Sigfrid Edström var en av dem som diskvalificerade Paavo Nurmi som professio- nell före spelen i Los Angeles 1932.46 Beslutet hade initierats från amerikanskt
håll, från kretsar nära Avery Brundage, som senare skulle bli amatörismens främ- ste apostel på jorden. Vad amerikanerna ville åstadkomma var ett snövitt OS i Los Angeles. Edström var precis lika övertygad förespråkare som någonsin Brundage för amatörismen och när det från amerikanskt håll började antydas att Nurmis amatörstatus borde undersökas var han inte sen att anta förslaget. Det gällde att statuera exempel och vilket bättre exempel fanns det än världens mest kände fri- idrottare? Nurmi stängdes av. Möjligen hade för Edström beslutet underlättas av att de svenska och finska friidrottsförbunden var inbegripna i en allvarlig schism. Efter att Idrottsbladet hade publicerat mer eller mindre rasistiska omdömen om finnarna och publiken hade burit sig skandalöst åt på landskampen i Stockholm 1931 (som finnarna överlägset vann) hade Finland valt att bojkotta den årliga finnkampen. Det finska friidrottsförbundets ordförande, sedermera Finlands pre- sident, Urho Kekkonen, meddelade beslutet vid banketten efter 1931 års täv- lingar i Stockholm. Bojkotten skulle vara i sju år, fram till 1939.
”Edström blev den mest avskydde personen i Finland …”47 Avstängnings-
beslutet hade regelvidrigt tagits av IAAF – det var egentligen bara de olika natio- nella förbunden som hade avstängningsrätt – och bevisningen var svag. Den svenska positionen i IAAF var emellertid stark. Förbundet hade inte bara hade Edström som president utan dessutom ytterligare en svensk, Bo Ekelund, som generalsekreterare. (De svenska och finska trupperna och ledarna åkte senare till- sammans på Drottningholm över Atlanten på vägen till spelen. Edström var be- kymrad och framhöll i ett brev till Ekelund att det nog var säkrast att inte gå för nära relingen.) Det hjälpte inte att finnarna med Kekkonen i spetsen protesterade mot IAAFs beslut och hårdnackat försvarade Nurmi. Edström höll fast vid beslu- tet med en så gott som enig styrelse bakom sig.48 Såväl Edström som Brundage
drevs av övertygelse. ”De var män som inte tvekade att ta impopulära beslut i amatörismens namn”, skriver Leif Yttergren.49
Edströms attityd i frågan gränsade till halsstarrighet:
Edström satt ordförande i en mängd skilda organisationer och var van att förhand-
46 Se Yttergren (2007) för detaljer. 47 Ibid., s. 21.
48 ”His strong and aggressive advocacy of strict amateurism has carried the day on many occasions when others have
wavered”, skrev Avery Brundage, i festskriften till Edström (Brink, 1940, s. 347).
la. Det har ansetts att han hade ett fast principiellt förhållningssätt till det mesta som avhandlades; han styrdes inte av fasta ideologiska principer utan var villig till kompromisser i syfte att föra förhandlingarna framåt. Detta gällde inte amatörfrå- gan. I den var Edström en ideologisk förkämpe som vägrade att kompromissa. Amatörismen skulle till varje pris försvaras.50
Sigfrid Edström var inblandad även i en annan, mycket segsliten, konflikt om amatörreglerna. Den handlade om vinter-OS.51 Internationella Olympiska Kom-
mittén hade 1925 i sina stadgar fastslagit att man inte fick delta i olympiska spel om man hade varit professionell i den sport det gällde eller i någon annan sport eller hade tagit emot pengar för förlorad arbetsförtjänst i samband med idrott. Denna definition avvek från de definitioner som användes av vissa specialför- bund, bland annat tennisförbundet och fotbollsförbundet, som båda hade valt att ordna egna mästerskap och avstå från olympiskt deltagande. När så IOK 1935 förbjöd skidlärare att ställa upp i OS i Garmisch-Partenkirchen blev det konflikt direkt med Fédération Internationale de Ski (FIS) och dess ordförande, norrman- nen Nicolai Östgaard. Under tidigare vinter-OS hade de fått vara med, eftersom det hade varit FIS definition som gällt och då kunde de alpina skidlärarna delta. FIS höll fast vid att skidlärarna även fortsättningsvis fick vara med på förbundets tävlingar och att om det skulle delta i nästa olympiad, 1940, skulle det vara dess egna regler som gällde.
Edström reagerade starkt och försökte på ett IOK-möte 1937 i Warszawa få vinter-OS borttaget, men blev nedröstad med 26 röster mot sin egen enda. Han gav sig emellertid inte. Följande år lyckades han efter påtryckningar få Svenska Skidförbundet att stödja ett tyskt förslag till FIS som låg i linje med hans överty- gelse. Även detta röstades ner. Då genomdrev Edström på IOKs session i Kairo samma år att skidsporten skulle uteslutas från 1940 års vinter-OS i Japan, ”ett fullkomligt sensationellt beslut med tanke på [att] skidsporten var vinterspelens mest populära” inslag.52 Eftersom Japan hade invaderat Kina 1937 beslöts att
flytta vinter-OS till St Moritz. IOK ville då att skidor skulle finnas med som en demonstrationssport, dvs. en sport där man inte tävlade om medaljer. Schweiz- arna vägrade blankt, varpå IOK flyttade vinter-OS en gång till, till Garmisch- Partenkirchen. Edström och IOK var beredda att löpa linan ut för principens skull. Andra världskriget kom emellan, men bara som en parentes. När det var slut fanns konflikten fortfarande kvar. Via en kompromiss fick deltidsanställda skidlärare delta 1948, men när frågan om inte även heltidsanställda sådana kunde
50 Yttergren (2005, s. 13). 51 Yttergren (2005). 52 Ibid., s. 10.
få vara med väcktes på nytt stötte den återigen på patrull hos Sigfrid Edström och Avery Brundage. Den var fortfarande inte löst när Edström avgick från IOK 1952.
Det är intressant att just Edström, svensk som han var, visste att Sverige och skidsporten skulle förlora massor på att inte vara med på OS, men amatöridealet stod över Edströms nationella intressen. IOK hade tidigare i sin iver att slå vakt om den rigida amatörtolkningen visat sig vara beredd att offra vissa idrotters del- tagande i spelen. Att offra skidsporten var i det perspektivet kanske inte så märk- ligt som det i efterhand kan verka.
I ett sentida perspektiv kan … noteras att idealismens företrädare inte var be- redda att kompromissa. Sålunda övervägde Edström aldrig de kommersiella, poli- tiska och idrottsliga konsekvenserna av att utesluta skidsporten från OS. Kampen för amatörismen stod över allt hos dessa principfasta herrar.53
BerlinOS
1936 skulle Sigfrid Edströms principfasthet sättas på nya prov, i ett radikalt annorlunda sammanhang. Det var i samband med OS i Berlin. Edström ville till varje pris att spelen skulle gå av stapeln trots att nazisterna hade tagit över makten 1933 och trots att man antagligen kunde räkna med att judar inte skulle få med- verka i den tyska truppen.54 Han försvarade sin hållning med att beslutet hade
tagits redan 1931, före Hitlers tillträde, men det är uppenbart att Edström inte hade mycket till övers för andra judar än sådana som han personligen kände. I två brev till Avery Brundage 1933 beskrev han judar som ”intelligenta och skrupel- fria” och noterade, ”konfidentiellt”, att han personligen inte tyckte om judar och judiskt inflytande.55 Samtidigt var han, som Leif Yttergren noterar, inte helt kon-
sistent i sina åsikter. Han ansåg att Hitler gick för långt i sin behandling av judarna.
Beträffande spelen 1936 var Edström övertygad om att de skulle bli de bästa som någonsin hållits och han var angelägen om att de inte skulle bojkottas. Det var i första hand idrottsrörelsen han ville försvara och någon politik ville han inte blanda in. Som det verkar fördes Edström också delvis bakom ljuset av tyskarna, både vad gällde förhållarna för judar i allmänhet och beträffande deras eventuella deltagande i spelen. En del av de tyska organisatörerna var dessutom gamla vän- ner till honom, vilket gjorde det svårare att misstänka att allt inte stod rätt till. När det väl stod klart att det inte skulle bli några bojkottaktioner mot spelen
53 Ibid., s. 12–13.
54 Yttergren (2008) ger detaljerna.
sköts judefrågan i bakgrunden för Edström. Han hade uppnått sitt mål, att säkra att OS avhölls som planerat, och då fanns det ingen anledning för honom att fun- dera vidare. ”Utan … [Edströms och Avery Brundages] kraftfulla agerande hade förmodligen Berlin-OS aldrig blivit av, eller förmodligen kraftigt reducerat vad gäller deltagare och länder”, summerar Leif Yttergren.56
Betydligt värre var att Edström inte verkar ha genomskådat nazisterna ens un- der spelen. Han var entusiastisk både över dem och över att ha fått möta Hitler, som han uppenbarligen betraktade som en nyvunnen vän och som han beund- rade som ledare, och han skrev ett brev till Himmler där han i entusiastiska orda- lag framförde sin tacksamhet över att få ha varit med på de imponerande partida- garna i Nürnberg i september 1936 – dit han av outredd anledning, möjligen för att den andre svenske IOK-ledamoten, Clarence von Rosen, var känd nazistsym- patisör, hade inbjudits. Edström betecknade dem som ”en av de mest storslagna föreställningar jag någonsin har sett”.57
Leif Yttergren ställer frågan om Edström var antisemit. Att lämna något enty- digt svar är svårt, skriver han:
Klart är att han vid ett flertal tillfällen i korrespondensen med Brundage visade prov på en öppen antisemitisk sida. Han gjorde grova generaliseringar om judars stora inflytande över samhällslivet i både Tyskland och USA och att detta skulle förklara nazisternas aversion mot judar. Samtidigt var han vid ett flertal tillfällen engagerad för enskilda judar, vilka utsatts för eller riskerade att utsättas för över- grepp av skilda slag. I synnerhet gällde detta personer som arbetade utomlands för ASEA, eller om det fanns någon personlig koppling. Vidare kan noteras att Ed- ström aldrig uttalade sig om svenska förhållanden eller om judiska idrottare i ne- gativa termer. Han försökte få judiska organisationer att inte bojkotta Berlin-OS och få med tyska judiska idrottare i OS-truppen.58
Den judiska frågan var emellertid sekundär. ”Det absolut viktigaste för Edström var att spelen i Berlin inte på något sätt skulle hotas. […] den idrottsliga sfären … stod över allt annat och hade ett nästan religiöst drag över sig, där Edström snart kom att bli sektledare. I den sfären hörde politik, brott mot mänskliga rättigheter och kommersialism absolut inte hemma.” 59
Sigfrid Edströms ledarkarriär kröntes från 1946 med att han valdes till ordfö- rande i IOK, den högsta idrottsledarposition en svensk någonsin nått. Det var ingen som efter kriget kritiserade honom (till skillnad från andra svenskar) för att
56 Yttergren (2012, s. 68).
57 Citerad av Yttergren (2008, s. 113). 58 Ibid., s. 114.
ha gått tyskarna till mötes 1936. Edström behöll ordförandeskapet till 1952, då han efterträddes av Avery Brundage, och han presiderade både vid Londonolym- piaden 1948 och vid olympiaden i Helsingfors 1952. (Vid det senare tillfället fick Paavo Nurmi en sentida revansch på Edström, när han under stormande applåder tände den olympiska elden på Helsingfors Olympiastadion tillsammans med Hannes Kohlemainen i närvaro av Edström på hedersläktaren.)
Den idrottsliga sidan av Edström är nästan lika viktig som företagsledarsidan – därför att de två ofta flöt samman.
Hos arbetare skulle det ingjutas goda dygder för att dessa skulle lära sig att älska sitt arbete. En strategi var att intressera arbetare för idrottsliga aktiviteter. Det var idrotten som bringade tukt och fostran till människan. Edström menade att arbe- tare kunde inspireras av svenska idrottsstjärnor. Idrottsmän skulle vara förebilder för kroppskultur och duglighet i arbetslivet. […] Den idealiske arbetaren var en flitig person som på sin fritid ägnade sig åt studier och sport. Idrotten ansågs ha en fostrande innebörd.60
Nätverksbyggaren
Sigfrid Edström var en socialt begåvad person som hela tiden använde sin begåv- ning till att bygga nätverk:
Edström nätverkade även på sin ”lediga” tid, den lilla tid han unnade sig. Fritid och arbete flöt ihop. Mottagningarna och middagarna i Västerås var otaliga i lik- het med middagarna på favoritrestaurangen Operakällaren i Stockholm. Kollegor i näringslivet och politiker tillhörde vanligtvis gästerna och det sparades inte på mat och dryck, tvärtom. Han var du och bror med regeringsrepresentanter, vilka då och då infann sig till bords.61
Sigfrid Edström tillhörde den exklusiva sammanslutningen Kung Orres Jakt- klubb. Den hade bildats 1890 och Edström blev invald 1926. Femton år senare, 1941, blev han president, en post som han behöll till 1958. ”Han ville leda klub- bens styrelse med samma seriösa inställning som han hade inom övriga verksamhetsområden.”62 Klubbens sammansättning var till en början blandad
men med tiden kom medlemmarna företrädesvis att vara män på höga positioner inom näringslivet.
60 Nordlund (2005, s. 135). 61 Yttergren (2012, s. 64–65). 62 Nordlund Edvinsson (2010, s. 57).
Kung Orres Jaktklubb var ett sällskap för näringslivets elit. En majoritet av med- lemmarna arbetade som verkställande direktörer, disponenter och ingenjörer. Fle- ra män hade anknytning till gruv- och verkstadsindustrin. Övriga medlemmar hade framstående yrken, exempelvis var de höga militärer och framgångsrika konstnärer etc. De hade vanligtvis styrelseposter och inflytelserika positioner i samhället. Från början värvades främst män från Bergslagen. Efter hand rekryte- rades alltfler deltagare från övriga Sverige.63
En enda kvinna invaldes, Marianne Wallenberg, Marcus (Jr) hustru, men inte förrän 1956, då klubben bara hade fyra år kvar att leva. Klubbmedlemmarna träf- fades flera gånger om året för småviltjakt, ceremonier och middagar. Precis som andra ordenssällskap höll sig jaktklubben med en strikt medlemshierarki, med tre olika grader. Ändamålet var ren avkoppling. Några ädlare syften ägnade man sig inte åt, utan andan var snarast studentikos. Varje medlem begåvades med ett mer eller mindre skämtsamt namn, i Edströms fall Prisse. Beteendet inom klubben skilde sig radikalt från medlemmarnas vardagsbeteende.
Medlemmarna konstaterade att de var ”frigjorda från den konventionella tvångs- tröjan”. Konkret innebar detta att männen kunde rapa, fisa, urinera, svettas, supa, frossa i mat samt bada nakna inför varandra. Denna maskulinitet stod i skarp kon- trast till deras yrkesidentitet. För medlemmarna representerade det professionella livet arbete och moral, vilket krävde respekt, disciplin och ordning. Inom jakt- klubben kunde de koppla av och släppa betungande ansvar.64
Det var pojkar snarare än män som träffades och släppte loss och den jargong de använde gick delvis ut på att framställa varandra som virila, maskulina orrtuppar, kapabla att tillfredsställa många hönor. Pojkaktighet, pojkstreck och upptåg pre- mierades.
Vid de exklusiva jakterna talade man sällan om sitt professionella arbetsliv, utan om jakt så snart man träffades. När det blev dags att bege sig ut i skogen klädde sig jaktklubbens medlemmar på ett uppseendeväckande sätt. De hade fjädrar i hatten och jaktväskor med fransar. En del medlemmar konstaterade att de stun- dom kunde te sig överdrivna i sina utspel. De var teatraliska och gapiga. Gustaf Abraham Granström [Edströms företrädare som president] beskrev deras framfart: ”Hade några förnuftiga människor sett oss vid detta tillfälle är jag rädd för, att vi blifvit afförda till närmaste dårhus eller idiotanstalt.”65
63 Ibid., s. 197. 64 Ibid., s. 200. 65 Ibid., s. 94.
Att skjuta något var inte så viktigt. Edström sköt inte sin första hare förrän han var 61 år, 1931. Det var samvaron som prioriterades och klubben var exklusiv. Jägmästare, drevkarlar, skogvaktare och andra medhjälpare var lika viktiga ingre- dienser vid jakterna som jakthundarna. Den överdådiga jaktmiddagen var vikti- gare än jakten. Brännvinspluntan var lika viktig som geväret. ”Ingen jägare i Kung Orres Jaktklubb avstod från alkohol. Om någon var tvungen att vara nykter undvek denne hellre att delta. Absolutism accepterades inte i sällskapet.”66 I
slutändan handlade samvaron i Kung Orres Jaktklubb om att under avspända former bevara och befästa vänskapsband, band som ofta var hårt sammanknutna med affärsband, om att vara med i rätt nätverk.
Social kompetens, status och tillgång till kapital spelade en avgörande roll för att bli medlem i Kung Orres Jaktklubb. Det förutsatte en specifik ”manlighet” grun- dad på tillgång till rätt nätverk och rätt klasstillhörighet. Flera män lärde känna varandra genom styrelsearbeten, företagskontakter eller under skoltiden vid KTH. […] Själva konstaterade klubben att individer värvades som hade liknande tempe- rament och humor. Utöver detta rekryterades personer som hade sångkunskaper, jaktintresse och tillgång till jaktmarker. Individer som var oliktänkande eller avvek från det gängse mönstret värvades inte.67