Norrlandsutredningen var igång och IUIs första större publikation om Norrland, boken Industrien och Norrlands folkförsörjning: orienterande föredrag, blev en fram- gång. De principfrågor som behandlas i Torsten Hèrnods bidrag80 sammanfaller
väl med innehållet i Sundéns och Carlssons ovan refererade artiklar, liksom den mer detaljerade diskussionen av skogsnäringen av Thorsten Streyffert.81 Hèrnod
betonar att Norrlandsproblemet i första hand var ett industriproblem. Han går igenom de välkända anledningarna till att skogsindustrin inte kunde fortsätta sin historiska expansion. ”Sågverksindustrien har … utnyttjat, genomskurit de grövre virkestillgångarna, massaindustrierna ha tillgodogjort sig de klenare dimensio- nerna […] de förråd av timmerskog, som under århundraden lagrats i Norrland … äro utnyttjade”.82 Norrlandsproblemet var ett sysselsättningsproblem:
77 Ibid., s. 57.
78 Nya Norrland (1941). Ordalydelsen i Härnösands-Posten (1941) är nästan identisk. 79 Härnösands-Posten (1941).
80 Hèrnod (1941a). 81 Streyffert (1941a). 82 Hèrnod (1941a, s. 9).
… Skogsindustrien anpassas till råvarubasen och rationaliseras, arbetskraftsbeho- vet minskar. Jordbruket och skogsarbetet komma att ytterligare rationaliseras, och därigenom arbetskraft även på dessa områden att frigöras. Malmbrytningen lik- som skogsindustrien är för beredande av stadigvarande sysselsättning beroende av utländska marknadsförhållanden, vilket ger ett starkt drag av osäkerhet åt hela det norrländska näringslivet. Det problem som härur framväxer och som kräver sin lösning, gäller tryggandet av Norrlands försörjningsmöjligheter.83
Norrlandsutredningens första bok (1941).
Hèrnod såg inte utflyttning som någon lösning på Norrlandsproblemet. Det var en ren ”nödfallsutväg”. ”Den lämnar alldeles ur sikte de möjligheter, som kunna finnas att lösa Norrlandsfrågan på det sätt, som väl alla helst skulle vilja se den löst på, nämligen genom att inom Norrlands egna gränser skapa bättre försörjningsvill-
kor för dess befolkning.”84 Det gällde att effektivisera jordbruket och få bort den
dolda eller öppna arbetslöshet som fanns där, genom arbetsintensiva bruknings- metoder, större enheter och nyodling. Fisket kunde utgöra ett komplement. Skogsindustrin skulle på lång sikt anpassa sig efter avkastningen på råvarubasen,
83 Ibid., s. 14–15.
men under de närmaste decennierna skulle mycket bero på i vilken utsträckning förädlingsgraden kunde ökas och för detta krävdes intensifierad forskningsverk- samhet. På mineralsidan gällde det att fortsätta utnyttja järnmalmen, men även andra malmer måste exploateras. De norrländska krafttillgångarnas betydelse för landet som helhet skulle öka i takt med att överföringsmöjligheterna förbättrades. Hèrnod avslutar sin betraktelse med att framhålla att det inte tjänade mycket till att koncentrera uppmärksamheten på eventuella motsättningar mellan Norrland och övriga Sverige. ”Det är genom växelverkan näringsgrenarna och landsdelarna emellan, som utvecklingen föres framåt.”85
Thorsten Streyffert koncentrerar sin framställning på skogsindustrin. Han börjar med att visa på förskjutningen från trä- till massaindustri, rationalise- ringen, särskilt inom massaindustrin, och den därmed sammanhängande syssel- sättningsminskningen:
För själva industriorterna innebär denna utveckling en tillbakagång i fråga om ar- betstillfällena, särskilt som de tidvis rika arbetstillfällena genom nyanläggningarna för massaindustrien väl hädanefter komma att bli tämligen sparsamma. Inom skogsbruket torde inverkan på arbetstillfällena genom överflyttning av viss del av råvaran till massaindustrien ej vara särdeles stor, enär avverkningsarbetet i stort sett blir oförändrat, möjligen med någon ökning av barkningsarbetet.86
Streyffert menade att man måste räkna med såväl fortsatt förskjutning från såg- verksindustri till massaindustri som fortgående rationalisering. Den tillgängliga råvarubasen skulle inte tillåta något annat. Framtiden för sysselsättningen inom skogsindustrin tedde sig allt annat än ljus. För att trygga försörjningen krävdes att man sökte sig fram på nya vägar:
I princip måste dessa gå ut på att skapa ny företagsamhet, som är i stånd att övertaga ej blott den arbetskraft, som skogsindustrierna ännu någon tid framåt komma att avge, utan även den nya arbetskraft som härrör från den visserligen i avtagande stadda folkökningen. Detta utgör ett centralt parti av Norrlandsfrågan, vars lösande framför allt synes erbjuda en uppgift för det enskilda initiativet.87
Det tredje kapitlet i Industrien och Norrlands folkförsörjning är skrivet av Boliden- chefen Oscar Falkman och handlar om hur de nyupptäckta sulfidmalmerna i norra Västerbotten och södra Norrbotten bäst skulle kunna utnyttjas för industri- ella ändamål. Malmerna hade inte kommit i dagen förrän runt 1920. Falkman
85 Ibid., s. 26.
86 Streyffert (1941a, s. 38). 87 Ibid., s. 45.
lyfter fram den systematik som låg bakom den utveckling som hade ägt rum sedan dess:
Malmerna hava framkommit som resultat av en nu 20-årig, ännu pågående, orga- niskt arbetande prospekteringsverksamhet, vid vilken vetenskapens och teknikens olika möjligheter utnyttjas och bedrivits i en omfattning, vilken torde vara den
näst största i världen. Den största lär bedrivas i Ryssland över detta lands enorma
områden, huvudsakligen i Asien.88
Guldfyndigheten i Boliden hade i sig själv blivit nog så ryktbar, men Falkman fram- håller att den också hade tjänat som en språngbräda för vidare prospektering och malmupptäckter. Det är dessa som står i centrum för hans framställning: ”den betydelse som den västerbottniska sulfidmalmsindustrien kan anses ha särskilt för Norrland, i vilken mån dess produkter kunna stimulera till nya fabrikationer, och hur verksamheten kan tänkas i övrigt gagna annan norrländsk industri”.89 Guldpro-
duktionen i Boliden var den största i Europa, men därtill kom silver, koppar och andalusit, ett material som användes för aluminiumframställning, svavel och svavel- kis. Falkman går igenom olika tänkbara förädlade produkter som skulle kunna baseras på sulfidmalmerna: svavelsyra, superfosfat, cellull, natriumsulfat, arsenik för impregnering och som växtskyddsmedel: ”Jag kan såsom exempel nämna att Boli- denarsenik under några år såldes i stora kvantiteter till Sydafrika för bekämpning av gräshoppor. Tyvärr var medlet så effektivt, att gräshopporna ännu ej kommit igen.”90 Boliden hade emellertid lyckats få fram en mindre letal blandning som
hade använts av svenska fruktodlare, och Falkman förutsåg att bekämpningsmedlet skulle kunna användas även av skogsindustrin. Precis som i Streyfferts fall avslutas Falkmans kapitel med en uppmaning till samarbete mellan olika landsdelar i stället för fortsatt odlade av farhågor om att Norrland exploaterades av övriga Sverige.
En annan norrländsk naturtillgång med stor potentiell användning även utan- för Norrland var vattenkraften. Erik Upmark, verkställande ledamot i Svenska Vattenkraftföreningen, går i sitt kapitel igenom vattenkrafttillgångarnas kvantitet och kvalitet, äganderätts- och prisförhållandena, intressekonflikterna mellan kraftutbyggnad, jord- och skogsbruk, fiske och flottning, tillväxten av energipro- duktionen och utbyggnaden av Norrlandskraften, energibehovet inom olika slags industrier och bland hushållen. Han diskuterar också ett antal specialproblem, som kraftförsörjningen av inre Norrland, de små vattenkraftföretagens rationali- seringsbehov, taxesättningen för hantverk och småindustri, innan han går över till
88 Falkman (1941b, s. 47). 89 Ibid., s. 48.
att behandla de faktorer som verkade pådrivande respektive hämmande på vat- tenkraftutbyggnaden i Norrland.91
Upmark var framtidsoptimist. ”En optimistisk grundinställning till frågan om den norrländska vattenkraftens betydelse för Norrlands och rikets energiförsörj- ning och näringsliv är befogad”, skriver han.92
Det är en förhoppning att den svenska kraftindustrien, erkannerligen den i Norr- land, skall förmå lotsa sig igenom de närmaste tidernas många svårigheter och här- under kunna tillgodose de krav, som från avnämarnas sida skäligen kunna ställas på den, och att den därefter när lugnare tider inträda, icke skall behöva genomgå någon allvarligare rekonstruktionsprocess utan kunna i lugn anpassa sig efter ut- vecklingens krav.93
Det mest uppmärksammade kapitlet i Industrien och Norrlands folkförsörjning skrevs av den unge civilingenjören Erland Waldenström. Han var kemist med examen från Kungliga Tekniska Högskolan 1933 och hade mellan 1934 och 1940 arbetat på Korsnäs innan han blev teknisk sekreterare på Sveriges Industriför- bund, där han skulle stanna till 1942. Waldenströms senare karriär skulle ta honom till vd-poster i LKAB och Grängesberg, där han efterträdde sin far, Mar- tin Waldenström, och ordförandeskap i Gränges styrelse. Han skulle bli styrelse- ordförande även för IUI mellan 1975 och 1984.94
Tore Browaldh gav 1980 ett sympatiskt porträtt av Erland Waldenström i sina memoarer:
Han är en ”scholar och gentleman”, för att använda en engelsk term i hög grad tillämplig på denne lärde man, som trots sina asketiska drag och något av den in- trovertes skygga leende har en finstämd humor och förmåga att uppskatta både en Sole Waleska och ett glas Pouilly Fuissée. Bredden på hans intressen kan exempli- fieras med ordförandeskap i Thielska Galleriet och Konsertföreningen, omfattan- de kunskap i skönlitteratur och skicklighet som pianist – klassisk musik. Någon gång då vi promenerat tillsammans har jag kallat honom för näringslivets Carl von Linné; Erland är nämligen en skicklig botaniker och har på sin meritlista vissa fynd i Tivedens flora.95
91 Upmark (1941b). 92 Ibid., s. 89. 93 Ibid., s. 90.
94 Vem är det (1969), Nationalencyklopedin (1996), Henrekson (2009, s. 520). 95 Browaldh (1980, s. 273–274).
Artikeln i Industrien och Norrlands folkförsörjning var Waldenströms första fram- trädande inför en bredare allmänhet. Innehållet hade han presenterat på Norr- landsutredningens allmänna sammanträde i maj 1941.96 Efter en inledande dis-
kussion om omöjligheten att dra en klar gräns mellan grundforskning och tillämpad forskning, följd av ”några data ur träförädlingsindustriens historia”,97
gör Waldenström en genomgång av olika möjligheter till kemisk förädling av trä: konstfiber från cellulosa, utveckling av produkter från det problematiska ligninet, vars kemiska egenskaper man vid denna tid inte hade grepp om, förädling av flytande harts och terpentin och kolning.
En effektiv förädling kunde emellertid svårligen komma till stånd utan forsk- ning. Waldenström ställde forskningsorganisationen i Sverige mot väggen. Sär- skilt besvärande var situationen på cellulosaderivatens område.98
Under den 50-årsperiod, då cellulosans användande som textil- och kostmaterial av alla slag vuxit fram till världsindustri, har icke, så vitt jag har mig bekant, i svensk teknisk fackpress publicerats ett enda svenskt forskningsresultat, som berör cellulosaderivatens industriella utnyttjande på hela detta område. Våra utsikter att nu kunna bygga upp en väsentlig export av någon av dessa utomlands etablerade cellulosaprodukter måste anses vara mycket små.99
Waldenström tog därför upp ett antal konkreta åtgärder som han såg som nöd- vändiga ”för åstadkommande av denna grundläggande och allsidiga forskning”.100
Kvalificerade forskare i träkemi saknades. Kraven för teknologie doktorsgraden låg för högt och det var mer lönsamt för nyutexaminerade civilingenjörer att gå ut i driften än att fortsätta sina studier. Waldenström konstaterade också ”att de enskilda industrilaboratorierna, även de största, aldrig på långt när kunna, eller ens vilja, åtaga sig uppgiften att ta hand om hela den grundläggande träkemiska forskningen”.101 Vad som krävdes var en gemensam, centraliserad insats:
Man torde, när allt kommer omkring, blott kunna hoppas på att få till stånd en forskning på detta område av den omfattning läget faktiskt kräver, om hela den samlade svenska skogs- och träförädlingsindustrien träder in och gemensamt
96 Waldenström (1941a). 97 Waldenström (1941b, s. 99).
98 ”… viscossilke, viscosull, viscosfolier, kopparsilke, acetatsilke, acetatull, acetatfolier, plastiska massor av ace- tat, celluloid, nitrofilm, cellulosalack, konstläder, benzylcellulosa, etylcellulosa, metylcellulosa etc. …” (Walden- ström, 1941b, s. 104).
99 Ibid., s. 104–105. 100 Ibid., s. 110. 101 Ibid., s. 112.
bidrager till kostnaderna för detta arbete och förlägger det centralt vid forsknings- institut som samarbeta med de tekniska högskolorna …102
På Tekniska Högskolan i Stockholm fanns en forskningsprofessur i cellulosatek- nik och träkemi, men de resurser som hade ställts till förfogande av cellulosain- dustrin var helt otillräckliga. Waldenström pläderade för samarbete mellan staten och träindustrin och ville skapa ”ett den svenska träförädlingsindustriens forskningsråd”.103 Som vi nedan ska återkomma till kom hans argumentation att
få högst konkreta resultat.
Det sista kapitlet i Norrlandsutredningens första bok är skrivet av fiskeribiolo- gen Gunnar Alm, nybliven byråchef på Lantbruksstyrelsen, och handlar om vilka möjligheter som fanns för staten och skogsbolagen att räcka en hjälpande hand till Norrlands sötvattensfiske. Alm börjar med att konstatera att i Sverige bedrevs det mesta sötvattenfisket av binärings- eller husbehovsfiskare, men att det icke desto mindre var ”av en ganska stor nationalekonomisk betydelse”.104 Inte minst
gällde detta för ”Norrlands obygdsbefolkning”, vars årliga fiskkonsumtion beräknades till mellan 70 och 200 kilo per hushåll.105
Två år tidigare, 1939, hade en statlig kommitté publicerat en SOU som hand- lade om ett mer ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten, där upplåtel- ser av fiskevatten till privatpersoner och intensifierade fiskevårdsåtgärder rekom- menderades. Alm efterlyste liknande åtgärder från de norrländska skogsbolagens sida, eftersom dessa hade betydande vattenarealer inom sina domäner, förutom vattenupplåtelser och fiskevård också åtgärder för ett bättre tillvaratagande av fångsten. Han skisserade principer för upplåtelserna, efterlyste lokala undersök- ningar av sjöar och andra vattendrag och uppmanade bolagen att gemensamt an- ställa fiskevårdare och fiskeriinstruktörer som skulle samarbeta med statens och Domänverkets tjänstemän. Den viktigaste fiskevårdsåtgärden var utfiskning av gädda, abborre och lake som ”i många Norrlandssjöar [måste] betraktas nästan som ogräsfiskar”,106 och ersätta dem med laxöring, röding och sik. Slutligen fram-
höll Alm att man måste se till att minimera det spill av fångsten som uppstod vid husbehovs- och sportfiske och att behandla sådan fisk som fångats av yrkesfiskare så att den var fullgod när den kom i handeln.
102 Ibid., s. 112–113. 103 Ibid., s. 117. 104 Alm (1941b, s. 121). 105 Ibid.
Pressdebatten
De sex kapitlen i Industrien och Norrlands folkförsörjning bar alla konkretionens prägel. De var lättfattligt skrivna av folk som var fast förankrade i den verklighet som var Norrlands runt 1940. De identifierade problemen, pekade på vad som måste utredas och anvisade handfasta lösningar i de fall där inga vidare undersök- ningar krävdes. Det var inte konstigt att boken uppmärksammades ordentligt av pressen, särskilt den norrländska. Recensionerna var genomgående positiva.
Morgonbladet påpekade lite ironiskt att det hade varit ”ganska tyst” om de
båda Norrlandsutredningarna, både den statliga och den som utfördes i IUIs regi, framför allt den förra. ”Det torde … ej vara felaktigt att antaga att åtminstone den statliga utredningen ännu har ett bra stycke kvar innan den kommer över det förberedande stadiet.” IUI-publikationen sågs däremot som ”ett livstecken som torde komma att låta tala om sig mycket i den allmänna debatten om Norrland och dess försörjningsfrågor” med ”en ljusare syn på de norrländska frågorna än som i allmänhet är gängse bland dem som kunna bedöma utvecklingens framtids- linjer i norr”. Tidningen uppfattade skriften som ”inledningen till en tydligen fortlöpande framställning” som framdeles skulle komma att innefatta även jord- bruket. Den statliga utredningen däremot fick en rejäl känga:
Hur sedan statens utredning kommer att läggas vid sidan härav förefaller ganska dunkelt åtminstone för dem, som med en viss skepsis betraktat frågans handläggning från jordbruksministerns och den tillsatta utredningsnämndens sida. […]
… det är tydligt att frågan är så viktig att även staten bör lämna sin medverkan för att påskynda en snabb löning av därmed sammanhängande problem. Även ut- anför Norrland torde man med spänning vänta på det resultat som den statliga ut- redningen skall komma till.107
Torsten Hèrnod fick själv tillfälle att kommentera förhållandet mellan de båda Norrlandsutredningarna i Norrland i ord och bild och betonade då behovet av kontakt dem emellan.108 Även landshövdingarna i Västerbotten och Norrbotten,
Gustav Rosén och David Hansén, hade inbjudits. Hansén ville ha mer handling och mindre utredning. Det var viljan som saknades, såväl hos statsmakterna som hos det enskilda kapitalet.109 Roséns synpunkter var av det syrligare slaget. Han
konstaterade att den statliga utredningen var ”av till en början enklaste slag – en utredningsman och en sekreterare. […] Därutöver vet man även att sekreteraren
107 Morgonbladet (1941). 108 Hèrnod (1941b). 109 Hansén (1941).
i den statliga Norrlandsutredningen [William William-Olsson] efter uppdragets mottagande företagit sitt livs första Norrlandsfärd.” Även Rosén ansåg att det snarast var handling som behövdes och ifrågasatte dessutom om det verkligen skulle bli någon statlig utredning, trots att riksdagsbeslut hade fattats om saken. ”När det gäller Norrlandsfrågor ser det ut som om den besynnerliga principen att göra det minsta möjliga på längsta möjliga tid skulle komma till användning.”110
Umebladet ägnade Industrien och Norrlands folkförsörjning en detaljerad ge-
nomgång, koncentrerad på de ”[å]tskilliga nya uppslag och idéer den innehöll”, framför allt då Oscar Falkmans tankar om hur sulfidmalmerna kunde utnyttjas och Erland Waldenströms genomgång av forskningsbehovet inom träindustrin:
Det är en ganska överraskande och beklämmande upplysning … [Waldenström] ger då han säger att under den 50-årspereiod, då textil- och konstmaterial av alla slag på basis av cellulosa vuxit fram till världsindustri ”så vitt mig bekant i svensk teknisk fackpress icke publicerats ett enda svenskt forskningsresultat som berör cellulosaderivatens industriella utnyttjande på hela detta område.”111
Umebladet anslöt sig avslutningsvis till den filosofi som genomsyrade Norrlands-
utredningen:
Att med konstlade medel uppmärksamma näringsgrenar, som skulle visa sig sakna livsduglighet, vore endast att återgå till ofruktbar ”Norrlandsromantik”. Genom god vilja till samarbete de olika industrierna emellan, genom vidgad forskning och genom vidgad offentlig och enskild förståelse för företagsamhetens livsbetingelser befrämjas bäst önskemålet om en breddning och stabilisering av Norrlands näringsliv.112
Även Affärsvärlden uppmärksammade Waldenströms resonemang:
Det kan ifrågasättas om en träkemisk forskning, även om den lyckas nå betydan- de resultat, därmed kan i någon väsentligare mån underlätta Norrlands folkför- sörjning, dvs. skapa nya och värdefulla arbetstillfällen just i Norrland. Men om det blott lyckas att … göra Norrlands viktigaste råvara värdefullare, vore ofantligt mycket vunnet för Norrland och för hela landet.113
110 Rosén (1941). 111 Umebladet (1941). 112 Ibid.
När landshövdingen i Västernorrland, Arthur Engberg, i november 1941 i sitt invigningstal för utställningen ”Skogen” i Sundsvall tog upp möjligheterna till industriell expansion grundad på nya skogsprodukter i Norrland publicerade
Sundsvalls-Posten under rubriken ”En rundvandring i skogens framtidsland” ett
utförligt referat av Waldenströms bokkapitel.114 Svenska Dagbladet framhöll att
materialet i Industrien och Norrlands folkförsörjning var delvis helt nytt och kallade kapitlet ”mycket uppslagsrik[t]”.115 Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning använde
det som motargument mot en artikel i ”ett officiellt tyskt organ för den national- socialistiska handelspolitiken” där planer för en nyordning i Norden skisserades. Artikeln tog Sveriges ringa tillverkning av konstsilke till intäkt för att ”vi icke tillräckligt taga sikte på bearbetandet av vårt lands naturrikedomar, vilket däre- mot skulle ske, om nyordningen bleve verklighet”. GHT framförde Walden- ströms argument att det inte skulle gå att sälja vare sig papper eller konstsilke ”av den anledningen att i de länder, som skola köpa dessa färdigprodukter, redan sedan länge finnes en stor välutrustad pappers- och konstsilkeindustri, som i stor utsträckning vuxit upp på basis av våra halvfabrikat. Dessa länder skulle givetvis skydda sig genom att lägga prohibitiva tullar på de färdigprodukter vi skulle för- söka införa.”116 Enligt GHT skulle Sverige ”inte ha något intresse av att öppna
konkurrens med sina egna köpare och ta de oerhörda risker, som skulle vara för- knippade härmed.” Nazisternas resonemang vittnade enbart ”om en mindre god inblick i de internationella handelspolitiska sammanhangen – såvida nu inte dessa sammanhang helt ignoreras”.117
Ljusnan, Norra Västerbotten, Västernorrlands Allehanda, Norrbottens-Kuriren och Jämtlands tidning publicerade alla samma korta artikel, som ansåg att Industrien och Norrlands folkförsörjning ”erbjuder mycket av intresse” och såg fram mot kom-
mande undersökningar av jordbruk, fastighetsbildning och ”tekniska specialunder- sökningar”: ”Dessa komma att mötas med stort intresse såsom utslag av industriens positiva vilja till insatser för bättre försörjningsmöjligheter i Norrland. En inställ- ning, som tydligt kommer till uttryck i de här korteligen refererade avhand- lingarna.”118
En andra recension publicerad i flera tidningar ansåg boken vara ”av mycket stort intresse”:
114 Sundsvalls-Posten (1941b). 115 Svenska Dagbladet (1941). 116 Waldenström (1941b, s. 98).
117 Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (1941).
118 Ljusnan (1941), Norra Västerbotten (1941), Västernorrlands Allehanda (1941), Norrbottens-Kuriren (1941),
Man har fördenskull anledning att med stora förhoppningar emotse fortsättning- en av Industriens Norrlandsutredning. Skall den avsätta positiva resultat, förutsät-