I februari 1939 flyttade Industriens Utredningsinstitut in i sina lokaler på Malm- torgsgatan 8, i Industriförbundets hus vid Brunkebergs torg. Där skulle institutet stanna fram till början av 1960-talet. Samtidigt fick det sitt första arbetsprogram:1
Organets uppgift är dels att genom utredningar på längre sikt göra industrien bättre rustad att möta de problem och uppgifter, som utvecklingen på de ekonomiska, politiska och sociala områdena kan komma att framkalla, dels att biträda vid behandlingen av aktuella industripolitiska uppgifter, dels slutligen att bedriva upplysningsverksamhet för att främja de syften, som motiverat organets inrättande.2
Programtexten preciserade vilka de viktigaste problemområdena kunde förväntas bli. Först kom förhållandet mellan staten och näringslivet. Hotet om statsingri- panden i den industriella verksamheten sågs som lika levande som när Sigfrid Edström träffade Per Albin Hansson 1934. Programdokumentet betonade att ”en väsentlig del” av verksamheten antagligen skulle komma att koncentreras till detta område. Närmast gällde det att sammanställa svenska och utländska argu- ment för och erfarenheter av statsingripanden i syfte att hitta motargument mot ”en statssocialistisk och etatistisk politik”, i första hand praktiska sådana, men ”även de konstitutionella och rättsliga frågorna” skulle upptas till behandling.3
Dokumentet präglas av självinsikt:
Industriens ”självhjälpsproblem” böra utredas i syfte att finna praktiska argument mot statsingripanden och för att belysa vådorna av att industrien själv i onödan påkallar statens hjälp. Hittills vunna resultat av sanerings- och konsolideringssträ- vanden från industriens sida belysas. Arbetslöshetsfrågan, penningpolitiken och tullpolitiken ägnas särskild uppmärksamhet.4
1 Programmet finns i IUI (1939). Det är omtryckt i IUI (1990). 2 IUI (1990, s. 231).
3 Ibid. 4 Ibid.
Den andra huvudpunkten i programtexten utgörs av ”en utredning på längre sikt” om svensk industris utvecklingsmöjligheter och förutsättningarna för ny industriverksamhet. Även här andas dokumentet självinsikt:
Denna utredning bör söka ge svar på frågan, i vad mån farhågorna för minskad ak- tivitet och bristande initiativ inom den svenska industrien äro berättigade samt klargöra orsakerna till den minskade benägenheten att ikläda sig företagarrisker. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de faktorer, som påverka industriens nor- mala expansion samt de naturliga förutsättningarna för upptagandet av ny indu- striverksamhet.5
Detta var skrivet på förekommen anledning. På våren 1935, ett halvår efter publi- ceringen av makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan,6 hade regeringen tillsatt en
befolkningskommission under ledning av Gunnar Myrdal för att få till stånd en allsidig belysning av befolkningsproblemets alla aspekter. I kommissionens slut- betänkande7 ingick ett kapitel av Ingvar Svennilson: ”Det nationalekonomiska
underlaget för vår framtida folkförsörjning”. Det behandlade näringslivets fram- tidsutsikter i tämligen pessimistiska ordalag. IUI-programmets text hänvisade direkt till Svennilson. Hans resonemang ”bör uppmärksammas”.8
Det som påkallade uppmärksamhet var att Svennilson hade framkastat tesen att den goda utvecklingen för det svenska näringslivet verkade vara av engångsna- tur. De krafter som hade drivit utvecklingen fram till 1930-talet skulle förmodli- gen inte kunna göra det även därefter. Den svenska expansionen baserades på stapelvaror från skog och gruvor, varor med hög internationell efterfrågan och tillräckligt högt pris för att klara långväga transporter.9 Som Knut Wicksell hade
varnat för redan 1910 var tillgången på skog och malm dock begränsad10 och den
skulle därför komma att lägga hinder i vägen för industrins fortsatta tillväxt. Sverige hade under 1930-talet delvis räddats av en undervärderad krona. Tack vare detta hade exporten stimulerats, samtidigt som importen hindrats. Svenska producenter hade trängt ut utländska på hemmamarknaden. Svennilson höll emellertid för troligt att importsubstitutionen i stort sett hade nått vägs ände. Hemmamarknaden var mättad. Samtidigt skulle råvarubristen komma att hålla tillbaka exporten.
Ännu allvarligare var befolkningsutvecklingen. På 1930-talet var födelsetalen
5 Ibid., s. 232.
6 Myrdal och Myrdal (1935). 7 SOU 1938:57.
8 IUI (1990, s. 232). 9 Jfr Lundahl (1998, kapitel 3). 10 Wicksell (1910).
alldeles för låga för att de skulle kunna stimulera industrins fortsatta expansion. Under de tidigare decennierna hade befolkningstillväxten både tillgodosett industrins arbetskraftsbehov och stimulerat konsumtionen av varaktiga konsumtionsvaror och bostäder. Barnkullarna var förhållandevis små och pensionärernas antal var inte så stort att det hotade de arbetande åldersgruppernas konsumtion. Kombinationen av en förväntad befolkningsminskning och en allt äldre befolkning skulle dock, enligt Svennilson, komma att hålla tillbaka sparande och kapitalbildning, och därmed även tillväxten.
Ingvar Svennilsons farhågor sågs som så allvarliga i den av i huvudsak Ivar An- derson utarbetade programtexten för IUI att utredningen av industrins framtid krävde en långsiktig insats av en särskild person, men inte nog med det. Program- texten talar också om en mindre kommitté av industrifolk som skulle biträda utred- ningen, ett särdrag som skulle löpa som en röd tråd genom IUIs fortsatta verksam- het. Gruppen skulle dock som ledare ha en vetenskapsman. Den som identifierades var Sune Carlson. Han hade doktorerat vid University of Chicago på avhandlingen
A Study on the Pure Theory of Production, en bok som inte bara var nationalekono-
misk utan dessutom vette åt det företagsekonomiska hållet.11 Carlson var följaktli-
gen en för det nya utredningsinstitutet synnerligen intressant person. Den aviserade industriutredningens omfattning var ambitiös:
Utredningen skall omfatta bl.a. finansieringsproblemet, förhållandet mellan ban- ker och industri, emissionsverksamheten, arbetareproblemet, lokaliseringsfrågan, den tekniska forskningen, och skatteproblemet. På åtskilliga punkter får utred- ningen anledning att belysa de politiska ingripandenas och de sociala reformernas återverkan på industriens utvecklingsmöjligheter.12
Den tredje problemställningen var relativt underordnad, en enkel opinionsun- dersökning. ”Den av Industriförbundet planerade undersökningen av arbetare- ungdomens inställning till de ekonomiska problemen kan möjligen överflyttas till organet, som för denna uppgift bör anlita särskilda krafter.”13
IUIs programdokument listade också ett antal uppgifter som borde gå att ge- nomföra ”utan att mera djupgående utredningar påkallas”.14 Dit hörde arbetar-
pensioneringen, en granskning av ett förväntat förslag från näringsorganisations- sakkunniga (under ledning av Bertil Ohlin) och rationaliseringsutredningens kommande betänkande, frågan om småindustrins ställning, industrins förhål-
11 Carlson (1939). 12 IUI (1990, s. 232). 13 Ibid.
lande till handeln, skattefrågor (den nya bolagsbeskattningen) och riksdagsfrågor med anknytning till industrin.
Slutligen gjorde programtexten en markering om upplysningsverksamheten. Den ”torde ej från början böra få ett alltför framträdande rum i organets verk- samhet. Den bör växa fram utan att den yttre apparaten alltför starkt markeras.”15
Dock ville man hålla kontakt med pressen och utge egna småpublikationer:
Nära kontakt bör … sökas med ledande pressorgan och varje möjlighet att sprida saklig upplysning om industriens förhållanden och dess synpunkter på aktuella problem tillvaratagas. Utgivandet av broschyrer och småskrifter bör planeras. En möjlighet till en mera ingående och saklig behandling av industriens frågor, ur de synpunkter som organet skall företräda, erbjudes genom artiklar i tidskrifts- och fackpressen.16
Rolf Henriksson hävdar att citatet ”röjer emellertid att man dock på sikt önskade att … [upplysningsverksamheten] skulle få en central position”.17 Han antyder
att formuleringen om att den bör få expandera ”utan att den yttre apparaten allt- för starkt markeras” skulle innebära att den ”skulle få expandera utan att institu- tets resurser i samma mån utökades: den skulle således kunna komma att på sikt tränga tillbaka de andra huvuduppgifterna”.18
En mer naturlig tolkning av formuleringen om ”den yttre apparaten” är att IUI ville bedriva upplysnings- och opinionsbildningsverksamhet utan att fram- häva vem som låg bakom för att verksamheten inte skulle avfärdas som ren pro- paganda från en kapitalistisk megafon.
En tredje tolkning är att upplysningsverksamheten skulle växa fram utan stora yttre åtbörder, i takt med tillväxten i institutets övriga verksamhet. Henriksson fram- håller själv att ”institutet under [sina första två chefer] Anderson och [Ragnar] Sun- dén aldrig kom att dras in i något tyngre upplysningsarbete”,19 och i de minnesan-
teckningar han 1949 gjorde om sin tid som chef för IUI skriver Ivar Anderson:
När utredningsinstitutet den 1 februari 1939 började sin verksamhet, angavs verk- samheten … klart och bestämt vara ett sakligt utredningsarbete och icke propa- ganda. Det nya organet skulle således genom utredningar och opartiska undersök- ningar av aktuella problem skaffa material för ett allsidigt bedömande av dessa problem ur näringslivets synpunkt. Detta var den ena uppgiften. Den andra, som
15 Ibid., s. 233. 16 Ibid.
17 Henriksson (1990a, s. 124). 18 Ibid.
vid starten tillmättes icke mindre betydelse, utgick från behovet av förberedelse och planering på längre sikt, när det gällde industriens huvudproblem, både i för- hållande till statsmakterna och ifråga om de inre uppgifterna.20
Den mindre ambitiösa tolkningen av upplysningsuppgiften får också stöd av den snabba avvecklingen av relationerna med FUIF. Som framgått av kaptel 3 var upplysningsverksamhet en kärnpunkt i FUIFs verksamhet. Hade detta också varit fallet med IUI hade det funnits anledning att behålla, och kanske också vidareutveckla, relationerna mellan det nya utredningsinstitutet och FUIF. ”Men kontakterna mellan IUI och FUIF kom inte att odlas länge och FUIF försvann alltmer ur IUIs annaler. Efter Edströms avgång ur IUIs styrelse 1943 tycks de ha upphört så gott som helt.”21
Som vi ska återkomma till nedan vittnar emellertid IUIs årsredogörelser för 1940 och 1941 om en betydande publicerings- och föredragsverksamhet riktad till en större allmänhet under de första åren. Vilken utvecklingen skulle ha blivit på sikt är omöjligt att fastslå, för när Ingvar Svennilson 1941 tillträdde chefskapet för IUI kom han att ”som en av sina första åtgärder som chef, avveckla denna uppbindning av institutet [till upplysningsverksamheten] såväl formellt som reellt”.22
Personalrekrytering
Samtidigt som IUIs verksamhetsprogram utarbetades påbörjades personalrekry- teringen. Ivar Anderson anställde själv Ragnar Sundén och Axel Carlsson, som i slutet av 1941 bytte efternamn till Iveroth.23 De blev Andersons närmaste män.
Båda var på plats när institutets verksamhet inleddes.
Ragnar Sundén blev IUIs formelle andreman. Han tillförde den nationaleko- nomiska kompetens som Ivar Anderson saknade, särskilt i skattefrågor. Sundén, född 1907, hade ingen högre formell nationalekonomisk utbildning. Han hade gått på Handelshögskolan 1927–29 och hade därefter tagit en jur. kand. Från 1936 hade han varit anställd på finansdepartementet. Genom sin verksamhet där hade han kommit i kontakt med Konjunkturinstitutet, som börjat sin verksam- het 1937. Han hade samarbetat med Erik Lundberg, skrivit några promemorior med honom och gjort bilagor till de första rapporterna från institutet.
Axel Carlsson, född 1914, började på IUI som amanuens, men avancerade snabbt till sekreterarposten. Även Carlsson hade en examen från Handelshögsko-
20 Anderson (1990, s. 259). 21 Henriksson (1990a, s. 83). 22 Ibid., s. 126.
lan. Han hade diplomerats året före IUIs start, 1938. Redan tidigare hade han börjat som kamrer på skjortfabriken Anagra. 1937 hade han också blivit hallå- man vid Radiotjänst. ”Det måste ha varit mycket hedrande förstår jag efteråt, ef- tersom vi blev endast två stycken antagna bland 500 sökande.”24 Det var Carlsson
som påannonserade andra världskrigets utbrott. Hans ekonomiska specialområde var ekonomisk geografi, där han hade studerat för Handels rektor Ivar Högbom.25
En gång på vintern 1938 före världskrigets utbrott befann jag mig på ett slädparti på en gård i närheten av mitt hem på Ekerö. Festen gick av stapeln under stort ju- bel efter en lyckad gammaldags slädfärd med facklor under snötyngda granar. När vi kom hem vidtog måltid och kaffe m.m. och dans. Då kom ett telefonsamtal som uppgavs vara till mig. Telefonen stod i dansrummet och det tog någon tid att hitta mig men då strömmade in i hörluren det livliga flödet från svenska folkdan- ser. Det var Ivar Anderson, förstakammarhögerns ordförande, som ringde och han ville få ett sammanträde med mig. Jag var inte riktigt på det klara med vad det gällde. Han hade letat efter mig länge och bad om ursäkt för att han ringde vid den tiden på dygnet. Eftersom det var en lördagskväll, trodde jag det var viktigt och accepterade genast den tid han föreslog till sammanträffande. Detta ägde rum i Stockholm efter några dagar. Jag träffade då också dåvarande statssekreteraren i Ecklesiastikdepartementet, Ragnar Sundén. Det visade sig att man ville sätta upp Industriens Utredningsinstitut (IUI). Institutets ledning skulle bestå av Ivar An- derson, chef, Sundén, generalsekreterare och mig själv, amanuens, enligt ord- ningsregler. Vi kom snabbt överens därvidlag, allra helst som min lön på 500 kro- nor på Anagra höjdes till 1 000.26
Axel Carlsson arbetade parallellt på Radiotjänst och IUI fram till 1941, när han blev IUIs sekreterare.
… genom Iveroth tillfördes IUI … en … viktig kontaktyta. Iveroths personliga läggning hade redan vid denna tid [1939] lett honom några steg in på en ”public relations”-bana genom att han börjat medverka som programledare vid Radio- tjänst. Denna mediakontakt tog han med sig till sin nya anställning.27
Axel Carlsson skulle komma att bli en för institutet på flera sätt betydelsefull per- son. Tore Browaldh har i sina memoarer beskrivit sitt första intryck av honom, ”när jag första gången träffade honom i samband med att jag skulle ta över hans uppgif-
24 Iveroth (1994, s. 41).
25 I Axels Iveroths korrespondens från IUI-tiden, på Centrum för Näringslivshistoria, finns en uppsats av honom, från det geografiska seminariet på höstterminen 1936 (Carlsson (1990a, s. 100), 1936).
26 Ibid., s. 44.
ter på institutet. Det som först slog mig var det väldiga formatet, inte bara i faktisk kroppsstorlek utan också i inre egenskaper, energin och bredden på hans intressen.”28
”Iveroth blev … genom sin blotta personlighet redan från början mycket av institutets dynamo”, skriver Rolf Henriksson.29 Hans ekonomisk-geografiska
bakgrund kom också att sätta sin prägel på IUI. Institutets två första större utred- ningar skulle båda få uttalad regional karaktär.
Fram till hösten 1939 bestod IUI i princip endast av Ivar Anderson, Ragnar Sundén, 32 år, och Axel Carlsson, 25. I oktober anställdes ytterligare en civileko- nom från Handelshögskolan, Rolf von Euler-Chelpin, och i december Eric Hei- nertz, med en Dr Phil. från Basel. von Euler hade företagsekonomisk inriktning och fyllde därmed en kompetenslucka på institutet. Heinertz bakgrund var troli- gen humaniora och hans uppgift blev framför allt att ägna sig åt utlandsbevakning.
von Eulers insatser på IUI kom att hackas sönder av upprepade halvårsvisa militärtjänstgöringar, med början i april 1940. Även löjtnant Axel Carlsson blev inkallad. Detta krävde rekrytering av vikarier. På våren 1941 anställdes Hans Ro- sell som ersättare för von Euler i det kamerala och statistiska arbetet. Heinertz, däremot, fick vara i fred för de militära myndigheterna och kunde därför både lämna rapporter om vad som hände på den internationella scenen och bidra till utredningsverksamheten på andra sätt.
När Rosell anställdes hade Ivar Anderson redan, den 1 juli 1940, lämnat IUI för att tillträda tjänsten som chefredaktör för Svenska Dagbladet. Hans avgång var förväntad. Den hade anteciperats redan när han tillträdde och hans kontrakt löpte bara på ett år. Anderson efterträddes som institutschef av Ragnar Sundén, först som tillförordnad och från februari 1941 som ordinarie chef.
Anderson förestod bara IUI under ett drygt år, men lyckades ändå uträtta en hel del:
Andersons primära uppgift får anses ha varit organisatörens. Han förberedde in- stitutets start och rekryterade den första staben, samt strukturerade verksamheten under inledningsskedet. Det var troligen Anderson som främst utformade IUIs första arbetsprogram. Hans roll som arbetsledare vid institutet var något mindre. Han kom att delegera en avsevärd del av denna uppgift till sin andreman, Ragnar Sundén men engagerade sig dock i några av de viktigaste verksamhetsgrenarna. Han var själv initiativtagare till den mest omfattande av alla institutets utredning- ar, Norrlandsutredningen. Hans största arbetsinsats gällde dock de uppgifter IUI utförde som biträde vid näringslivets konferens med staten i maj–juni 1939 röran- de aktuella industripolitiska problem.30
28 Browaldh (1976, s. 71). 29 Henriksson (1990a, s. 99). 30 Ibid., s. 103–104..
Ivar Anderson (foto: Svenskt Pressfoto).
Källa: IFNs bildarkiv.
Andersons facit var gott:
Ivar Andersons tid som chef för IUI var visserligen kort, men det som under den- na dramatiska period hände vid det lilla institutet hade hög potens. Insatt i sitt större tidssammanhang hade Andersons period också avgörande betydelse för in- stitutets fortsatta utveckling. I dubbel måtto gjorde således Anderson en viktig in- sats. Han kunde känna sig nöjd med vad han lyckats uträtta och omdömet om hans chefsutövning tycks ha varit starkt uppskattande.31
Vari bestod då Andersons insats?
Staten och näringslivet
När Ivar Anderson blev chef existerade Industriens Utredningsinstitut bara som ett beslut. Det blev hans uppgift att organisera verksamheten och ge institutet en organisatorisk form. Anderson sammanfattade 1949 sin tid som chef för IUI i några korta minnesanteckningar. Där konstaterar han: ”En rad aktuella pro- blem trängde mycket snart i förgrunden och lade beslag på institutets arbets- kraft.”
En del riksdagsfrågor krävde uppmärksamhet, skattefrågor behandlades i samar- bete med näringslivets skattedelegation, inlägg från industrihåll i den aktuella dis- kussionen förbereddes osv. […] Bland de aktuella uppgifter som sysselsatte insti- tutet under förra delen av 1939, vill jag nämna den s.k. Sandviksfrågan, det gan- ska besvärliga industriproblem, som uppstod i samband med Mo & Domsjös be- slut att lägga ner Sandviks ångsåg. Institutet gav uppslaget till och medverkade vid
den lösning av frågan, som under sommaren 1939 uppnåddes genom samverkan av ett stort antal norrlandsindustrier.32
Riksdagsbevakningen var uppenbarligen en direkt konsekvens av Ivar Andersons eget politiska engagemang:
Anderson [förde], på grund av sin ledande ställning inom Högern, för vilken han var andrakammarrepresentant, … in institutet i ett snarare konservativt än liberalt kontaktnät. I riksdagen involverades Anderson i skatte- och penningpolitiska frå- gor och sådana kom därmed att i ganska hög grad hamna även under institutets tak. Hans pressmannabakgrund torde också ha satt sin prägel på institutet. Det var troligen genom Andersons försorg som institutet kom att ordna en löpande bevakning och rapportering om vad som hände i riksdagen. Rapporterna kom veckovis i form av konfidentiella stencilöversikter och utsändes till en uppenbarli- gen mycket utvald grupp subskribenter.33
Det är uppenbart att de kortsiktiga arbetsuppgifterna redan från början tende- rade att inkräkta på det utrymme som var avsett för de långsiktiga utredningarna. I institutets årsredogörelse för 1940 kunde man läsa följande:
Arbetet vid institutet har under 1940 i väsentliga delar kunnat bedrivas efter de huvudlinjer, som vid institutets grundande uppdrogos för dess verksamhet. Gi- vetvis har dock en anpassning av arbetsuppgifterna till de på grund av kriget ändrade förhållandena eftersträvats och efter prövning av institutets styrelse ge- nomförts. Vid sidan av de på längre sikt lagda utredningar, som pågått inom in- stitutet, har i enlighet härmed ett vidgat utrymme beretts uppgiften att biträda de industriella organisationerna vid behandlingen av aktuella industripolitiska spörsmål.34
Krigsutbrottet ändrade förutsättningarna för IUIs arbete radikalt. I sina minnes- anteckningar skriver Ivar Anderson:
Allt intresse koncentrerades på de nya brännande problem, som krigsutbrottet framkallade och som i en generell term sammanfattades i ordet ”beredskapsåtgär- der”. Institutet togs under hösten 1939 och våren 1940 i allt större utsträckning i anspråk för dessa uppgifter. Det medverkade sålunda i utredningar för att faststäl- la det aktuella läget på olika områden och de närmaste behoven, och uppmärk- samheten inriktades också i ökad utsträckning på de regeringsförslag till riksda-
32 Anderson (1990, s. 259–260). 33 Henriksson (1990a, s. 104–105). 34 IUI (1940b, s. 1).
gen, i vilka de första trevande insatserna göras för att bygga upp reglerings- och kommissionsväsendet.35
Under rubriken ”Utredningar i dagsfrågor” listade årsredogörelsen för 1940 undersökningar av industriella omställnings- och anpassningsproblem, investe- ringsplaner inom den svenska industrin, förändringarna i världshandeln, de tyska planerna på en ekonomisk nyordning i Europa (varom mera nedan) och utarbe- tande av ekonomiska översikter för Industriförbundets och Arbetsgivareförening- ens årsredogörelser. Ivar Anderson, Ragnar Sundén och Axel Carlsson hade dess- utom offentliga uppdrag. Anderson tog med hjälp av IUI under våren 1939 fram ett underlag för de handelspolitiska förhandlingar med Storbritannien som resul- terade i ett handelspolitiskt avtal före krigsutbrottet36 och under 1940 var han
sakkunnig i frågor om utformningen av de statliga inkomst-, förmögenhets- och krigskonjunkturskatterna. Sundén drogs in i en utredning om ”särskild beskatt- ning å lyxbetonade eller umbärliga varor” och Carlsson anlitades som sekreterare