I sin årsredogörelse för 1941 kunde IUI notera att tolv olika ämnen höll på att penetreras inom ramen för Norrlandsutredningen, fyra som hade påbörjats 1940 och åtta nya.61 Utredningens första publikationer kom också under 1941, två över-
sikter av det grundläggande problemet av Ragnar Sundén och Axel Carlsson,62 två
artiklar av Carlsson i Västerbottens Folkblad63 och en i bokform samlad serie ”orien-
terande föredrag” om industri och sysselsättning, malmtillgångar, kraftfrågor, forsk- ningens betydelse för den norrländska industrin och sötvattenfisket i Norrland.64
Sundén betonar att Norrlandsproblemet var ett långsiktsproblem som krävde gemensamma ansträngningar och planläggning, ”i vilka alla de berörda företagen böra ta del”.65 Han varnade för närsynthet och byapolitik:
58 Henriksson (1990a, s. 107–08). 59 Henriksson (1990b, s. 51).
60 I november 1942 blev Lindeberg landshövding i Blekinge. Se Justrell (1980–81) för Lindebergs biografi. 61 IUI (1941).
62 Sundén (1941c), Carlsson (1941a). 63 Carlsson (1941b, 1941c). 64 Alm m.fl. (1941). 65 Sundén (1941c, s. 230).
Det gäller att se de stora huvuddragen i de norrländska produktionsfrågorna och att ur dessa draga ut en syntes, på vilken ett positivt handlingsprogram kan bygga. Som läget nu är, karakteriseras detta i betydande utsträckning av en ganska starkt utpräglad länsmerkantilism, när man icke rent av driver de lokala synpunkterna så långt, att man kräver en protektionism för de särskilda ådalarna. Motivet är oftast att för en viss trakt bevara arbetstillfällena.66
Vad som krävdes var i stället ett helhetsgrepp, där ett av de viktigaste inslagen måste vara att undersöka vilka möjligheter som fanns att utveckla nya, på skogen baserade, produkter i en situation inhöljd ”i den fullständiga ovisshetens töcken” vad gällde avsättningsmöjligheterna. Kriget hade slagit ut tre fjärdedelar av skogs- industrins förkrigsmarknad: USA, Sydamerika, Japan, Frankrike, England. USA hade ökat sin hemmaproduktion och dessutom tagit över betydande delar av den sydamerikanska marknaden. ”Vi måste under alla förhållanden därför, även om spärren lättar, räkna med en ännu hårdare utlandskonkurrens.”67 Å andra sidan
hade även Sverige tvingats till importsubstitution och här såg Sundén möjligheter till utveckling av icke-traditionella produkter i Norrland.
Axel Carlssons problemformulering utgick från befolkningsutvecklingen: de sjunkande födelsetalen, och den ökande urbaniseringen, även i norra Sverige, och den tilltagande utflyttningen från Norrland, vars främsta resultat var att ”ungdo- men söker sin utkomst i andra delar av landet och de äldre stanna kvar för att försörja och försörjas”.68 Mot detta ställde Carlsson krisen inom skogsindustrin.
Expansionsfasen, engångsutnyttjandet av det befintliga skogsbeståndet, var avslu- tad och skogsindustrin hade att anpassa sig till återväxten i virkesbeståndet. Sam- tidigt gjorde den tekniska utvecklingen att arbetstillfällena minskade. Malmex- porten var i sin tur beroende av svängningarna på exportmarknaden. Den enda ”utjämnande faktorn” som Carlsson såg i det norrländska näringslivet var jord- bruket, men detta var i sin tur hårt sammankopplat med skogsbruket. Den fråga han ställde var om det fanns några tendenser inom befolkningsutvecklingen och näringslivet som kunde tjäna till att stabilisera relationen mellan befolkning och försörjningsmöjligheter.
Den bild som Axel Carlsson tecknade av arbetskraftssituationen i Norrland var allt annat än ljus:
De, som bli arbetslösa på grund av rationaliseringar och inskränkningar, tillhöra huvudsakligen den äldre arbetarstam, vilken det sedan erbjuder stora svårigheter att omskola, när den kommit över 40 år. När expansionen inom det industriella
66 Ibid. 67 Ibid., s. 232.
näringslivet slutat, minska utsikterna för de nu arbetsföra åldrarna, dvs. ungdo- men, att komma in i produktionen. Den animeras ofta att direkt söka arbetslös- hetsunderstöd eller också flyttar den söderut, kanske sedan den gått genom yrkes- skolor. De, som komma att arbeta inom den existerande industrin, bli de förhål- landevis gamla. De, som äro utan sysselsättning och på vilka ny företagsamhet skall byggas, äro åldringarna eller också oföretagsam ungdom.69
Carlsson tyckte sig se ett attitydproblem, vad som med en senare tids term skulle komma att kallas inlärd hjälplöshet, hos arbetskraften i Norrland:
Den iakttagelsen kan göras, att den starka industrialiseringen, speciellt i södra Norrlands kustland, icke alltid förmånligt påverkat de egenskaper hos folkmateri- alet, vilka utgöra en nödvändig förutsättning för all företagsamhet: personlig ini- tiativkraft och vilja att taga ansvar. Industrialiseringen, och framför allt den explo- aterande industrialiseringen av Norrland, vilken huvudsakligen krävt grovarbets- kraft, har frambragt en passiv, oföretagsam arbetaretyp, vilken visserligen har varit strävsam men samtidigt van att arbeta en viss tid, att hämta en fastställd lön vid bestämda tidpunkter, över huvud taget en människa, som omedvetet tillägnat sig uppfattningen, att någon skall sysselsätta henne. De samhälleliga arbetslöshetsåt- gärderna ha förstärkt denna passiva oförmåga till självständig verksamhet och un- derstött den passiva inställningen. Den småföretagsamhet, som vuxit upp i trak- ten kring Mjällom, är framsprungen ur en ren jordbruksbygd. Någon motsvarig- het till sådan framåtanda torde vara svårt att finna i den alldeles i närheten liggan- de Ådalen. Denna läggning hos befolkningen försvårar överföringen av arbetskraf- ten till annan industriell verksamhet. Det erfordras en ändring av mentaliteten hos den befolkning, som haft känning med den exploaterande storindustrin och den arbetslöshet som följt i dess spår, för att arbetskraften skall kunna tillgodogö- ras inom och genom självständig företagsamhet eller småföretagsamhet av indu- striell eller kommersiell art.70
I sina två artiklar i Västerbottens Folkblad kontrasterade Axel Carlsson den ekono- miska situationen i Västerbotten mot den i Norrland i allmänhet.71 ”Särskilt
påfallande är den i förhållande till länen i övrigt ovanligt kraftiga expansion, som framförallt de industriella näringarna i Västerbotten uppvisa under tiden från förra kriget fram till slutet av 1930-talet.” Carlsson syftade i sin jämförelse på landet som helhet. Resten av Norrlandslänen låg däremot i botten vad gällde näringslivets expansionstakt, med en tillbakagång på 5 procent. I Västerbotten
69 Ibid., s. 49.
70 Ibid., s. 50. Carlsson hade framfört samma synpunkter på Norrlandsutredningens första allmänna sam- manträde, 12–13 november 1940 (Industriens Norrlandsutredning 1940, s. 3–4).
hade industriproduktionen i det närmaste fördubblats, att jämföras med en ökning på 30 procent för landet som helhet 1924/29–1934/37.72 Utbyggnaden
av Bolidens verksamhet, inlandsbanans utbyggnad inom länet och en ökning av antalet företag var de faktorer som enligt Carlsson låg bakom expansionen. Icke desto mindre varnade han för framtida sysselsättningsproblem. Expansionen av industrins produktionsvärde hade varit större än tillväxten i antalet arbetstillfäl- len. Kapitalintensiteten i industriexpansionen hade varit förhållandevis hög. Samtidigt var det västerbottniska jordbruket relativt överbefolkat. Länet var med sina nästan 60 procent av befolkningen inom jordbruket ”det mest jordbruksbe- tonade länet” i Sverige,73 och skördevärdet per sysselsatt inom jordbruket var det
näst lägsta i Sverige.
Det botemedel mot arbetslösheten i Norrland som Carlsson identifierade var yrkesutbildning. Han hade framfört sin åsikt på Norrlandsutredningens första allmänna sammanträde i november 1940, men där fått mothugg av Korsnäsche- fen, Wilhelm Ekman, som kallade yrkesutbildning ”ett tveeggat svärd”:
Yrkesskolundervisningen är alldeles utomordentligt bra, när man har en verksam- het, som skall läggas ned, och man skall försöka bli av med det arbetaröverskott man har. Då blir man lekande och lätt av med alla de unga, och så står man där med de gamla.74
Ekman varnade för att den yrkesutbildade arbetskraften skulle komma att söka sig till verkstadsindustrin i mellersta Sverige, där ”de mest uppressade lönerna” fanns att hämta.75 Carlsson tog åt sig Ekmans synpunkter redan vid sittande bord
och i sina artiklar i Västerbottens Folkblad framhåller han att ökad yrkesskicklighet var den bästa biljetten söderut. Han rekommenderade följaktligen att staten, inte kommunerna, borde påta sig kostnaderna.
Den verkliga lösningen på Norrlandsproblemet såg Carlsson emellertid, precis som Sundén, i en högre förädlingsgrad inom storindustrin, främst genom utveck- ling av nya produkter. Jordbruk, hemslöjd och småindustri hade inget att er- bjuda. Carlsson efterlyste också en ändrad attityd från stat och kommun. ”De kommunala myndigheternas inställning till försörjningsproblemet har oftast mera präglats av ordrikt manifesterad förståelse än av praktiska åtgärder […]76
Över huvud taget vidtaga de samhälleliga myndigheterna mycket få verkligt po-
72 Carlsson (1941b). 73 Ibid.
74 Industriens Norrlandsutredning (1940, s. 4). 75 Ibid.
sitiva åtgärder för att stödja företagsamheten och få den att stanna.”77 Carlsson
hade formulerat Norrlandsproblemet i offensiva termer, termer som inte nödvän- digtvis gillades av den politiska majoriteten. I Norrland fick han emellertid gehör. Dryga två veckor efter publiceringen av hans artiklar i Västerbottens Folkblad höll han ett föredrag om Norrlandsproblemet på ett fackligt möte i Kramfors dit även representanter för fyra Ådalskommuner hade inbjudits. Såväl Härnösands-Posten som Nya Norrland ansåg att ”han, på ett sätt som förtjänar att uppmärksammas klarlade norrlandsproblemet, dess uppkomst, verkningar just nu och dess eventu- ella framtida konsekvenser”.78 Mötet betonade nödvändigheten av att påverka
statsmakterna att lämna ekonomiskt stöd och anslöt sig också till Carlssons argu- mentation för storindustri:
Ur mötet utkristalliserade sig så småningom en tanke: nämligen den att småindu- strin aldrig för de norrländska kommunerna kan bli till fyllest och av större bety- delse för framtiden utan bli ett provisorium. En storindustri måste skapas, och så- som huvudtalaren framhöll, måste norrlänningen i huvudsak ”tänka i trä”. Endast en storindustri kan göra satsat kapital räntabelt.79