespråkarna: ”Ett av … [de] mest utmärkande dragen för den ord- ning man brukar ge namnet planhushållning är … att den har varit planlös. Det har varit fråga om en planlös tvångshushållning.”17 Planhushållning skulle bara
leda till diktatur och till en sluten ekonomi, för utrikeshandeln skulle aldrig gå att kontrollera. Heckscher var dock på väg in i sitt stora arbete om Sveriges ekono- miska historia. Johan Åkerman hade i sin tur tillträtt en docentur i Lund och tog principiellt avstånd från både vad han kallade ”kommittévetenskap” och sam- manblandningen av vetenskap och politik.18 Båda tillfrågades och båda tackade
nej. Även Bertil Ohlin, som var ledare för Folkpartiets ungdomsförbund, fick ett närmast desperat bud, men även han tackade nej. Det skulle ha varit svårt för honom att förena sin socialliberala hållning med de krav som en partsinlaga för industrin skulle ha ställt.
I slutet av april 1936 hade man inom Direktörsklubben dragit slutsatsen att det var nödvändigt att dra in Industriförbundet i arbetet med en gulbok. En propå framfördes av Sven Erik Österberg under sommaren, men Industriförbun- dets verkställande direktör, Vilhelm Lundvik, var inte intresserad, och även de senare försök som gjordes av Edström och SKF-chefen Björn Prytz att få förbun- det att intressera sig för projektet strandade.
Det blev aldrig någon ”gulbok” till valet i september 1936. Direktörsklubben hade misslyckats. Under de dryga två år som hade gått sedan Sigfrid Edström och Per Albin Hansson träffades på riksdagen hade den politiska temperaturen skru- vats ner:
Den hotbild klubben hade målat upp som utgångspunkt för sitt initiativ och som främsta argument för offensiven tappade avsevärt sin övertygelsekraft redan ge- nom mammututredningen [som var klar i slutet av 1935]. Trots dennas långa agenda för en mera aktiv statlig näringslivspolitik kom den … att signalera en mera kompromissvillig socialdemokratisk maktutövning och länkade därmed även fram en mindre fronderande linje på oppositionssidan. Den ”Per Albins folk- hemslinje” som här kom till synes fick således en närmast desarmerande effekt på näringslivets motståndsvilja.19
17 Heckscher (1934, s. 7). 18 Söderpalm (1976, s. 39). 19 Henriksson (1990a, s. 26).