Från Industrikommissionen rekryterades Ingvar Svennilson till chefsposten på IUI. Han tillträdde den 1 september 1941. ”Till en början kvarstod han dock som chef för Industrikommissionens utredningsbyrå och uppehöll dessutom Gösta Bagges professur vid Stockholms Högskola (Bagge var då ecklesiastikmi- nister i samlingsregeringen), dock med nedsatt undervisningsskyldighet.”20 Tills
vidare skulle han arbeta på halvtid på IUI.
Ingvar Svennilson (foto: Ateljé Uggla).
Källa: IFNs bildarkiv.
I slutet av 1941 var IUI närmast ett serviceorgan till näringslivet som bedrev utredningsverksamhet. Svennilson förvandlade det till ett institut för tillämpad
19 Metelius (1987, s. 19). 20 Persson och Siven (2009, s. 49).
ekonomisk forskning. När han tillträdde hade IUI bara sju anställda, utöver Svennilson två forskare (Axel Iveroth och Eric Heinertz) och fyra sekreterare och administratörer. När Svennilson lämnade IUI 1949 hade institutet 25 anställda, varav inte mindre än 15 forskare.21
Direkt efter sitt tillträde satte Ingvar Svennilson igång med att stöpa om Indu- striens Utredningsinstitut.
[Han] hade grundforskning med sig i bagaget, men det tog naturligtvis tid innan sådan forskning fick rotfäste i den ganska politiska mylla som då hade blivit utred- ningsverksamhetens jordmån. Det blev därför länge främst Svennilson själv som stod för institutets rent vetenskapligt syftande verksamhet, men det var inte myck- et av sitt vetenskapliga idéflöde Svennilson hann ta vara på för egen del efter det att han blivit chef för IUI. Det kom istället att befrukta institutets utredningsverk- samhet. Redan något år efter Svennilsons tillträde som chef hade denna lyfts upp till en högre kvalitativ nivå samtidigt som den blev institutets dominerande verk- samhetsgren.22
En av de uppgifter som Svennilson såg till att tona ner var upplysningsverksam- heten. Som vi redogjorde för i kapitel 4, var den en för institutet viktig arbetsupp- gift under 1940 och 1941. Svennilson delade inte denna uppfattning. Förmodli- gen ville han koncentrera IUIs verksamhet till färre områden för att undvika splittring, och då i första hand till sådana områden som kunde betraktas som centrala för dess huvudmän, Svenska Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, och industrins branscher. Härtill kom Svennilsons akademiska ”instinkter”. Vis- serligen hade han arbetat med utredningsarbete utanför universitetsvärlden, men han hade disputerat och var docent och han ingick i sin tids främsta svenska ekonomkrets: Stockholmsskolan. Även om institutet helt naturligt var bundet i sitt ämnesval till teman som var av intresse för industrin ville Svennilson bedriva arbetet så oberoende och fristående som möjligt från partsintressen. När så påkal- lades tvekade han inte att försvara sina forskare mot industrimän som ville lägga locket på när utredningsresultaten tedde sig mindre smickrande för den egna verksamheten.
Omstöpningen av IUI gick snabbt. Som Rolf Henriksson framhåller, ligger hans organisatoriska insats inom de två första åren av hans chefskap.23 I Industri-
problem 1943 beskriver institutets sekreterare, Axel Iveroth, den arbetsmodell som
hade vuxit fram vid IUI under Ingvar Svennilsons första två år. Han betonar blandningen mellan intern och extern kompetens, det systematiska tillsättandet
21 Ibid.
22 Henriksson (1990a, s. 95). 23 Ibid., s. 102.
av rådgivande kommittéer i de större utredningarna, det intima samarbetet med både näringsliv och stat och strävan att koppla institutet så nära som möjligt till den akademiska världen:
Institutets arbete sammanhålles av en mindre stab av fast anställd personal. För ut- förande av speciella utredningar anställas därjämte särskilda utredningsmän. Dessutom anlitas som experter ett stort antal specialister från vetenskap, näringsliv och administration. Arbetsorganisationen besitter härigenom en hög grad av elasticitet.
Vid större utredningar tillsättas för att följa utredningsarbetet rådgivande kom- mittéer med representanter för de närmast berörda industrikretsarna. För att söka klarlägga speciella frågor eller för att förmedla kännedom om vissa förhållanden anordnar institutet dessutom enstaka konferenser med sakkunniga och intresse- rade från industrien. En arbetsmetod som bl.a. kommit till användning vid den ti- digare berörda utredningen om skogsavfallet, är att samla experter från olika före- tag till samarbete under ledning av en särskild utredningsman.
Genom detta arbetssätt söker institutet upprätta den intima kontakt med in- dustrien, som är nödvändig för att dess arbetsresultat skola bli till nytta. Institutet är även berett att tillhandagå enskilda företag med de upplysningar som ligga inom ramen för dess verksamhet. Som exempel på detta slags samarbete kan näm- nas, att den expert som utför utredningen angående arbetarbostäderna anlitas av olika företag för konsultation.
Det är naturligt att institutet i sitt arbete även ofta får anledning till kontakt och samarbete med olika statliga organ. Det kan numera betraktas som en reguljär företeelse, att de statliga myndigheterna anlita institutet för utredningar rörande industriella frågor.
Institutet söker även bedriva sitt arbete i nära anknytning till den akademiska forskningen vid universiteten och högskolorna. Det ingår i institutets arbetsme- toder att för sitt utredningsarbete söka medverkan från akademiska studerande, vilka äro intresserade av näringslivsfrågor.24
Rekryteringsverksamheten
En av Svennilsons viktigaste insatser för Industriens Utredningsinstitut var att han såg till att rekrytera duktig personal. Det var en nödvändighet, för Svennilson hade själv en rad engagemang utanför IUI som han hade svårt att släppa. Det verkar såtillvida som om han fortsatte att arbeta för Industrikommissionen kan- ske ett helt år efter att han kommit till institutet.
I ett brev, dagtecknat den 13 mars 1942, översände han till [Industrikommissio- nens chef Gustaf] Söderlund en promemoria om arbetsuppgifterna vid Industri-
kommissionens utredningsbyrå. Av detta drar man slutsatsen att denna inte fått någon ny chef. Uppgiften att klarlägga byråns arbetsuppgifter skulle naturligtvis normalt ha handlagts av en sådan. Det framgår också av denna promemoria att Svennilson fortfarande var ansvarig handläggare av en rad ärenden vid byrån. Handläggandet torde visserligen i de flesta fall ha delegerats till olika biträden, men helt fritagen från detta arbete kunde Svennilson dock inte bli. Utan biträde svarade Svennilson ensam fortfarande för de översikter om industrikonjunkturen som publicerades i Konjunkturinstitutets halvårsrapporter och han ansvarade, li- kaledes ensam, för t.ex. en fortlöpande insamling och bearbetning av exempel och erfarenheter rörande olika ekonomiska organisationsformer som uppstått i sam- band med regleringarna. Han bevakade även inom Industrikommissionens bygg- nadsdelegation det allmänna försörjnings- och sysselsättningsläget.25
Även regeringen hade uppmärksammat Ingvar Svennilson, så det faktum att han trots allt höll på att avveckla sitt engagemang vid Industrikommissionen betydde knappast att han fick mindre att göra och mer tid för IUI:
Raden av mer eller mindre offentliga uppdrag som kom Svennilson till del, som följd av hans tidigare ställning vid Industrikommissionen och kontakten med Sö- derlund är lång. Enbart under 1942 fick han tre offentliga uppdrag. I april beor- drades han av handelsministern att medverka i de svensk-tyska handelsförhand- lingarna och utreda prisutvecklingen i handeln mellan de två länderna. I maj fick han tillsammans med Erik Lundberg uppdrag som ekonomisk expert i 1942 års jordbrukssakkunniga. Under hösten medverkade han, återigen tillsammans med Lundberg, i det arbete som mynnade ut i de s.k. Söderlundska riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Det var dessa riktlinjer som utgjorde underlaget för det pris- och lönestopp som infördes i november 1942.26
Allt kunde han emellertid inte hålla kvar. Det blev snart omöjligt för Svennilson att vara universitetslärare samtidigt som han var chef för IUI och innehade en rad offentliga uppdrag. I slutet av september 1942 anhöll han därför om att bli entle- digad från sin docenttjänst vid Stockholms Högskola.27 Hans arbetsuppgifter vid
IUI och i de statliga kommissionerna medförde ett stort mått av splittring och gjorde det omöjligt för honom att samtidigt fungera som lärare. Det naturliga sättet att lätta på en arbetsbörda som annars med all sannolikhet skulle ha fram- stått som alldeles för tung var därför att rekrytera duktig personal – medarbetare som var självgående och utan ingripanden från institutschefens sida kunde genomföra de utredningar som fanns vid IUI.
25 Henriksson (1990a, s. 110). 26 Ibid., s. 110–111.
Det verkade inte vara någon ände på hans idéflöde vad gällde nya forskningspro- jekt och därigenom gav han en enorm stimulans åt forskarna runtomkring ho- nom. Resultaten kom delvis ut i form av lic- och doktorsavhandlingar – från In- dustriens Utredningsinstitut och Stockholms Högskola. Ett antal kollektiva arbe- ten och mindre forskningsprojekt påbörjades på hans initiativ – hans kraft att or- ganisera lag och ge stimulans verkade vara gränslös. Denna anmärkningsvärda en- ergi verkade ibland ha lett till överengagemang och därmed följande frustration för hans omgivning. Men för det mesta fanns bra medarbetare och assistenter till hands som kunde se till att Svennilsons bästa idéer till ny forskning fångades upp. Han verkade i själva verket ha en särskild intuition och en anmärkningsvärd talang för att hitta de mest lovande unga assistenterna, vilka ofta senare blev framståen- de ekonomer eller – om detta inte var möjligt – stora män i stat och näringsliv.28
De enda forskare som fanns på plats när Svennilson tillträdde sin chefsbefattning på IUI var Axel Iveroth, som höll på med småindustriutredningen samtidigt som han var institutets sekreterare, och Eric Heinertz, som skötte utlandsbevakningen. Båda hade rekryterats 1939 och båda skulle vara borta efter några år. Iveroth blev svensk industriattaché i Washington 194429 och Heinertz slutade antagligen
redan året före,30för att ägna sig åt ”egen verksamhet som konstnär”,31 vad nu det
kan betyda. Den direkta anledningen till att han lämnade institutet går, som Rolf Henriksson framhåller, inte att fastställa. Möjligen hade han blivit sjuk.32
Redan tidigare stod det emellertid klart för Ingvar Svennilson att institutets forskarstab var alldeles för liten. Han var tvungen att rekrytera. ”Svennilsons per- sonalrekrytering verkade väldigt slumpartad”, säger Jan Wallander.
Han ringde till Åkerman i Lund för att få tag på Dahmén. Mig fick han tag på ge- nom att Torsten Gårdlund ringde. Jag upplevde Ingvar som föga planerad. Jag har en känsla av att det var lite slumpens skördar över hans rekryteringar, även om han hade en del hjälp av Axel Iveroth. De pratade mycket med varandra.33
28 Lundberg (1972, s. 320).
29 Han fortsatte att hålla kontakten med IUI under sin USA-tid, via flitiga brev till Ingvar Svennilson där han berättade både om sina egna förehavanden och om det politiska och ekonomiska livet i USA. Hans epistlar finns i hans IUI-korrespondens på Centrum för Näringslivshistoria.
30 Henriksson (1990a, s. 133). 31 Henrekson (2009, s. 543). 32 Henriksson (1990a, s. 133).
Kanske hade Ingvar Svennilson det som på engelska kallas serendipity: förmågan att av en ren slump få till lösningen på ett problem. Man kommer i varje fall inte ifrån att han gjorde ett antal lyckade rekryteringar.
Med sig från Industrikommissionen tog Svennilson Folke Kristensson, en ung och begåvad ekonom i gränsskiktet mellan national- och företagsekonomi, som hade varit i Berkeley och fått forskningsimpulser som han snart skulle få tillfälle att förverkliga på IUI. Han började sitt arbete för institutet redan när han var kvar på Industrikommissionen, och 1943 flyttade han över till IUI. Vi ska återkomma till honom i kapitlet om textilindustrin.
Samma år som Kristensson, 1941, rekryterades länsarkitekten i Uppsala, Jöran Curman, för att ta hand om den utredning om industrins arbetarbostäder som Svennilson drog igång samtidigt med textilutredningen. Utredningen, som be- handlas i kapitel 14, var klar 1944 och då lämnade Curman såväl sin befattning i Uppsala som IUI för att övergå till att arbeta med bostadsprojektering för Udde- holmsbolaget under fem år innan han övergick till egen konsultverksamhet.34
Ingvar Svennilson anställde också IUIs första kvinnliga forskare. Fil. kand. Elisabeth Wiberg kom till IUI i februari 1942, och arbetade med bostadsutred- ningen, men hon stannade bara ett halvår. Wiberg följdes av fil. kand. Bitti von Vegesack, som arbetade på IUI från 1942 till 1947, framför allt med den av Cur- man ledda bostadsutredningen. Därefter blev hon redaktionssekreterare för tid- skriften Plan och sedermera sekreterare och direktör för Industriens Bostadsför- ening som hade bildats när Curman lämnade IUI för att reda upp Uddeholms bostadsproblem.35
En annan tidig rekrytering var statistikern Gösta Ahlberg. Han kom till IUI i februari 1942, från Stockholms Stads Statistiska Kontor, där han sysslade med demografiska frågor. Han skulle stanna till 1946. Ahlberg arbetade direkt med Ingvar Svennilson på ett projekt om arbetskraft och industriell utveckling i Sve- rige, vilket avkastade en studie som i sin tur låg till grunden för vad Svennilson själv skrev om motsvarande problem på regional nivå, i Norrlandsutredningen. Efter sin tid på IUI skrev Ahlberg en doktorsavhandling, Befolkningen och urba-
niseringen i Sverige 1911–50,36 ”där han utgick från det arbete han gjorde vid IUI
och de erfarenheter han då fick. Denna avhandling kan därför i hög grad anses vara en IUI-produkt.”37
På hösten samma år som Ahlberg anställdes kom Erik Dahmén från Lund med en licentiatavhandling om felinvesteringsar för dåvarande docenten Johan
34 För Curman, se Nationalencyklopedin (1990). 35 Henriksson (1990a, s. 157, 159).
36 Ahlberg (1953).
Åkerman i bagaget. Den handlade om hur sparande via kapitalmarknaden kana- liserades till investerare och varför investeringarna inte alltid var lönsamma och den var, som alltid i Dahméns fall, skriven i schumpeteriansk anda.38 Erik Lin-
dahl, då professor i Lund, hade uppmärksammat Dahméns lic-avhandling och rekommenderat honom till Svennilson. Han kom till en början att användas i IUIs löpande undersökningar av industrins investeringar, innan han övergick till att arbeta på den stora undersökning av svenskt industriföretagande som skulle bli hans originella doktorsavhandling.39 Erik Dahmén skulle 1949 bli tillförord-
nad chef på IUI, när Svennilson gav sig iväg till Genève och FNs Europakommis- sion, men bara för två år, innan han efter att ha fullbordat sin doktorsavhandling lockades över till Stockholms Enskilda Bank som vetenskaplig rådgivare.40
Erik Dahmén (foto: K. G. Kristoffersson).
Källa: IFNs bildarkiv.
38 Dahmén (1942a), sammanfattad i Dahmén (1942b). 39 Dahmén (1950).
Civilekonomen Rune Hellberg arbetade på IUI mellan 1942 och 1949. Därefter tog Svennilson helt enkelt honom med sig till forsknings- och planeringsavdel- ningen på FN:s Europakommission i Genève.
Hellberg gjorde en stor arbetsinsats vid institutet men tycks länge inte ha stått för någon större utredning. Han tycks främst ha utfört statistiska beräkningar och en- dast i mindre omfattning ha arbetat med analytiska uppgifter. En rapport från Hellberg att uppmärksamma är dock hans studie av den engelska bomullsindu- strin under mellankrigstiden.41
Rune Hellberg (foto: K. G. Kristoffersson).
Källa: IFNs bildarkiv.
Nils Jern, fil.kand., anställdes som kassör 1943, men fick snart bli forskningsasis- tent eftersom Rolf von Euler samtidigt lämnade institutet. Jern stannade bara en kortare tid. Hans utredningsarbete verkar främst ha varit inriktat på den åter- kommande rapporteringen om industribolagens vinster.42
Bertil Lundell var civilekonom från Göteborg.43 Han kom från Skellefteå och
hade finansierat sina studier genom att flotta timmer i Norrland på somrarna.
41 Henriksson (1990a, s. 103). Bomullsstudien finns i Hellberg (1946). 42 Henriksson (1990a, s. 103).
Lundell kom till IUI 1944. Han stannade i två år, till 1946 då han fick arbete på Svenska skofabrikantföreningen. Under åren på IUI biträdde han Rickard Elin- der i skoindustriutredningen. Hans vidare karriär gick via Rörstrands porslinsfa- brik i Lidköping 1949, till Höganäs-Billesholm 1954 och tillbaka till Lidköping igen, 1959, innan han 1965 blev marknadsdirektör på Gullhögen i Billesholm där han var vd mellan 1976 och 1987, då företaget hade bytt namn till Gullfiber, och styrelseordförande fram till 1992. IUI-alumnen Lundell släppte aldrig skri- vandet. 1951 publicerade han en bok om Lönsam försäljning44 och 68 år gammal
försvarade han avhandlingen Strategy Formation and Development vid Kennedy- Western University i Los Angeles.45 Boken översattes till svenska och utökades till
Strategisk logik – entreprenörskap under fem decennier.46
1944 kom Tore Browaldh till IUI. Han hade en juris kandidatexamen från Stockholms Högskola, 1940, där han som lärare i nationalekonomi framför allt haft Gunnar Myrdal, men efter en tid på Södra Roslags Domsaga, där han ”hu- vudsakligen sysselsattes med att ordna papperen från den så kallade domboken till inbindning”,47 och ett halvårs praktik på Svenska Handelsbankens notariatav-
delning hade han fått nog av juridiken och beslutat sig för att i stället fortsätta sina studier i nationalekonomi för Myrdal. Browaldh och Myrdal kom bra över- ens, och Myrdal tyckte att Browaldh hade analytisk läggning, så när han i augusti 1943 skulle åka till USA på den svenska regeringens uppdrag för att studera efter- krigsplaneringen i USA och situationen inom Nationernas Förbund (som under kriget fanns i Princeton) erbjöd han Browaldh att följa med som hans assistent. Efter hemkomsten i slutet på december samma år arbetade Tore Browaldh under nästan två år som biträdande sekreterare i Kommissionen för ekonomisk efter- krigsplanering, där Myrdal var ordförande, den s.k. Myrdalskommissionen.
Under samma tid började han på Industriens Utredningsinstitut som efterträ- dare till Axel Iveroth som hade blivit svensk industriattaché i Washington. Bro- waldh hade haft Ingvar Svennilson som lärare under sin tid på Stockholms Hög- skola och förmodligen spelade det faktum att han arbetat i Myrdalskommissio- nen en inte helt oväsentlig roll för beslutet att rekrytera honom. Han delade till en början sin tid mellan kommissionen, formellt som amanuens på finansdepar- tementet, och institutet. På IUI stannade han fram till den 1 januari 1946 då han blev direktionssekreterare på Handelsbanken.
44 Lundell (1951). 45 Lundell (1990). 46 Lundell (2002).
Tore Browaldh på vårbal på Stockholms Högskola.
Källa: Browaldh (1976).
Browaldh efterträddes som IUI-sekreterare av Hans Senneby, 1946–47, som där- efter gick vidare till en direktörspost på Skandinaviska Banken. Efter Senneby kom Herman Holm, 1948-50, som efter sin tid vid IUI övergick till en befattning vid Stockholms Enskilda Bank.48
Även statistikern Erik Ruist anställdes 1944. Han hade redan varit i kontakt med institutet som student och skrev, på Dahméns uppslag och med hjälp från institutet, en uppsats om efterfrågan på radioapparater. När han var klar med sin examen anställde Svennilson honom och han fick hand om en studie av skogsin- dustrins konjunkturkänslighet som ingick i institutets Norrlandsutredning. Vi ska återkomma till den i ett av de kapitel som behandlar denna utredning. Med Ruist kom ekonometriska metoder in på IUI. Ekonometrin var förhållandevis ny i Sverige i mitten av 1940-talet. Det var egentligen bara Herman Wold bland sta- tistikerna som hade visat den något intresse. Ruist demonstrerade tydligt hur den kunde användas för sådana utredningar som IUI utförde. Han stannade på IUI till 1950.
En tredje person som anställdes 1945 var Rickard Elinder. Han var civileko- nom från Handelshögskolan med inriktning mot redovisning. Elinder utförde den andra branschstudien som gjordes vid IUI – en välskriven utredning om sko- branschen. När den var klar lämnade han 1948 institutet för att övergå till revi- sionsverksamhet.
Jan Wallander kom också till Industriens Utredningsinstitut 1945, på rekom- mendation av docenten på Stockholms Högskola, Torsten Gårdlund. Han hade skrivit en uppsats om skogsproblem, som Gårdlund låtit publicera ett samman- drag av i Tiden, där han var redaktör. Wallander hade tur, för vid precis samma tidpunkt hade Svennilson fått en förfrågan om inte institutet kunde bistå Udde- holmsbolaget med en utredning om bristen på skogsarbetare i Klarälvsdalen. I
kapitel 15 ska vi redogöra för Wallanders utredning och hur den 1949 resulterade i en doktorsavhandling i nationalekonomi. Efter fortsatta migrationsstudier i USA och en sejour som chef för det nyinrättade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle skulle han komma tillbaka till IUI 1953, som institutets chef under åtta år, fram till 1961
Hans Thorelli anställdes också 1945, i oktober, som föreståndare för en nyin- rättad avdelning som skulle följa den ekonomiska utvecklingen utomlands. ”Padde, som han kallades, var en person som syntes och hördes rätt bra. Han var väldigt livaktig och deltog i alla diskussioner.”49 Thorelli blev kvar till 1950. Tre år
senare kom han att efterträda Jan Wallander som vd på SNS, fram till 1956. Då hade han 1954 disputerat på en avhandling på ett område som han arbetat på för IUI: amerikansk antitrustlagstiftning, en avhandling som skulle bli en internatio- nell standardbok.50 Thorelli skulle senare göra en internationell akademisk karriär
med publikationer inom ett brett område – marknadsföring, strategisk företags- ledning, internationellt företagande, konsumentbeteende och -information och offentliga regleringar. Via en professur på University of Chicago, 1959–64, och Institut pour l’Étude des Methodes de Direction de l’Entreprise (IMEDE) i Ge-