Att näringslivet oroade sig för planhushållningstanken var inte att förundra sig över. I sitt anförande på 1932 års partikongress hade Wigforss slutgiltigt anvisat en väg till en politik som både vilade på partiets ideologiska arvegods och var praktiskt genomförbar, samtidigt som den fullständigt stred mot de liberala tan- kegångarna om de marknadsekonomiska krafternas överlägsenhet i effektivitets- och välståndshänseende. Leif Lewin hävdar att Wigforss plädering för planhus- hållning utgör
45 Myrdal och Myrdal (1935). 46 Lundahl (2005).
47 Myrdal och Myrdal (1935, s. 139). 48 Citerad av Lewin (1967a, s. 99).
… det sista och definitiva ledet i socialdemokratins långa och mödosamma emanci- pation från den på det ekonomiska området förlamande ödestron.49 Här anges en
utväg ur det ideologiska dilemmat, en lösning på konflikten mellan å ena sidan Marx stora perspektiv på en utveckling som skrider mot utsugning, katastrof och so- cialisering och å andra sidan det korta perspektivet om det dagspolitiska reformar- betet till arbetarklassens gagn. Trots att katastrofföreställningen överges, fasthålles tanken på upprättandet av en helt ny, socialistisk produktionsordning. Detta skall emellertid inte längre ske i form av någon ”successiv socialisering” av företag för fö- retag, näringsgren för näringsgren, som man spekulerade om under den första upp- mjukningen av den marxistiska socialiseringsteorin. Man eftersträvar istället ett mera centralt ingripande över kapitalanvändningen och en kontroll av det ekono- miska livet utan förstatligande. […] Förstatligandet finns kvar som en möjlig even- tualitet, men det som förs fram som det centrala är tanken på den planmässiga hus- hållningen; socialiseringsteorin får ge vika för p l a n h u s h å l l n i n g s i d e o l o- g i n. Och denna ideologi innebär inte något intellektuellt förräderi mot den marx- istiska socialismens idétradition. Trots att marxismens historiefilosofi överges, är kontinuiteten i den socialdemokratiska idéutvecklingen påtaglig. Planhushållnings- ideologins omedelbart förestående, konkreta aktionslinjer anges i det nya arbetslös- hetsprogrammet. Och det var studiet av Marx’ underkonsumtions-, arbetslöshets- och kristeorier som fick svenska socialdemokrater att fästa uppmärksamheten på de problem, som de sedan sökte lösa i sitt arbetslöshetsprogram; det var genom studier av Marx skrifter som svenska socialdemokrater inspirerades till att skapa en annan ekonomisk produktionsordning än liberalismens, som inte tillät statlig makt över de rikedomsbildande krafterna. Socialdemokraternas planhushållningsideologi inne- höll den länge efterlängtade och efterlysta, praktiskt genomförbara metoden för en fortskridande utvidgning av statens ekonomiska verksamhet. Målet var att realisera de gamla idealen om frihet från ekonomisk misär och kapitalets tvång, om samver- kan och solidaritet, om egalitet.50
49 Lewin menar att socialdemokratin på 1920-talet fortfarande omfattade katastrofteorin. Hans åsikt har emel- lertid inte fått stå oemotsagd. Diane Sainsbury levererade 1968 en lång och skarp vidräkning i Statsvetenskaplig
Tidskrift. Hon menade bland annat att Lewin brustit i såväl analys som dokumentation: ”… det finns inget stöd
i boken för Lewins antagande att socialdemokraterna anslöt sig till katastrofteorin på 1920-talet eller hans på- stående att teorin var en avgörande komponent i den socialdemokratiska ideologin under denna period” (Sains- bury 1968, s. 111). Enligt Sainsbury var Socialdemokraterna ingalunda handlingsförlamade före 1930-talskri- sen utan beredda att om möjlighet gavs skrida till verket med gradvisa socialiseringar och statsingripanden. ”Detta väcker den förbryllande frågan varför Lewin inte har behandlat den socialdemokratiska synen på plane- ring och olika typer av statsingripande före 1930” (ibid., s. 113).
Året före, 1967, hade Lewin drabbat samman med Tingsten och Ernst Wigforss i Tiden. Tingsten hävdade då att socialdemokratin ”långt före 1930 skakat av sig det mesta av ’ödestron’ … trätt ut ur det stora perspekti- vets drömslott och tillägnat sig Marx’ ’lilla perspektiv’ om successiva och begränsade reformer som vägar till det stora målet” (Tingsten 1967c, s. 464). ”Där fanns ingen mekanisk ’ödestro’ eller teori om utarmning som för- utsättning för en socialistisk samhällsomdaning”, skrev Wigforss (1967, s. 527). På detta replikerade Lewin: ”Men om man låter alla katter bli grå i och med att socialdemokraterna upphörde att vara marxistiska, kan man inte lämna någon förklaring till den omfattande och intensiva ekonomisk-politiska debatten i Sverige efter 1920 …” (Lewin 1967b, s. 627).
De socialdemokratiska och borgerliga uppfattningarna om vad som genererade välstånd bröts mot varandra när 1933 års riksdag behandlade regeringens arbets- löshetsproposition. ”Enligt den ena var kraftkällan staten, kommunen eller någon sådan samhällighet. Enligt den andra låg samhällets ekonomiska kraftkälla hos de enskilda medborgarna, var och en inom den sfär där han bedrev sin verksamhet.”51
Planhushållningsidéerna hade fått visst genomslag i den statsverksproposition som presenterades i januari 1934 och då, givetvis, mötts av stark borgerlig indig- nation.
När de borgerliga riksdagsmännen läste i 1934 års statsverksproposition, att soci- aldemokraterna ämnade fortsätta utvidgningen av statens ekonomiska verksamhet trots att krisen höll på att övervinnas, insåg de, att deras värsta farhågor besannats. De beslöt att bekämpa dessa samhällsvådliga tankar, lika ödesdigra för den enskil- des frihet som för landets ekonomiska välstånd. De avvisade socialdemokraternas förledande terminologi om ”ett näringsliv för full maskin”.52
Sysselsättningsproblemet började i någon mån skjutas i bakgrunden, i takt med att arbetslösheten sjönk, från 164 000 1933 till 115 000 följande år (och därefter successivt, till 18 000 1937).53 Den svenska kronans frigörelse från guldet med
åtföljande depreciering i september 1931 gjorde det möjligt för exportindustrin att expandera och även de industrier som tillverkade för hemmamarknaden ökade sin produktion.54 (Redan 1934 kom BNP att ha stigit så mycket att nivån passerat
den från högkonjunkturåret 1930.)55 Wigforss hade förklarat att i ett läge ”då
depressionstendenserna synas ha ebbat ut, men återhämtningens krafter ännu äro svaga, anses av många de bästa utsikterna förefinnas för en gynnsam effekt av ett offentligt investeringsprogram”.56 Vad det handlade om var utformningen av hela
det svenska ekonomiska systemet på längre sikt, varken mer eller mindre, inte om krispolitiken.
I december 1934 lade Per Albin Hansson fram direktiven för den s.k. Mam- mututredningen, ”angående ingripanden från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet”.57 Bakgrunden till utredningen var att riksdagen hade
anhållit om en utredning om åtgärder för att säkra freden på arbetsmarknaden. Sverige hade på 1920-talet haft ”Europas mest konfliktdrabbade näringsliv och
51 Ibid., s. 97. 52 Ibid., s. 118.
53 Tingsten (1967a, s. 329).
54 Magnusson (1996, s. 373–374), Schön (2000, s. 348–358). 55 Schön, (2000, s. 348).
56 Citerat av Lewin (1967a, s. 98). 57 Citerad av ibid., s. 101.
både [Gustav] Möller och Per Albin ansåg [redan då] det nödvändigt att skapa en fungerande rättsordning på arbetsmarknaden”.58 En sådan gick emellertid inte att
frikoppla från andra, liknande frågor:
Om man beskar en intresseorganisations – i det här fallet fackföreningsrörelsens – rörelsefrihet, måste man se till att de folkgrupper organisationen företrädde inte blev prisgivna åt andra, kanske övermäktiga intressen. Därför hade Mammut-ut- redningen samtidigt fått i uppdrag att behandla sådana frågor som samhällelig medverkan vid lönesättning, industriell demokrati, tryggare anställningsförhållan- den, kontroll över bankerna samt de sociala aspekterna vid igångsättande eller ut- vidgande av företag.59
Utredningens viktigaste resultat skulle bli att den, genom hot om lagstiftning om fred på arbetsmarknaden, tvingade fram de förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden som till sist resulterade i det historiska Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO 1938.