Resultatet av mötet mellan Anderson och Holmbäck blev ytterligare ett möte, på IUI, tre dagar senare, den 17 mars, sammankallat av Ivar Anderson, där huvud- kombattanterna i den norrländska skogsbranschen sammanfördes: Torsten Hèrnod, chef för Svenska Cellulosa Aktiebolaget (SCA), skogsbranschens domi- nerande företagsgrupp, Bure Holmbäck från Munksund, Mo och Domsjös chef
7 Henriksson (1990b, s. 8). 8 Ibid., s. 9.
9 Gårdlund (1951, s. 103).
Carl Kempe och Iggesunds vd, disponenten Gunnar Sundblad. Det av Ivar Anderson förda mötesprotokollet antyder en viss panikstämning:
Disponent Sundblad och direktör Holmbäck tillhöra 1936 års skogsutredning i egenskap av sakkunniga. De hade inkallats till sammanträde i dag men ville dess- förinnan rådgöra med representanter för Näringslivets Råd och Industriens Utred- ningsinstitut rörande de frågor, som nu stå på dagordningen för denna utredning. Disponent Sundblad redogjorde för innehållet i två promemorior, som utarbetats till grundval för utredningsarbetet. Den ena avsåg virkesanvändningen, den andra virkesavsättningen. Åtskilliga uppslag i dessa promemorior öppnade enligt hans mening alla möjligheter för ett statsingripande, och han ansåg det därför vara av utomordentlig betydelse, att man från näringslivets sida uppmärksamt följde, vad som förehades på detta område och i tid vidtog åtgärder för att ingripa. På åtskil- liga punkter borde på enskilt initiativ utredningar verkställas, och han ville för detta ändamål påkalla institutets medverkan.11
Av den fortsatta mötesdiskussionen framgick att det rådde enighet om att något måste göras. Skogsindustrin kunde inte förbli passiv i ett läge där statsmakterna hade tagit initiativet. Hèrnod underströk situationens allvar: ”Det är nödvändigt att skogsindustrierna lägga upp en egen plan för att ha alternativ att ställa upp emot de förslag som framkomma ifrån kommittén. Vi böra taga upp alla pro- blem, förbehållslöst diskutera igenom dem och söka själva ange nya riktlinjer för utvecklingen.”12 Att presentera en plan var emellertid ingen lätt sak. Kempe påpe-
kade att man inte fick sticka under stol med ”att allt inte är bra inom industrien” och att det fanns ”områden, där vi icke ha kunnat åstadkomma den nödvändiga enheten för att reda upp industriens inre problem”, vilket i sin tur skulle kunna leda till ”att staten får ett incitament till ingripanden”.13 Sundblad kunde i sin tur
rapportera ”att regeringen önskade forcera fram vissa resultat av skogsutredningen och att utredningsmannen kanslichefen [Nils] Malmfors hade för avsikt att i sådant syfte uppdela de sakkunniga på smärre kommittéer”.14
Det brådskade. Kontentan av diskussionen var ”att man från alla håll starkt strök under vikten av att industrien själv tar upp dessa problem och vidtar alla förberedelser som kunna tänkas erforderliga för att möta eventuella socialiserings- åtgärder eller andra statsingripanden på grund av den pågående utredningen”.15
SCA förklarade sig villigt att ta på sig kostnaderna för en utredning ”om vad
11 Sammanträde (1939, s. 1). 12 Ibid., s. 2.
13 Ibid. 14 Ibid., s. 1. 15 Ibid., s. 3.
skogsindustrin i Norrland skulle kunna göra för att bättre axla sitt ansvar i den anda som höll på att växa fram i samband med de industripolitiska förhandlingarna”.16 Torsten Hèrnod var skogsbranschens centralfigur:
Hans position som branschrepresentant byggde på hans ställning som chef för branschens dominerande företagsgrupp och … han satt med i ledningen för alla de centrala branschorganisationerna. Utöver ledamotskapet i Industriförbundets styrelse var han med i såväl SAFs som Exportföreningens styrelser. Hans auktori- tet i ett sammanhang som detta torde inte ha förminskats av att han var infödd Ådaling, som efter studentexamen och utan någon högre formell skolning via en första anställning i Kramforsbolaget nått sin ställning tack vare sin personliga ka- pacitet.17
Torsten Hèrnod.
Källa: Svenskt bibliografiskt lexikon.
Möjligen var det Hèrnod som tog initiativet till mötet den 17 mars. Syftet – ”i samförstånd med Anderson” – hade varit ”inte bara … att sammanföra de två timmerantagonisterna Kempe och Holmbäck utan också att få igång den behöv- liga utredningen”.18 Ivar Anderson ställde IUI till utredningens förfogande, men
inte som direkt utredare, utan som ”en clearing, en förmedlare mellan kommit- téen, näringslivets råd och industrien samt som en samlingspunkt och kansli för de utredningar, för vilka utomstående sakkunniga böra anlitas”.19
Anderson presenterade tankegångarna för sin styrelse vid ett sammanträde 20
16 Henriksson (1990a, s. 144). 17 Henriksson (1990b, s. 10). 18 Ibid., s. 12.
juni 1939. Syftet med en utredning skulle vara ”att klargöra, om och på vilket sätt industrien själv kan lösa de anpassningsproblem, som uppstått för de norrländska skogsindustrierna”.20 Styrelsen beslöt att utredningen skulle genomföras, men det
skulle dröja till mars 1940 innan en konkret utredningsplan förelåg och det egentliga arbetet kunde påbörjas.21 Överdirektören och chefen för Egnahemssty-
relsen, förre byråchefen i Domänstyrelsen, Erik Lindeberg, fick i uppdrag att ut- arbeta planen.
Att Anderson vände sig till Lindeberg var inte anmärkningsvärt. Denne hade tidi- gare varit byråchef i Domänstyrelsen i tio års tid och var sålunda expert på skogs- frågor. Efter examen vid Skogsinstitutet 1914 hade han arbetat med skogsproblem både vid Svenska Skogsvårdsföreningen och i Svenska Skogsvårdssällskapet och hade vid sidan av sin anställning vid Domänstyrelsen även varit lärare vid Skogs- högskolan. Han var dessutom en erfaren utredningsman. Hans främsta merit för det uppdrag han fick av Anderson var dock otvivelaktigt att han sedan många år löpande hade sin fot såväl i analyser av taxeringsutfallet för jordbruksfastighet som i riksskogstaxeringsnämndens arbete. I det sist nämnda uppdraget var han, när han tillfrågades, i färd med beräkningen av skogsvolymen i Västernorrlands län, men med linjerna klara även för det fortsatta arbetet med övriga länsdelar av Norr- land.22
Erik Lindeberg (foto: Uppsala-Bild).
Källa: Upplandsmuseet.
20 Protokoll (1939a). 21 IUI (1940b).